DN Debatt – en tribun för åsikter Mäktige Mats
På DN Debatt får makthavarna tala till punkt och höra sin röst runga över riket. Ministrar, direktörer och ämbetsmän köar med mössan i hand inför debattredaktionen, samtidigt som de refuserade rasar över orättvis behandling. Hur blev DNs femte sida maktens tribun och alla debatters Heliga Moder?
På DN Debatt får makthavarna tala till punkt och höra sin röst runga över riket. Ministrar, direktörer och ämbetsmän köar med mössan i hand inför debattredaktionen, samtidigt som de refuserade rasar över orättvis behandling. Hur blev DNs femte sida maktens tribun och alla debatters Heliga Moder?
När mediemakt dryftas är det ofta DNs debattsida som får känslorna att svalla mest i medieetablissemanget.
Sidan har anklagats för att vara högervriden, vänstervriden, tendentiös, ohederlig, förvanska budskap, vara styrd av ledarsidan, vara maktfullkomlig, ha en hemlig politisk dagordning samt för att hindra och strypa debatter.
Förmågan att generera en så omfattande anklagelseakt antyder en formidabel maktposition. Vägen dit har varit lång. Redan under femtiotalet kompletterades DNs anonyma men Tingstenskt rättrådiga ledarsida i sitt övre högre hörn med signerade inlägg från ämbetsmän och politiker. 1960 fick dessa en fastare form och viss typografisk särprägel. De växte i omfång för att i mitten av 70-talet ibland uppta en ansenlig del av sidan. 1976 fick ledaravdelningen sin förste medarbetare med rent journalistisk bakgrund, Göran Beckérus, som i maj 1977 sattes att redigera de signerade artiklarna under vinjetterna DN Debatt och DN Hörna. Han skulle bli den mäktiga tribunens hovarkitekt:
– Redan från början var min ambition att debattavdelningen skulle lyda under rent journalistiska principer. Jag misstrodde alla politiska urvalskriterier – debattartiklarna skulle ha nyhetsvärde. Den andra hörnstenen var att bra debattartiklar skulle få puffar på framsidan för att ge budskapen spridning och tyngd. På så sätt kan man säga att mitt arbete till stor del handlade om att marknadsföra sidan, säger Göran Beckérus, idag chefredaktör på Bo Bättre.
”Visst, vi är snarare ett debattinitierande än ett debattförande forum, och det är en roll jag är helt bekväm med. Våra debattinlägg ska överraska.”
Inspirerad av Svenska Dagbladets då normerande debattsida Brännpunkt arbetade han träget för att öka avdelningens självständighet och genomslag. I maj 1984 togs det avgörande steg då DN Debatt flyttades till en egen sida. Under decenniets senare hälft etablerades sidans oberoende men den allt yvigare åsiktsfloran fick ibland kritik av ledaravdelningen:
– Sidan lydde formellt under ledaravdelningen men jag hade utverkat ett betydande oberoende och ledaravdelningen bestod av försynta personer. Jag visade inte artiklarna för chefredaktören Svante Nycander på förhand och om jag fick kritik sade jag: lyft inte bort några artiklar, lyft bort mig i stället.
Till slut, 1992, hände just detta.
Beckérus linje hade skapat spänningar. Efter att en debattartikel, där nydemokraten Bert Karlsson förordade en avreglerad alkoholpolitik, hade stoppats och sedan TV uppmärksammat den interna schismen tilltog misstron. Slutligen lyftes Beckérus bort med motivering att han varit för länge på en och samma plats.
Efterträdare blev Mats Bergstrand, Beckérus då 32-årige medredaktör. Han kom från Östersund där han efter att ha avverkat gymnasiets sociala linje med måttlig passion, hade arbetat som sportjournalist. Efter samhällsvetenskapliga studier på Stockholms Universitet började han 1988 på DN Debatt. Vid Beckérus avgång hade DN Debatt etablerat sig som den svenska opinionsbildningens kraftcentrum, en position som befästes under decenniet. Enligt Beckérus är sidans åsiktsflora något mindre yvig idag, men huvuddragen, urvalsprinciperna och marknadsföringen på framsidan kvarstår. Och den ”journalistiska” redigeringen, ska tilläggas.
Ty en stor orsak till DN Debatts position är att dess redigering lånat inspiration av kvällspressen. Det är här DNs generellt allt skarpare rubrikvinklingar är som skarpast och många debattörer har förbluffats över de garneringar inläggen fått av Mats Bergstrand och hans redigerande medredaktör Ingmar Nevéus.
Beckérus och efterträdarnas bruk att sätta citattecken runt rubriker som inte uttalas i huvudtexten har ofta mött kritik, bland annat för att de ibland uppfattas stå i direkt strid med artiklarnas budskap. ”Winberg är könsrasist” (Jens Orback), ”Begränsa demokratin” (Bo Södersten) och ”Betala pighjälpen åt äldre” (Kommunalarbetareförbundet) är några av de innovativa rubriker som eldat svenska debatter.
– Jo, vi blev väl lite sura på rubriken, säger Rolf Andersson på Kommunal. I vår artikel ville vi tvärtom gå tillrätta med begrepp som pigor, som också förekom i Aftonbladet i samma veva. Men vi har varit med om sånt förr. Det är inte roligt men man får hoppas att folk läser artikeln och ser vad den verkligen handlar om, förklarar han.
Rubriksättningen kan i sig föda märkliga debatter, som efter Orbacks artikel, då en duell skulle iscensättas i kvällspressen. Denna dog dock snabbt ut när kombattanterna klargjort att de inte var speciellt oense i sak och att Orback faktiskt aldrig hade anklagat Winberg för att vara könsrasist utan för att ”ge bränsle åt könsrasistiska strömningar”, en distinktion som självfallet är långt mer än blott akademisk. Men trots avblåst duell blev resultatet av utspelet ändå ytterligare en framgång för DN Debatts genomslag och inflytande. På Svenska Dagbladet har man ofta betraktat kollegans redigering och mediala framgångar med förfäran och motvillig fascination:
– Egentligen är DN Debatts rubriksättning åt helvete. Rubrikerna är ofta direkt vilseledande, och i framsidespuffarna skruvar man till det ytterligare ett snäpp, säger Per-Ove Lindström, tidigare redaktör för Svenska Dagbladets Brännpunkt.
– Det är ohederligt och ett fruktansvärt sätt att saluföra artiklar, men samtidigt måste man säga att de har lyckats. De är professionella och duktiga med tajmningen, och i kombination med de hårddragna rubrikerna får sidan verkligen genomslag.
Mats Bergstrand hävdar å sin sida att rubrikerna, med undantag för enstaka olycksfall i arbetet, har täckning i texterna:
– Det där med citattecknen är en skendebatt. Det går inte att sätta rubriker med direkta citat, och det som sägs i rubrikerna är ju det som texterna syftar till, även om många skribenter lindar in budskapen och försöker krypa ur det som är obehagligt. Vår uppgift är att förtydliga, att lyfta fram andemeningen, säger han.
Den dramatiska redigeringen förser också debattartiklarna med en nyhetsladdning och en folklig appeal som annars lätt skulle ha gått förlorad. Ty även om debattsidan ska uppröra, har de flesta artiklarna, som domineras av inlägg från forskare och politiker, en tämligen officiös och ämbetsmannamässig natur. Journalistens genomgång av fyra slumpvis valda månader (1995-1999) visar att flammande politiska och ideologiska utspel är sällsynta. Och fördelningen är tämligen jämn mellan budskap som kan uppfattas ha en klassisk vänster- respektive högerprägel (17 vänster, 19 höger). Men när varmblodiga inlägg publiceras, som till exempel ekonomerna Bo Söderstens och Assar Lindbecks tidigare återkommande uppgörelser med den traditionella socialdemokratin, blir effekten desto större. Dessa utfall märks, upprör, blir ihågkomna och skapar frustration eftersom det hör till ovanligheterna att de som trampas på tårna får möjlighet att trampa tillbaka. Att DN Debatt snarare är en tribun än ett debattforum är dock inget som debattredaktören tycker är en nackdel:
– Visst, vi är snarare ett debattinitierande än ett debattförande forum, och det är en roll jag är helt bekväm med. Våra debattinlägg ska överraska. Långa debatter finns det andra forum för, säger Mats Bergstrand.
Om Mats Bergstrand och hans nu avgående medredaktör Ingmar Nevéus är makthavare är det inget de utstrålar ifrån sina sex kvadratmeters bås på DNs redaktion. Men att man har makt över den politiska dagordningen nekar man inte till:
– Det vore oärligt, till och med farligt att låtsas att vi inte har makt. Samtidigt hade det varit förödande för debattsidan om vi hade försökt driva en politisk linje. Urvalet måste styras av nyhetsvärdet. Utspel från ledande politiker är viktiga. Om vi kan vara först med innehållet i en kommande proposition är det intressant. Nyhetsvärde, fördjupningsvärde och tajmning är huvudkriterierna för urvalet, förklarar Mats Bergstrand.
Att debattredaktörerna anklagas för arrogans och för att inte ge klara besked om publicering förklarar Mats Bergstrand med att de tar emot ungefär 30 artiklar om dagen, där flera bedöms vara publiceringsbara. Det är främst dessa som hamnar i ett frustrerande vänteläge.
Tonen mellan Mats Bergstrand och artikelförfattarna kan bli oförsonlig, rentav våldsam. Skribenterna anser att refuseringar snarare beror på brister hos redaktörerna än hos artiklarna, och Bergstrand anklagas för att vara hunsande, oförskämd och för att sväva på olympisk höjd.
Men är det inte där han hamnat?
Mycket av kritiken mot debattredaktionen är en följd av en svårbemästrad maktställning som legitimeras av övriga mediers trogna uppföljningar. Problemet med DN Debatts roll tycks därmed mest av allt te sig som en spegling av hela det svenska mediesamhällets problem: Riksdagsdebatternas minskade betydelse jämfört med medierna, Stockholms växande betydelse gentemot övriga Sverige samt, möjligen, även mediernas brutalisering.
Maria-Pia Boëthius är en av de skribenter som gärna anklagat DN Debatt för att vara en plattform för högerpropaganda, vilket Bergstrand ställer sig oförstående inför:
– Boëthius har skjutit in sig på ägandet och dess inflytande och det är helt fel. Jag har aldrig känt något tryck från ägarna. Känner man en press är det från närmare håll, vi sorterar ju fortfarande under ledarredaktionen, fortsätter han.
Och det är just i förhållandet till ledaravdelningen som DN-debattokratins vandel är som mest oklar. Sättet på vilket Beckérus tvingades avgå och turerna kring detta har sjunkit in i glömskan och frågan hur det har påverkat efterträdarnas hållning är obesvarad. Banden mellan debattsidan och ledarsidan är explicita men ändå märkligt osynliga. Debattredaktörerna har dagligen ett gemensamt planeringsmöte med ledaravdelningen, och enligt DNs ene chefredaktör, Hans Bergström, kan såväl den allmänna inriktningen som enskilda artiklar diskuteras där:
– Debattredaktionen ingår i ledaravdelningen och som chefredaktör har jag dessutom ett gemensamt övergripande ansvar för tidningens innehåll med Joachim Berner, säger Hans Bergström.
– I min roll ingår både principiella diskussioner och att ta del av samtal om enskilda artiklar, till exempel när det gäller namnpublicering i samband med rättsfall. Det är helt naturligt, man kan inte ha en ordning där redaktörerna måste smyga in artiklar.
Mats Bergstrand har dock inte riktigt samma syn på Hans Bergströms roll. Han framhåller att Bergström aldrig har stoppat någon enskild artikel och att det är den ansvarige utgivaren, Joachim Berner, som ska ta de yttersta besluten när det gäller namnpublicering. Närheten till ledarsidan antyds också av att Mats Bergstrand även har skrivit en bok (om Carl Lidbom) med ledarsidans Per Ahlin.
Har då urvalet någon politisk slagsida? Vår genomgång visade att inlägg med socialdemokratisk avsändare dominerar tydligt, men bland de borgerliga debattörerna är dock folkpartisterna klart överrepresenterade. Dessa är mer än dubbelt så många som moderaterna i urvalet, en tendens som även syns i en studie från Rådet för mångfald inom massmedierna (Lindström, 1996). Men om ett överskott av folkpartistiska röster måhända knappast kan ses som ett fasaväckande hot mot svensk demokrati, är risken för någon form av underskott allvarligare. Det är en tankegång som förre Brännpunkt-redaktören Per-Ove Lindström framhåller:
– DN är mycket farlig för att den är så stor och trendsättande. Väljer de att ignorera något så förblir det en icke-nyhet, och det skapar ett generellt medieklimat där de som skriver mot strömmen snabbt blir marginaliserade.
– I internationell press är det mycket högre i tak, med fränare artiklar och olika perspektiv som bryts mot varandra. Själv är jag väldigt bekymrad över debattklimatet i Sverige. Jag blev till exempel förskräckt över det massiva stöd som Natos bombning fick i Sverige, och frågar mig vilka andra ämnen man inte tar upp?
På debattredaktionen är det kanske just tystnaden och frånvaron av obehagliga ämnen som är mest oroväckande.
Mats Bergstrand och Ingmar Nevéus driver inga korståg, de är doldisar, hantverkare och journalister, svåra att kritisera i sin vanlighet.
Mats Bergstrand vill bara välja bästa möjliga artikel vid bästa möjliga tidpunkt.
När Ingmar Nevéus konfronteras med sin maktroll ser han mest lite ledsen ut.
I stormens öga tycks det mesta vara lugnt, oglamoröst och avväpnande vardagligt.
