Vad är tillåtet i krig och kärlek på Sveriges Radio?

Doku avslöjade för två veckor sedan att en tidigare reporter på Ekot haft en privat koppling till en av de islamister som klassats som hot mot rikets säkerhet av Säpo, och som hon själv granskat för Ekots räkning.

Debatten om avslöjandet och SRs agerande tog i helgen en ny vändning, efter att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i en krönika riktat kritik mot SRs hantering – och samtidigt tog upp historiska kopplingar mellan SR och Säpo. Han påtalade också att SR är en del av totalförsvaret och påstod: ”Höga chefer på SR har i samband med sina tillsättningar skriftligen fått bekräfta sin roll i just totalförsvaret i händelse av krig.”

Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Foto: Tor Johnsson

Påståendena fick SRs vd Cilla Benkö att gå i taket. I ett hastigt skrivet pressmeddelande anklagade hon Peter Wolodarski för ”rena faktafel”, för ”förfalskning av historien” och för att insinuera ”allvarliga anklagelser mot Sveriges Radio”. Att höga chefer skulle skriftligen ha fått bekräfta sin roll i totalförsvaret dementerar hon bestämt.

Men sent på måndagseftermiddagen publicerade Sveriges Radio-bloggen ett inlägg där det framgår: ”Medarbetare som inplaceras i säkerhetsklass skriver också på en erinran om sekretess mot att röja säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som rör SRs beredskapsuppdrag inom krisberedskapen och totalförsvaret.”

Det nya beskedet från SR tolkas av flera som att Peter Wolodarski haft rätt och Cilla Benkö fel, bland dem DNs säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström som skriver på Twitter: ”SR-chefen hade fel om egna chefers åtaganden inom totaltförsvaret” och länkar till en ny DN-artikel med rubriken ”SR backar om roll i totalförsvaret”.

I artikeln håller dock Cilla Benkö fast vid att Wolodarski haft fel i sin krönika och anser inte att SR backat i frågan.

Tonläget är så högt och dimridåerna så tjocka att det är svårt att urskilja sakfrågorna, och vem som egentligen har rätt. Journalisten reder ut härvan.

Detta är vad Peter Wolodarski påstår om SR:

1. Att minst fyra chefer och medarbetare på SR under efterkrigstiden fungerade som agenter åt Säpo och rapporterade regelbundet till säkerhetspolisen om sina kollegor.
2. Att: ”Höga chefer på SR har i samband med sina tillsättningar skriftligen fått bekräfta sin roll i just totalförsvaret i händelse av krig. Fri och oberoende journalistik – till en gräns.”
3. Att SR borde ha informerat lyssnarna om Ekotreporterns relation till Raad Al-Duhan redan i höstas.

Låt oss reda ut påståendena var för sig och se hur de relaterar till varandra och de faktiska omständigheterna.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Foto: Tor Johnsson

1. Ja, SR-medarbetare rapporterade till Säpo. Och några DN-medarbetare rapporterade förmodligen till IB.

Mellan 1945 och 1978 rapporterade minst fyra medarbetare på SR och SVT till Säpo om kollegors förehavanden. Rapporteringen var som mest intensiv på 1960- och 1970-talen. Det kunde Journalisten berätta 2003 när säkerhetstjänstkommissionen publicerat sitt betänkande.

Peter Wolodarski har alltså rätt. Men vad har det med priset på fisk att göra? De fyra medarbetarna rapporterade av egen fri vilja och utan SRs medgivande.

Och att det funnits hemliga agenter inne på svenska redaktioner är inget nytt.

I en annan rapport från säkerhetstjänstkommissionen, Det grå brödraskapet – en berättelse om IB (SOU 2002:92), framgår att IB-chefen Birger Elmér torde ha haft källor inom Dagens Nyheter och Expressen ”eftersom han i mitten av 1960-talet sammanställde ganska initierade rapporter om radikaliseringen där”.

Ett spektakulärt exempel är journalisten Alex Milits som arbetade för Expressen. Milits avslöjade historien om myteriet på örlogsfartyget Storozjevoj 1975 (förlagan till Jakten på Röd oktober) – först för den svenska underrättelsetjänsten – och sedan för Expressens läsare. Hela berättelsen om Milits förehavanden finns i den i år utkomna boken Hemligstämplat av Michael Fredholm.

Peter Wolodarskis poäng är att ett skäl till att Säpo utförde så omfattande kontroll av personal på Sveriges Radio var just företagets roll i totalförsvaret, vilket framgår av den artikel Journalisten publicerade 2003. Den redaktionella integriteten riskerar alltså att försvagas av SRs dubbla uppdrag. Det är en synpunkt som även SR-journalister framfört historiskt.
 

2. Ja, höga chefer måste skriftligen bekräfta sin roll i totalförsvaret – och det är kanske inte konstigt.

Sveriges Radio har två uppdrag: programverksamheten samt att ge myndigheterna möjlighet att komma ut med information.

Alla kommunala och statliga myndigheter har rätt att använda public service-företagen för att komma ut med ett myndighetsmeddelande, och det medför att det ansvariga utgivarskapet delvis är åsidosatt i krissituationer.

Bengt Frykman, tidigare säkerhetschef på SR, kommenterade det på följande sätt i skriften Detta är medieberedskap utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar för 15 år sedan:

”Den här speciella skrivningen skapades 1976. Många journalister kritiserade den skarpt. Det här kommer att missbrukas. Lokalradion blir en myndighetsmegafon, menade man. Så har inte skett.”

Enligt sändningstillståndet 24 § utgör SR en del av totalförsvaret och ska om högsta beredskap råder i landet utgöra ”en självständig organisation med totalförsvarsuppgifter och lyda direkt under regeringen”.

Myndigheter ska kunna nå ut med viktig information i krissituationer via Sveriges Radio, och för att garantera att sändningarna går ut finns bland annat reservplatser för utsändning, om till exempel Kaknästornet eller Nackamasterna skulle slås ut. Var reservplatserna finns är hemligt, och de SR-medarbetare som känner till dem måste därför skriva på en erinran om sekretess. Därmed har dessa personer skriftligen bekräftat sina roller i totalförsvaret.

Men vad har denna erinran om sekretess med SRs ”fria och oberoende journalistik” att göra? Inte mycket, kan tyckas, och i sändningstillståndet framgår: ”De bestämmelser om bolagets programverksamhet som intagits i tillståndsvillkor och medelsvillkor ska vara vägledande också för den verksamhet som bedrivs under höjd beredskap och vid fredstida krissituationer.” 

Man kan förstås fråga sig varför vd Cilla Benkö inte informerade om detta i sitt första pressmeddelande i söndags för att undvika att uppfattningen blir att hon nästa dag ”backar” från sina tidigare påståenden, när hon egentligen har rätt i sak – åtminstone i huvudsak.

Det får nog lämnas till publiken att avgöra hur krishanteringen har skötts i detta stickspår.

Samtidigt är skrivningarna i sändningstillståndet rörande SRs roll i händelse av höjd beredskap inte glasklara. Vad innebär det rent konkret att SR ska ”lyda direkt under regeringen”?

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skriver i Expressen att formuleringarna medför att SRs oberoende inte alls är tryggat: ”Den kvalificerade och oberoende journalistik SR och SVT står för i dag kommer att snöpas när regeringen anser att statsnyttan kräver det.”
 

3. Ja, SR borde ha informerat lyssnarna om Ekots reporters relation till Raad Al-Duhan. Och herregud nej, absolut inte.

Det är lätt att vara efterklok men med DNs avslöjande igår att Al-Duhan fick p-böter utanför reporterns hem redan i mars 2020, medan hon fortfarande rapporterade om honom, står det klart att Sveriges Radios kris fördjupats på grund av den interna hanteringen.

Hade journalisterna på Ekot fått granska fallet hösten 2020 hade SR kunnat avslöja det som nu i stället DN avslöjar ett halvår senare – och därmed hade förtroendeskadan för SR blivit betydligt mindre.

Problemet är lojalitetsplikten. Precis som alla anställda måste vara lojala mot arbetsgivaren måste arbetsgivaren vara lojal mot de anställda. Det finns mycket få rättsfall kring arbetsgivares lojalitetsplikt, men skulle SR ha hängt ut en reporter på Ekot på motsvarande sätt som Doku gjort hade det eventuellt kunnat bli en arbetsrättslig fråga.

Och ärligt talat, hade DN journalistiskt granskat och avslöjat en egen medarbetare som inlett en relation med Raad Al-Duhan?

– Jag hoppas det, säger Peter Wolodarski. Eller snarare, ja, det är klart att vi hade gjort det. DN har två historiska exempel på att vi avslöjat uppgifter om egna medarbetare. Det ena fallet i slutet av 1990-talet då vi granskade och avslöjade bedrägerimisstankarna som riktades mot Jesús Alcalá, som då var en högt profilerad medarbetare. Det andra fallet, runt 2005, var en reporter som använde DNs spalter under en längre tid för att förfölja en kvinna med olika typer av signalord i artiklar. Den reportern fick gå på dagen och vi gick ut med information om det.

***

Så vem har rätt av Benkö och Wolodarski?

Tja, det får nog – återigen – publiken avgöra. Ingen har farit med direkt osanning, men vissa argument bär inte relevansens prägel och andra argument är hyperboler.