Gå direkt till textinnehållet

”Skugges behov av uppmärksamhet ska nog inte underskattas”

Debatten om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok är högintressant för en kritikforskare. ”Det kommer att bli jättespännande att jämföra den här debatten med Ranelidfejden 2003”, säger forskaren Lina Samuelsson.

Journalisten och författaren Linda Skugges sågning av författaren Kristina Sandbergs senaste bok, där Sandberg skriver om sin cancer, har dragit igång en rejäl kulturdebatt. ”Briljant litteraturkritik” menar en Sven Anders Johansson, ”Respektlöshet bygger varumärket Skugge”, summerar en Madelaine Levy.

Lina Samuelsson är lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens högskola och forskar om svensk litteraturkritik. Hennes avhandling från 2013 undersökte svenska bokrecensioner 1906-2006.

Vad säger du om debatten om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs bok? Är det ett klassiskt kritikbråk?
– Det är det definitivt. Och det känns som att det kan bli en ganska stor debatt. Det påminner otroligt mycket om vad som hände 2003 när Linda Skugge recenserade Björn Ranelid. Jag tycker det blir jätteintressant att jämföra dem, det kommer bli en temperaturmätare på vad man kan säga inom litteraturkritiken och vad som är normen för kritik idag. Jag uppfattar spontant den här recensionen som grövre än Ranelidrecensionen var, och det är väl kanske också naturligt, att det tas till högre tongångar för att få en reaktion, säger Lina Samuelsson.

– Det är också intressant att se hur man försvarar Skugge, och hur man attackerar, och hur det kommer att skilja från Raneliddebatten. Och det är väldigt intressant att det åter är Linda Skugge som står i fronten för det här.

”Klicktexter som handlar om åsikter premieras” säger kritikern Sara Abdollahi. Ligger det något i det?
– Ja, det tror jag. Kritiken är, liksom all journalistik idag, utsatt för de villkor som råder. Man vill få uppmärksamhet. Jag tror att Skugge nog hade kunnat skriva den här texten ändå, men det spelar förstås in. Hon skriver ju också väldigt mycket just nu, hennes behov av att få uppmärksamhet och marknadsföra sig själv ska säkert inte underskattas. Men det är bara en del i det hela.  

Går det att se någon generell tendens mot att kritiken vulgariseras, att det blir mer polariserat, starka åsikter?
– Inte som jag vågar uttala mig om. Väldigt mycket kritik är business as usual, ska vi komma ihåg. Och debatten som följer på Skugges recension visar ju också att här går en gräns. Hade andra kritiker och publicister inte reagerat – då hade det verkligen hänt någonting.

– När man går tillbaka och tittar historiskt ser man att många saker förekommit tidigare också. Att tonläget varit ganska tufft.

Menar du gå tillbaka så tidigt som till Strindbergs eller Lagercrantz fejder i spalterna?
– Man kan häpna ur ett nutida perspektiv om man till exempel tittar på hur det var kring sekelskiftet 1900. Kritiker kunde vara väldigt hårda mot debutanter och skriva saker som ”man beklagar alla inblandade, särskilt läsaren”.

– På ett sätt kan man säga att kritiken blivit försiktigare. Det har också kontinuerligt funnits en kritik om att kritiken är för försiktig. Att man inte vågar säga vad man egentligen tycker.

– Likadant det här med kritikens moraliska ansvar. Den förekom redan på 1700-talet: hur mycket hänsyn ska en kritiker visa mot författaren? Det är intressant att den frågan kommer upp igen nu. Det är en fråga som ligger i tiden, att man inte bara pratar estetik utan också moral.

Du har disputerat på kritiken under 1900-talet. Hur går den att sammanfatta?
– Kritiken var den perioden en väldigt stabil genre. Ytligt sett kan den se väldigt lika ut 1906 som 2006. Det är en långsamt föränderlig genre. Men jag har tänkt att jag är ganska glad att jag skrev om just den perioden. Nu låter det som att jag skrev en antik avhandling, men jag kunde skriva om bara de tryckta dagstidningarna. Det har hänt mycket sedan 2006, säger Lina Samuelsson.

Fler avsnitt
Fler videos