Gå direkt till textinnehållet

Tecken på att källkritiken har gått för långt – ingen litar på någon

Kampanjerna för att motverka desinformation har varit så framgångsrika att ett omvänt problem har börjat dyka upp. ”Vi behöver prata mer om källtillit”, säger URs vd Sofia Wadensjö Karén.

Den statliga satsningen på förstärkt medie- och informationskunskap (MIK) hos befolkningen har stött på ett par oväntade hinder. Det ansåg en panel med representanter från fem myndigheter samt Utbildningsradion, under ett seminarium arrangerat av Statens medieråd i Almedalen.

Det är Statens medieråd som samordnar den svenska MIK-satsningen som omfattar totalt 22 organisationer och myndigheter. Seminariet skulle egentligen handla om de växande hoten mot öppenhet och yttrandefrihet, hur man rustar sig mot påverkanskampanjer och desinformation, men flera av panelisterna var inne på att det behövs nya sätt att angripa problemen. Flera av dem lyfte fram att det bland framför allt barn och unga finns många som känner att de inte kan lita på något på nätet eller i sociala medier. Upplysningskampanjen om desinformation har med andra ord varit lite för framgångsrik i vissa grupper.

Utöver att direkt bemöta desinformation måste man hjälpa till att bygga förtroende för pålitliga källor, menade bland andra Utbildningsradions vd Sofia Wadensjö Karén.

– Vi behöver prata mer om källtillit. Vem har vi tillit till? Det pågår en ständig anekdotisk bevisföring mot etablerade medier i syfte att minska förtroendet för källor som man generellt kan lita på. Det här är den viktigaste frågan för att förbättra medie- och informationskunskapen hos allmänheten – att börja prata gott om medier och journalistik, sade Sofia Wadensjö Karén.

Magnus Hjort, avdelningschef på Myndigheten för psykologiskt försvar, menade att för att en befolkning ska vara motståndskraftig mot påverkanskampanjer och desinformation krävs tre saker:

– Fria medier i både freds- och krigstid, en välinformerad och välutbildad befolkning samt tillit – som gör att ett samhälle håller ihop, sade Magnus Hjort.

Niklas Cserhalmi, ordförande för Sveriges museer var inne på samma spår, och menade att det satsas för lite på att faktiskt nå de grupper som behöver verktygen för att avgöra om en källa är pålitlig eller inte. Sveriges museer vill satsa på att skapa permanenta demokratilabb runt om i landet.

– Det går inte att öka medie- och informationskunskapen hos befolkningen genom att komma med pekpinnar, man kan bara ge verktygen så att de själva får avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Den minsta gemensamma nämnaren i den här frågan är att alla människor vill bygga sin världsbild på saker är sanna, sedan måste de själva använda verktygen för att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. För att lyckas måste man nå ut med verktygen till befolkningen i hela landet, och inte bara barn och ungdomar – en minst lika viktig grupp är farbröder över 60 år som har mycket åsikter. Och vi behöver nå utanför medelklassen. Vi kan inte sitta i våra storstäder och hoppas att alla ska läsa Svenska Dagbladet och gå på museer. Så når vi inte de personer vi behöver nå. Det satsas mycket resurser på forskning, men det behövs satsas mer resurser på att nå ut, sade Niklas Cserhalmi.

Ett särskilt problem för den statliga kampanjen för ökade medie- och informationskunskap är just att den är statlig. Den som misstror staten kommer inte att vara lika mottaglig för en kunskapssatsning om den uppfattas som organiserad av myndigheter, menade Niklas Cserhalmi:

– Vi är inte lojala mot staten, utan mot vår publik. Därför måste också myndighetssamarbetet vara begränsat.

Fler avsnitt
Fler videos