Varför så ofta mot samma mål?

Varför fick vi veta så lite om vad de 10 000-tals fredliga demonstranterna vid EU-toppmötet i Göteborg egentligen ville?
Troligen för att en sådan rapportering inte passar in i den journalistiska mallen.
Den professionaliserade journalistiken präglas av likformighet, något som förstärks av en allt mer enhetlig journalistkår.

Mediebilden av händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg är betecknande för hur den så kallat professionaliserade journalistiken fungerar.

– Ett 80-tal organisationer deltog i fredliga demonstrationer som samlade upp till 25 000 människor. Men det enda journalisterna berättade om var våld, våld, våld, anser America Vera-Zavala som sitter i ledningen för Attac.

– Visst var det rätt att skriva om att Avenyn slogs sönder, men det fanns inga proportioner i den våldsfixerade rapporteringen, säger hon.

En undersökning från Observer visar att det som några hundra våldsamma demonstranter ägnade sig åt fick fem gånger större medieutrymme än de jättelika demonstrationerna. Och då ska man ha i minnet att de frågor som de fredliga demonstranterna försökte föra fram knappast rörde några struntsaker.

Med start kring 1950-talet har det slipats fram en tydlig mall för den professionaliserade rapporteringen. Ett av de mer framträdande dragen är den hårda inriktningen på konflikter.

Detta blev återigen tydligt då tidigare utrikesministern Sten Andersson i mitten av augusti påstod att det kunde ha varit fred i Mellanöstern om Göran Persson fört en annan Israelpolitik. En rad experter betecknade uttalandet som befängt men journalister fann en konflikt att spinna vidare på. Exempelvis Aktuellt klassade uttalandet som en toppnyhet och ägnade nästan en halv sändning åt saken.

Svälten bara intressant om Geldof finns med

Sten Andersson-utspelet är ett av många exempel på att dramaturgiskt korrekta nyheter ofta tränger undan mer väsentlig information. Det klassiska exemplet på ett oerhört viktigt skeende som aldrig blir någon stor nyhet är rapporten att 40 miljoner barn dör av svält varje år. Sådant brukar högst bli en notis. Åtminstone så länge inte Bob Geldof eller någon annan kändis finns med i bilden.

När politiken filtreras genom medielogiken kan det få följder för demokratin. Den amerikanske statsvetaren Thomas E. Patterson har granskat de amerikanska presidentvalen sedan 1960 och visat att politikernas ”sound-bites” blivit allt kortare, negativa omdömen om kandidaterna allt vanligare samt att politiskt innehåll ersatts av taktikspel.

För att något ska bli en nyhet enligt det professionella tänkandet bör det handla om en sensationell händelse med låg komplexitet som utspelas under en kort tid. Händelsen ska ha kulturell och geografisk närhet och vara möjlig att personifieras. Bäst är om den kan vinklas på en kändis eller annan elitperson. Om händelsen i sig är väsentlig eller inte har ofta underordnad betydelse.

“Medielogiken spelar ut sin roll”

Olof Petersson, professor i statskunskap, anser att medielogiken håller på att spela ut sin roll.

– Medborgarnas krav på journalisterna ökar och det blir allt svårare för medierna att fånga uppmärksamheten med de gamla slitna metoderna.

Enligt Olof Petersson passar journalistikens världsbild för att komma till rätta med enskilda missförhållanden som korruption och maktmissbruk, men han framhåller att sådana företeelser i vårt samhälle trots allt är undantag.

Han anser att renodlingen av det journalistiska sättet att tänka och fungera har gått så långt att man kan tala om en ny ideologi, journalismen.

– Journalismen är betydligt sämre ägnad att förstå hur stora historiska processer går till, hur system och institutioner fungerar, hur man skall finna den lämpligaste avvägningen mellan demokratins många dilemman; kort sagt hur vi bäst skall ordna samhället för att vi skall kunna leva tillsammans. Många av dessa stora frågor som ställs av allt fler medborgare får inget svar i journalismens värld.

Ideal och verklighet går isär

Journalister är i högsta grad medvetna om att den medielogik som vuxit fram inte är ett särskilt bra instrument för att återge verkligheten. I en undersökning publicerad 1990 fick journalister ange vilka funktioner massmedierna borde ha och ställa det mot hur medierna fungerar i praktiken.

På två punkter ansåg journalisterna att det fanns särskilt stor diskrepans mellan ideal och verklighet. Det gällde dels mediernas uppgift att sätta in skeenden i större sammanhang. 77 procent svarade att det är något medierna borde göra, men bara 10 procent ansåg att kravet uppfylldes. Dels gällde det mediernas roll att skildra det ovanliga och sensationella. 17 procent ansåg att massmedierna borde ha den rollen medan 73 procent svarade att medierna arbetade så.

Av medborgarna tycker bara 25 procent att journalisterna är bra på att förklara svåra politiska skeenden, detta enligt en undersökning från 1998.

Eftersom i stort sett alla journalister arbetar enligt den vedertagna mallen blir rapporteringen lätt ensidig och utmärkande för den professionaliserade journalistiken är just dess likformighet.

61 procent av nyheterna var lika för nyhetsprogrammen i TV

I en C-uppsats från JMG har nyhetsvärderingen i Rapport, Aktuellt och Nyheterna granskats under två veckor i mars 1998. 46 procent av de olika nyheterna förekom i mer än ett av programmen. 61 procent av dessa nyheter hade samtliga tre redaktioner på löpet.

– Det finns en stark outtalad konsensus kring vad som är en riktig nyhet, anser Christian Catomeris, redaktör på Aktuellt. En del redaktörer är nöjda när de har samma innehåll som alla andra i sina sändningar, då tycker de att de ligger rätt.

Som redaktör har Christian Catomeris stort inflytande över vilka nyheter som kommer med i Aktuellts sändningar. Även om han ibland är kritisk mot den vedertagna nyhetsmallen säger han att det kan vara svårt att gå emot den gällande ordningen.

– Ofta tar redaktionerna reflexmässigt upp olycks- och brottsnyheter, bara de är tillräckligt dramatiska. Tidigare i år hittades en pojke i Södertälje mördad med en sax i huvudet. Utifrån de uppgifter som kom fram de första dagarna var det omöjligt att se något principiellt intressant i fallet, enda anledningen att rapportera var att det var snaskigt. Jag valde att ta med nyheten, men tonade ner den. Hade jag helt gått förbi den hade jag ansetts som extremt konstig. För att kunna ha det här jobbet måste jag acceptera vissa spelregler.

“Slimmade redaktioner ger ingen plats för kreativa vildar”

Nedskärningar och högre effektivitetskrav på redaktionerna är enligt Christian Catomeris ytterligare ett par faktorer som kan bidra till likriktning och utslätning av journalistiken.

– Under de senaste åren har nyhetsverksamheten på SVT levt i ett konstant tillstånd av effektiviseringar. I de slimmade organisationer som skapats finns det inte plats för kreativa vildar och andra som tycker annorlunda än cheferna. Vi gör alltfler sändningar och att diskutera igenom inslagen ordentligt med reportrarna finns inte tid till. Många är rädda att förlora jobbet på grund av nedskärningar och det har lett till stor följsamhet bland journalisterna.

– Det är bland unga man brukar hitta störst engagemang, men där möter jag idag störst foglighet. Få unga reportrar är kritiska till makthavare medan det finns gott om sådana som accepterar att slängas ut på alla typer av jobb. För mig som redaktör är fogligheten praktisk men det är en otäck utveckling. Redaktionen har förvandlats från att vara en kreativ plats till ett maskineri där alla har en bestämd plats.

“Proffsjournalistiken” har 50 år på nacken

Dagens professionaliserade journalistik har mindre än 50 år på nacken. Journalister som var med innan det nu gällande arbetssättet växte fram berättar om en mer mångfacetterad rapportering under partipressens dagar. Fram till 1960-talet var det vanligt att nyhetsrapporteringen låg i linje med tidningens politiska färg, vilket gav plats för fler sätt att se på verkligheten.

– Partipressen gjorde att man i kontroversiella frågor ofta hade åtminstone två huvudåsikter som på gott och ont färgade nyhetsrapporteringen, säger Oloph Hansson som började arbeta som reporter 1947.

Han tycker att journalistiken har blivit sitt eget facit.

– Den professionella journalistiken är ett framsteg men den är inte alltid professionell. Det finns ett slags grupptryck inom kåren. När alla bedömer en händelse på samma sätt uppstår lätt föreställningen att bedömningen är korrekt. Detta och tidsbristen leder ibland till att samma felaktiga eller onyanserade beskrivning dominerar alla medier. Man får drev som längre fram visar sig starkt överdrivna.

Referat var något som gamla tiders journalister ibland använde för att försöka ge en helhetsbild. Men referat uppfyller inte medielogikens krav på tillspetsning och har helt försvunnit.

– Idag är vinklingen det viktiga, konstaterar Oloph Hansson. Man får ingen uppfattning av vad som sagts i till exempel en debatt och viktig information riskerar att falla bort, vilket kan vara farligt för demokratin.

“Det jobbas mer i mallar nu”

Thorleif Hellbom, som inledde sin journalistbana 1943, tycker att journalistiken blivit mer lik annan industriproduktion.

– Det jobbas mer i mallar, både till utseende och innehåll och det körs i samma fåror. Tidigare var det mer individuellt, man kunde se på en text vem som hade skrivit den, trots att den inte var signerad.

Under de decennier då den professionaliserade journalistiken brett ut sig har journalistkåren blivit alltmer homogen, något som troligen förstärkt likriktningen i rapporteringen. Med åren har det skapats en ganska enhetlig kår av välutbildade medelklassjournalister.

74 procent av journalisterna är akademiker

Rekryteringen och utbildningen har varit ett par avgörande faktorer. Systemet med lärlingsplatser, som dominerade fram till 1960-talet, borgade för stor spridning i sättet att arbeta som journalist. Antalet utbildningsställen var lika stort som antalet redaktioner. Journalistinstitutet, landets första teoretiska akademiska medieutbildning, startade först 1959. 1955 hade var femte journalist en akademisk utbildning. I dag är siffran 74 procent

– När journalisterna utbildades på redaktionerna skedde rekryteringen från både arbetarhem och akademikerhem och det fanns en bredare social bas i kåren, berättar Oloph Hansson. Journalister som kom in underifrån, via arbetarrörelsen, kände folket bättre.

Undersökningar bland journalister visar att något avgörande hänt när det gäller vilken klass de själva tycker att de tillhör. 1955 betecknade sig 21 procent av journalisterna som tillhörande arbetarklassen. Siffran för dagens journalister är 7 procent.

Journalistlönerna i Stockholm nära 30 000 per månad

Medellönen bland Journalistförbundets medlemmar var 19 835 kronor per månad 1999, vilket är nästan exakt samma nivå som övriga befolkningen. Tittar man på journalistlönerna i Stockholm blir bilden något annorlunda.

Medianlönen för Stockholms dagspressjournalister var i fjol 27 892 kronor per månad. Risken finns att lönenivåer, inte minst bland högavlönade redaktionella beslutsfattare, kan styra nyhetsväderingen.

Christian Catomeris berättar om ett seminarium vid SVT då man diskuterade reportageidéer.

– Folk sa pliktskyldigast att vi borde göra nåt om invandrare och så vidare, men någon större entusiasm fanns inte. Enda gången arbetsledarna tände till var när fastighetsskatten nämndes.

Han tycker att homogeniteten inom journalistkåren riskerar att återspeglas i rapporteringen.

– Vad gäller boende, ekonomi och intressen så är vi en rätt likartad grupp och jag saknar journalister som har egna erfarenheter utanför det gängse medelklassperspektivet. Jag känner till exempel inte till någon på min redaktion som bor i en invandrartät förort.

Christian Catomeris skulle vilja se fler nyanserade sociala reportage, men menar att få reportrar har tillräckligt bra kontakter för att kunna genomföra det.

– Istället blir det exotiska reportage från nedslag i till exempel fängelser eller från möten med hemlösa.

Journalistiken har blivit mer oberoende

Professionaliseringen av journalistiken har naturligtvis även fördelar, främst kanske att journalisterna blivit mer oberoende.

Oloph Hansson berättar om en incident i början av 1950-talet, en tid när redaktionerna ibland vek sig för politiska påtryckningar.

– Jag kom från en liten, fattig och därmed ganska beroende tidning till Arbetarbladet som var självständig gentemot ägarna. En förskingring hade uppdagats i en lokal fackförening. Ordföranden uppvaktade chefredaktören Olle Möller och krävde att händelsen inte skulle uppmärksammas, men Möller kastade ut honom. Det kändes skönt.

Under partipressens blomstringstid hade många journalister politiska lojaliteter på ett sätt som vore otänkbart idag.

Exempelvis hade 17 procent av journalisterna år 1955 politiska förtroendeuppdrag.

– Ett drev liknande det mot Mona Sahlin under Toblerone-affären hade vid den här tiden varit fullständigt omöjligt, tror Oloph Hansson. Sossepressen skulle ha förtigit saken. Det skulle ha uppstått ett tryck från ägarna, de hade förväntat sig lojalitet från journalisterna.

Stockholmsredaktionerna och polisen festade ihop på 50-talet

Innan integriteten växte sig stark fanns osunda bindningar även i andra former än rent politiska. Långt in på 1950-talet bjöd Expressen, TT, Dagens Nyheter och andra Stockholmsredaktioner in flera hundra poliser till en middag vid varje lucia där journalisterna och ordningsmakten festade om ordentligt tillsammans.

Så sent som 1963 fann tidigare journalisthögskolerektorn Lars Furhoff anledning att i en bok påtala det olämpliga i att tidningar lät domare stå för domstolsreferat i mål där de själva dömt.

– Sammantaget har journalistiken tveklöst blivit mycket bättre, tycker Thorleif Hellbom. De misstag och det slarv som vi gjorde oss skyldiga till förekommer inte i samma utsträckning. En annan sak som förbättrats är granskningen av makten. Vi var mer högaktningsfulla mot överheten och många skandaler hyschades ner. Rapporteringen har visserligen blivit ganska jämnstruken men dagens journalister är mer sakliga. Bland den gamla tidens journalister var det inte ovanligt att man ibland ironiserade över företeelser och raljerade med folk på ett sätt som ibland kunde vara lite otrevligt.

Utbildningsnivån kan vara ett problem

Lennart Weibull, professor i massmedieforskning, utkommer inom kort med en bok om bland annat journalistkårens professionalisering. Han anser att det negativa med professionaliseringen bland annat kan vara exklusiviteten, att de frågor som passar den professionella mallen inte alltid upplevs som relevanta av publiken.

– En hotbild är att folk kan tycka att det som redovisas direkt från officiella källor är mer relevant.

Ett annat problem enligt Weibull kan vara att journalistkårens höjda utbildningsnivå bidrar till att man står lite utanför andra människors vardag.

– En risk är då att rapporteringen domineras av ämnen som främst rör manlig vit medelklass.

Men Lennart Weibull framhåller även att mycket har blivit bättre.

– Den gemensamma utbildningen har höjt kunskapsnivån och det har skapats en gemensam yrkes- och pressetik. Journalistikens status och journalisternas integritet har ökat och de kan på ett annat sätt än förr stå för vad de gör. Journalisten är inte bara en murvel som kommer och ska skriva något, journalisten kan ställa krav på makthavarna och tala om för dem att så där kan du inte säga till läsarna.

byline: staffan wolters

sw@sjf.se

Källor bl a:

* Svenska dagstidningsjournalisters utbildning, rekrytering, attityder mm, av Pelle Ahrnstedt, Herbert Söderström

* Partipressens död?, av Stig Hadenius,

Lennart Weibull

* Pressens förräderi, av Lars Furhoff

* Makten över tanken, av Olof Petersson mfl

* 1+1=1?, C-uppsats, JMG, av Sofia Oscarsson och Annakarin Wikström