”Som journalist är man van vid att berätta spännande”

Frilansjournalisten Lisa Bjerre har i många år bevakat it och ekonomi. Nu gör hon debut som spänningsförfattare, tillsammans med Susan Casserfelt, tidigare journalist, numera deckarförfattare. I fjol skrev de kontrakt med Piratförlaget för kriminalserien Linje 17, som utspelar sig i Stockholms södra förorter. Första boken Ensamt vittne släpps nästa vecka. Scenen är Bagarmossen, handlingen ett drogrelaterat gängkrig som skördar tonårsliv.

Fröet till boken såddes när Susan Casserfelt jobbade extra inom hemtjänsten i Bagarmossen för fem, sex år sedan och fick höra en historia om en kille som hade hoppat från en balkong till en annan och sprungit naken genom en persons lägenhet (vilket är öppningsscenen i Ensamt vittne).

– Det kittlade min fantasi. Jag såg att det kunde vara en perfekt startpunkt för en ny serie. Men jag kände också att det kanske var något jag ville skriva ihop med någon annan, säger hon.

Annons

I en grupp för manusutveckling för aspirerande författare träffade hon journalisten Lisa Bjerre, som några år tidigare hade fått ett eget deckarmanus refuserat.

De var tidigt klara över att förlägga handlingen till tunnelbanelinje 17, med epicentrum i Bagarmossen, där Susan Casserfelt bor.

– Bagarmossen är en ganska speciell plats, det finns en blandning av olika samhällsgrupper. Även om det är segregerat bor man väldigt nära varandra. Skolan blir en samlingspunkt som knyter ihop, säger Lisa Bjerre.

– Samtidigt har vi tagit oss vissa friheter. Vi har använt oss av det bästa med Bagis, men också skapat fiktiva delar, säger Susan Casserfelt.

Gängkriminalitet har varit politikernas och mediernas favoritämne i några år. Hade ni någon särskild ingång till att skildra den skönlitterärt?
– Det spännande med att skriva den här berättelsen är att försöka förstå mekanismerna bakom att man kommer in i gäng. Det handlar ju om vanliga unga pojkar som hamnar i de här sammanhangen. Det handlar inte om att man är ond eller dum i huvudet, utan det finns mänskliga mekanismer som gör att gänget framstår som ett bra alternativ, säger Lisa Bjerre.

Men det är inte ett inlägg i gängvåldsdebatten?
– Så har vi inte tänkt. Vi har gjort vanlig journalistisk research för att kunna skriva boken. Syftet har absolut varit att den ska vara så autentisk som möjligt, men vi är inte politiker. Men som journalist försöker man alltid titta ur den i underläges perspektiv.

– Vi tar inte ställning åt något håll, säger Susan Casserfelt.

Hur har researcharbetet sett ut?
– Vi har framför allt gjort intervjuer, och läst mycket polisrapporter och intervjuer med kriminella. Vi har pratat med många vanliga poliser, bollat med dem, för att få det lite mer trovärdigt, säger Lisa Bjerre.

Hur nära verkligheten tror ni att ni hamnat?
– Det är svårt att avgöra. Vi har inte haft gängkriminella testläsare som sagt ”där satt den”. Men vi har försökt skriva något som skulle kunna hända.

Vilka är utmaningarna med att skriva två?
– Det kräver en hel del planering och ganska mycket synopsisarbete, säger Susan Casserfelt.

– Man får inte alltid som man vill. Men det blir alltid bättre, du kan komma fram till nya idéer, säger Lisa Bjerre.

Hur stor omställning var det att gå från journalistik till prosa?
– Det har tagit nio år för mig att bli utgiven, så det har varit jättesvårt. Att skriva gestaltande är en helt annan sak än att skriva journalistiskt. I början kunde jag tycka att det låg mig om bakfoten från början, jag hade så starkt i mig att skriva objektivt, inte värderande. Men det behövs värderande skillnader för att det ska kännas för läsaren, säger Lisa Bjerre.

Varför skriver så många journalister kriminalromaner?
– Väldigt många journalister vill ju skriva skönlitterärt. Kriminalroman är en tacksam genre, man kan baka in funderingar om samhället och livet i det ramverket. Och krasst har du större chans att bli läst. Att berätta så att det blir spännande, det håller man ju dessutom på med i journalistiken varje dag, jag tror att det helt enkelt ligger nära till hans, säger Lisa Bjerre.

Kommer ni att tjäna pengar på boken?
– Det är tyvärr svårt att få en rimlig timlön. Men vi har haft turen att få en agentur som sålt den utomlands, då blir det lite mer förskott. Men det är ingenting vi i dagsläget vi kan leva på, säger Lisa Bjerre.

Susan Casserfelt har dock levt på sitt författarskap de senaste åren.

Bagarmossen är journalisttätt – fanns det någon baktanke med att förlägga romanen där, att ni får mer press? (Som den här intervjun, gjord av en Bagisbo.)
– Nej, så sluga har vi inte varit. Jag visste inte att det bor många journalister i Bagis, själv bor jag i Örnsberg som är väldigt journalisttätt. Vår bostadsrättsförening kallas ibland för ”tv-huset”, så vi borde väl ha förlagt den där, säger Lisa Bjerre.