”Det finns alltid en historia i Ryssland”

Det är sällan jag går från en intervju uppmanad att läsa en rysk 1800-talsnovell. Men med Anna-Lena Laurén blir det så; jag lånar hem Gogols Kappan och förstår lite bättre vad det ryska samhället kan bjuda på för slags berättelser. Själv kommer hon aldrig mer att läsa novellen. För tio år i Ryssland och krigsfronterna i närområdet har förstås härdat, men också gjort henne känsligare.

– Just nu läser jag Steinbecks Möss och människor och jag klarar det nästan inte, jag måste nästan lägga den ifrån mig. För jag vet vem han talar om, jag har sett de här utsatta människorna. Det berör mig så starkt, säger hon, faktiskt med hastigt tårade ögon.

I nästa stund är den röststarka och åsiktsdrivna Anna-Lena Laurén tillbaka. Hon ifrågasätter, apropå klassikerna som hon föredrar, plöjer och lär sig mycket av, varför så få svenskar tycks bry sig om att kunna läsa på andra språk än engelska – ”hur är det ens möjligt, hur kan man tro att det räcker?”.

Den klassiska litteraturens starka ställning i Ryssland och den läsande befolkningen är en av de saker hon håller högt i landet. Världens geografiskt största, som hon bevakar sedan 2006 efter att som statsvetarstudent ha åkt på utbyte till Sankt Petersburg, blivit förälskad i staden och pluggat allt mer ryska.

Hon trodde att hon flyttade hem för gott 2010, då hon födde sin dotter. Men 2011 var hon tillbaka i Moskva.

– Jag saknade det så mycket. Att jobba som journalist framför allt. I Ryssland spelar det ingen roll vem man talar med, det finns alltid en historia. Du träffar en taxichaufför, han visar sig vara uzbek från Tasjkent och har ett hemligt barn här och ett med frun därhemma. Eller en barnmorska på landsbygden som berättar om hur hennes förfäder blev tvångskollektiviserade….

Anna-Lena Laurén är finlandssvensk och hemma för henne är småstaden Pargas i skärgården utanför Åbo. Barndomssomrarna på en Muminlik holme längre ut i havsbandet var fria.

– Vi gjorde vad vi ville, simmade och badade, ingen vaktade oss. Jag är glad över att ha fått leva så och tycker att barn ska få vara fria i den meningen. Det har hjälpt mig i mitt jobb nu genom en form av grundtrygghet. Jag vet att saker och ting ordnar sig, att jag på något plan kan lita på mig själv.

Journalist ville hon bli för att få läsa och skriva. Att man också måste kunna prata med människor och bygga relationer kom som en nyhet för någon som varit så introvert som barn att hennes mamma tvingat i väg henne till Kyrkans barnkör. Men att ha behövt lära sig hur man träffar människor har i själva verket varit det roligaste med jobbet, konstaterar hon i dag.

Att intervjua i Ryssland ställer vissa krav. Anna-Lena Laurén berättar om det mycket hierarkiska samhället där status och pengar ger självklart företräde. Människor placerar snabbt varandra i fack. Som utlänning antas hon ofta inte veta något.

– Då svarar de på mina frågor med klichéer, en massa stående och tomma uttryck som finns i ryskan. Man måste jobba ganska hårt för att komma runt det, få människor att sluta spruta ur sig oväsentligheter. När man kommer in på det intressanta blir det å andra sidan otroligt intressant. Ryssar är mycket rakare och öppnare än oss.

De ger också intellektuellt motstånd, menar hon. Hennes ryska vänner kan säga emot bara för diskussionens skull – det ryska verbet sporit betyder både att diskutera och att gräla. Det är både frustrerande och sporrande.

När medelålders eller äldre manliga intervjupersoner gärna börjar undervisa henne i stället för att svara på frågan har Anna-Lena Laurén rätt ofta svårt att hålla lugnet. Vilket faktiskt kan ge en bättre intervju. En annan egenhet med ryska meningsutbyten är att de generellt är intuitiva och till synes ofokuserade. Hon kan ställa en fråga och personen börjar tala om något helt annat, vilket inte uppfattas som oartigt.

– Det är aldrig klart vart ett samtal ska föra. Det är också ett ryskt sätt att se på livet; ingenting är någonsin klart på förhand. Det är jättefascinerande och väldigt irriterande.

Det ryska samhället med dess utmaningar och förtjänster är hennes sedan tio år, i dag också hennes dotters. Sissel, sju år, går i finsk skola, har en rysk barnflicka och ryska fritidsaktiviteter som schack och simning. Anna-Lena läser mycket för henne på svenska.

– Jag tror starkt på mångspråkighet, men man måste jobba medvetet och ge barnet litteratur på modersmålet, det är grunden för allt.

Korrespondentlivet är arbetsintensivt, i nyhetsläge mer än annars, men tillvaron går ihop även för en ensamstående Moskvakorre.

– Vi har ett jättebra liv här, bor nära grönområden och kan promenera till skolan. Min dotter är duktig på att leka själv när jag måste jobba. Det är roligt att märka att ett barn absolut kan förstå att vuxna har annat att göra. I Sverige verkar det finnas en syn på att man inte kan göra ett barn besviket, aldrig säga nej. Det är klart att man inte kan svika sitt barn i grunden, men man kan visa att man har ett eget liv, säger Anna-Lena Laurén.

På ämnet vardag skrattar hon lite åt den svenska medelklassens till synes oöverstigliga ”livspussel”. Hon jämför inte med sig själv, men med hur många människor i Ryssland får tillvaron att gå ihop under klart svårare omständigheter än att hinna hämta på förskolan.

– Jag uppskattar ryssarnas förmåga att sätta sig över besvärligheter, att inte fokusera så mycket på det svåra i livet utan på det väsentliga.

Ett samtal med Anna-Lena Laurén rymmer många åsikter, som hon inte verkar ett dugg ängslig över att lufta. Som att man aldrig får normalisera den ryska korruptionen eller elitismen, som vissa långvariga västerlänningar i landet enligt henne gör; eller värdet i de jämlika nordiska välfärdsstaterna; eller riskerna med en (svensk) naivitet inför exempelvis IS-återvändare. Inte förvånande har hon gjort en sejour som ledarskribent, på liberala Hufvudstadsbladet. Det var kul men slår inte att vara reporter i fält.

Som stringer och numera DN-anställd korrespondent i Ryssland har Anna-Lena Laurén bevakat flera krig och konflikter, inte minst i Ukraina. Inte alls motvilligt, nästan erkänner hon.

– Man rapporterar inte från krig om man inte tycker att det är spännande och fascinerande. Jag skäms över att säga det, för det handlar om konflikter där människor dör. Men att stå i bild vid fronten, den typen av rapportering är helt meningslös för mig. Jag undviker i det längsta att intervjua människor iförd säkerhetsutrustning.

Den största utmaningen i jobbet tycker hon är att bevaka Ryssland ”på ett hederligt sätt”. Hon måste förstås berätta om alla problem: tillbakagången i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, ett alltmer repressivt samhälle som för krig. Samtidigt vill hon rapportera från ett land med en rik kultur och där det bor människor som lever sina liv som vi, som har bekymmer som vi.

– Det handlar inte om att uppväga det ena med det andra, men det är en moralisk fråga för mig att också få fram det andra.

Hon märker också att fler ryssar – som egentligen inte tvekar att kritisera Putinregimen – drar sig för att säga vad de tycker.

– Inte för att de är rädda, men för att de inte vill vara med i ett negativt narrativ om Ryssland.

Den svenska Rysslandsbilden är extremt polariserad, konstaterar Anna-Lena Laurén. Det fyller hennes inkorg med mejl nästan vad hon än rapporterar. Hon svarar alla som står med namn och inte överanvänt invektiv. För att navigera i det landskapet lutar hon sig mot sin professionalism. Eftersträvar inte en ”objektiv” journalistik, för vad är det?, utan en som är rättvis.

– Det innebär att jag i en text kan föra fram åsikter som är förskräckliga. Men förstås också motröster.

Den av många reportageresor i det gigantiska bevakningsområdet som märkt henne mest är besöket i Sibirien sommaren 2017. Där rapporterade hon om hur klimatförändringarna slår mot lokalbefolkningen när deras hus sjunker ned i tundran och kom tillbaka full av ruelse.

– Att se hur det ser ut när permafrosten sjunker, och inse att detta kommer ske i jättestor skala. Och det finns en massa människor som ännu förnekar att det finns klimatförändringar – eller skiter i det! Jag blir nästan ännu argare på de senare. Jag blir helt galen.

 

FAKTA

Anna-Lena Laurén
Ålder: 41
Familj: Dottern Sissel, 7 år. Mamma och pappa i Pargas, Finland.
Bakgrund: Stationerad i Moskva sedan 2006, först för Yle, senare Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets stringer, sedan 2016 Dagens Nyheters korrespondent. Författare till fyra böcker om Ryssland. Fått flera priser, bl a Topeliuspriset (2003) och Publicistklubbens Guldpennan (2015).
Aktuell: Kommer att hårdbevaka det ryska presidentvalet våren 2018.
Drivkraft: Jag vill själv förstå varför människor tänker som de gör. Och förklara det för andra.