”Vi är otroligt utsatta på vår tidning”
Expressen uppmärksammar Pressfrihetens dag genom att tolv medarbetare berättar öppet om hatet och hoten mot dem. ”Hatet har i perioder påverkat hur jag mår och hur jag ser på mitt yrke”, säger grävreportern Frida Sundkvist.
Idag uppmärksammas Pressfrihetens dag brett, med allt från ett upprop för Dawit Isaak i DN till att GP censurerat chefredaktörens krönika för att visa hur det skulle kunna se ut utan den svenska pressfriheten. Sveriges Radios vd Cilla Benkö skriver om lagstiftning och offentlighetsprincipen och en rad webinarier äger rum.
Bland de Expressenmedarbetare som i publiceringen ”Sanningen har ett pris” berättar om hat och hot finns namn som Anna Gullberg, Jojje Olsson och Irena Pozar.
För grävreportern Frida Sundkvist var det självklart att delta.
– Att uppmärksamma varje enskilt mejl jag får vore uteslutet, det ger bara enskilda vatten på sin kvarn. Vi är otroligt utsatta på vår tidning. I flera år har vi bitit ihop, nu gör vi en samlad insats och berättar, på Pressfrihetens dag. Jag är jättestolt över att vi gör det här. Vi gör det för oss, för alla andra som drabbas, och för att folk ska se att det är så här det är att vara journalist idag, säger hon.
Varför är det viktigt att prata om hat och hot?
– Alla journalister drabbas. Det är en otroligt viktig fråga. De här hoten och framför allt det grova hatet vi drabbas av, det påverkar pressfriheten.
Vad hoppas du att era vittnesmål kan leda till?
– Jag är inte så naiv att jag tror det kommer få folk att sluta hata och hota oss. Hot kommer också för att vi är farliga för dem, det kommer vi alltid fortsätta vara.
En ny undersökning visar att många journalisters hälsa påverkas negativt av hat och hot. Känner du igen dig i det?
– Absolut. Det handlar mycket om att jag finns på Twitter, en plattform där hat sprids av många män i flock. Det blir nästan som en våg av hat som sköljer över en, och det kommer nästan alltid när man är oförberedd. Det har i perioder påverkat hur jag mår och hur jag ser på mitt yrke.
– Idag är jag grävreporter, men det här flockbeteendet fanns även när jag arbetade som ekonomireporter. De ser mig som en tidning, men jag är bara en person.
Hur gör du för att hantera det?
– Jag pratar med vänner, några utanför min egen bransch. För då får jag också ett grepp om hur sjukt det är. Jag träffade mina två närmsta vänner för två veckor sedan, och berättade vad folk brukar skriva. Jag har inte sagt tidigare att jag får mejl om att jag ska våldtas i tunnelbanan, att man önskar att folk från förorten ska komma hem till mig på hembesök, eller alla gånger jag bara kallas för fitta eller korkad. Man flyttar gränsen själv. Mina vänner förstod inte alls – är det här är en del av din arbetssituation?
