Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Rysslands trotsiga röst

Jag är stolt. Stolt över att vara journalist. Stolt över journalistikens kraft. En kraft som kan rasera förtryck och stärka det svåraste men viktigaste – demokratin och yttrandefriheten. Stora ord. Men nödvändiga. Jag är stolt över att Sverige bjöd in Anna Politkovskaja, tryckte hennes artiklar och böcker, gång på gång, och gav henne priser.

Jag är stolt.
Stolt över att vara journalist.
Stolt över journalistikens kraft. En kraft som kan rasera förtryck och stärka det svåraste men viktigaste – demokratin och yttrandefriheten.
Stora ord. Men nödvändiga.
Jag är stolt över att Sverige bjöd in Anna Politkovskaja, tryckte hennes artiklar och böcker, gång på gång, och gav henne priser.

Hon behövde uppmärksamheten och jag tror att den förlängde hennes liv.

Hennes kamp behövde uppmärksamheten ännu mer. Det helvete på jorden hon rapporterade om var ett helvete i tystnad. Men Anna Politkovskaja skrev och mördades. Liksom två av hennes kolleger på den modiga tidningen Novaja Gazeta, eller på svenska, Nya tidningen.

Sedan den 1 januari 1992 har 42 journalister mördats i Ryssland.

14 har mördats efter att president Putin kom till makten som den nye tsaren, för att citera Anna Politkovskaja.

Ingen har fällts för något enda av alla dessa mord.

Bilderna från bevakningskameran vid Anna Polit­kovskajas hem visar en man i keps, bilder som är obehagligt lika dem på Anna Lindhs mördare.

Och jag tänker på ett enda ord – TYST. Det blir tyst när det fria ordet och en journalist och regimkritiker mördas, för sanningens skull.

TYST är också titeln på den bok som Aftonbladets kulturredaktion gav ut i samband med bokmässan. Där skriver Anna Politkovskaja en text om tsaren Putin, Våld och lögner skapar terror. Det är knappt tio sidors läsning och hon ställer frågan: ”Vilka är det då som producerar terrorism?”.

Svaret kommer direkt: ”Det är makthavarnas eget verk. Och vem är det då som har makten i vårt land? Naturligtvis inte folket. År 2006 är det Tsaren personligen, även om han nuförtiden på modernt vis kallas president.”

I morgon begravs Anna Polit­kovskaja. Hon kom aldrig till bok­mässan i september 2006 men jag hann lyssna på henne när hon talade inför en koncentrerad publik i Stockholm förra året, när Aftonbladet firade sina 175 år.

Jag tänker på hennes svartklädda allvar när jag läser det hon skrivit om mordet på en av alla dem som Ryssland väljer att kalla för terrorist:

”Det var en avrättning utan rättegång och dödsdom”.

Det är inte en slump att makten mördade Anna Politkovskaja just på president Putins, tsarens, födelsedag.

Anna Politkovskaja var inte vilken röst som helst.

Vem ska nu berätta om helvetet, i en av alla dessa bortglömda delar av världen?

ma@journalisten.se

“Det är klart att jag har velat lämna det här ämnet många gånger. Det har funnits stunder när jag sagt till mina chefer att jag inte orkat mer, varken psykiskt eller fysiskt. Du förstår, jag är inte tjugofem år. Men sedan har andra saker vägt över, som att jag har stor erfarenhet. En ny journalist måste börja bygga nya broar, skapa kontakter, och det går inte fort. Mitt arbete bygger på starka personliga kontakter och i en krigssituation kan man inte ärva dem.”

Fler avsnitt
Fler videos

Rysslands trotsiga röst

Efter Beslan finns det inte mycket hopp kvar om journalistiken i Ryssland, konstaterar Anna Politkovskaja på tidningen Novaja Gazeta. Själv tillhör hon de få som fortfarande hoppas.

Efter Beslan finns det inte mycket hopp kvar om journalistiken i Ryssland, konstaterar Anna Politkovskaja på tidningen Novaja Gazeta.

Själv tillhör hon de få som fortfarande hoppas.

Anna Politkovskaja är rädd. Av det drar hon den enda slutsats hon tycker att hon kan. Att fortsätta skriva om den ryska arméns övergrepp mot civila i Tjetjenien. Fortsätta försöka skapa opinion för samtalets möjligheter, i ett Ryssland som vill ha hårdare tag mot kaukasier i allmänhet och tjetjener i synnerhet, efter den senaste tidens blodiga terrordåd.

Hon tänker stanna i Ryssland. Inte fly utomlands.

– Självklart ska jag stanna. Det är många som säger att jag ska åka, och det finns ställen dit jag kan ta vägen. Men jag skulle må dåligt om jag åkte utomlands nu. Det skulle tolkas som att jag blivit rädd, att de skrämt iväg mig och att jag har gått med på det.

Just nu kan hon inte fly.

– Den här hösten, vintern och våren är en tid fylld av viktiga avgöranden. Det handlar om vem som vinner över vem. Om vi ska kunna organisera oss som samhälle och kämpa för fria medier och för yttrandefrihet.

Anna Politkovskaja är inte återställd efter den misstänkta förgiftningen på flygplanet på kvällen den första september och står fortfarande under läkarbehandling.

Men rädslan är en privatsak.

– Den påverkar bara min familj. Men för läsarna spelar det ingen roll hur jag mår eller hur det känns. För mig är det viktigaste nu att komma över rädslan.

Läsarna hör av sig. De skriver mellan fem och tio brev om dagen. Skrivbordet dignar av deras handskrivna alster, de läsare för vilka hon av plikt fortsätter att rapportera.

Sedan hon skickades på sin första reportageresa till Tjetjenien när Andra kriget inleddes i månadsskiftet september oktober för fem år sedan, har hon varit där mer än femtio gånger.

Hennes rapporter har publicerats i tidningen Novaja Gazeta där hon arbetar och i bokform. På svenska finns Tjetjenien – sanningen om kriget (Ordfront 2003) som sålt nära 10 000 exemplar när vi träffas i början av oktober.

Det är en outhärdlig uppräkning av grymheter och övergrepp. Våldet drabbar en civilbefolkning som vant sig vid mord, våldtäkter och tortyr, men sällan de rebeller som armén säger sig jaga vid upprensningsaktionerna.

Hon ser kriget som en blodig evighetsmaskin. Militären, rebellerna och vanliga skurkar tjänar på kriget och vill att det fortsätter.

Andra ryska medier förmedlar lydigt propaganda om framgångar i Tjetjenien. Inte Anna Politkovskaja. Hon rör sig på båda sidor i Tjetjenien. Hon har gripits av sitt eget lands militär. Den har misshandlat och förnedrat henne, officerare har hotat att våldta henne eller att skjuta henne på fläcken.

Den 23 oktober 2002 föreläste Anna Politkovskaja i journalistik på den amerikanska västkusten. Då tog en grupp terrorister gisslan under en föreställning av musikalen Nord-Ost på Dubrovkateatern i Moskva.

Terroristerna ville förhandla, och begärde att just hon skulle komma till teatern.

Hon reste omedelbart. Gjorde än en gång sin plikt.

– Jag gav dem röst, berättade vad terroristerna ville för det speciella högkvarter som skulle ta hand om operationen. Men det spelade ingen roll. De hade planerat stormning.

I år följde självmordsbomber i Moskvas tunnelbana och två sprängda inrikesplan. Den första september hände det värsta.

– Jag blev uppringd av en rysk bekant som var utomlands och tittade på CNN. Han ringde vid nio, en halvtimme efter terrordådet och frågade: Har du hört talas om det?

Det hade hon inte. Som andra ryssar var hon okunnig om att en grupp terrorister gått in i skola nummer ett i Beslan i Nordossetien och tagit cirka 1 200 personer som gisslan. Rysk TV sände inte nyheten.

– Jag kom till jobbet, vår chefredaktör visste ingenting. Jag förstod att jag måste åka dit och försökte boka biljett.

Hon och chefredaktören gjorde under tiden allt för att få den moderate rebelledaren Aslan Maschadov att resa till Beslan och förhandla med gisslantagarna.

När hon kom till flygplatsen Vnukovo fanns där massor av journalister.

– Flera gånger registrerade de oss, vi satte oss i bussen och åkte ut till flygplanet. Alla var redan i den registrerade zonen, hade lämnat bagage och fått boardingkort. Men planen ställdes in och vi fick åka buss tillbaka.

Halv nio på kvällen kom en tjänsteman på flygplatsen fram till just Anna Politkovskaja:

– Han sa: Jag hjälper dig att flyga. Om en halvtimme flyger ett plan till Rostov-na-Donu. Han sa att han läst mina artiklar, att han respekterade mig och skulle göra ett undantag för mig.

Tjänstemannen föreslog att hon skulle åka ut till planet i hans tjänstebil.

– När jag kom in i minibussen satte jag mig bakom chauffören. Där var redan tre människor, jag var den fjärde. Jag frågade vilka han körde, vad det var för andra människor, var de kom ifrån. Chauffören sa att någon från FSB hade sagt att han skulle köra de där tre.

Mannen från den ryska säkerhetstjänsten FSB hade inte visat legitimation. Hon frågade flygplatsens tjänsteman hur sånt kunde ske, när två flygplan sprängts några dagar tidigare.

I planet fanns 70 platser men bara 26 passagerare. FSB-männen satte sig i affärsklass, Anna Politkovskaja i ekonomiklass. Hon hade inte ätit på hela dagen.

– Det blev bara så. Jag hade inte tid och tycker inte om att äta på flygplatsen.

På planet beställde hon te av flygvärdinnorna.

– Allt gick så fort. Jag drack teet som vanligt, och fem minuter efteråt kände jag att jag såg dåligt och inte hörde någonting, allt flöt. Jag tänkte att det kanske varit en svår dag, att jag var nervös och trött. Så jag ropade på flygvärdinnan och bad henne om salmiaksprit, som man kan andas om man mår dåligt. Jag luktade och började må lite bättre, började se skarpare, och sen minns jag ingenting.

Hon behandlades av läkare i Rostov-na-Donu och var mycket nära att dö.

Ett dygn efter insjuknandet flygs hon till ett sjukhus i Moskva. Där konstaterar läkarna att ett ”icke identifierat kemiskt ämne” kommit in i hennes kropp.

– Det ska tas prover första eller andra timmen efter att man blivit förgiftad, annars försvinner ämnet ur kroppen. Men läkarna som kontrollerat mig och mitt hälsotillstånd efteråt säger att de gissar att det var Klofelin, en mycket starkt verkande medicin som säljs på apotek. Följden blev att mitt blodtryck var noll. Det och andra symptom fick dem att tro att det var Klofelin.

Enligt Apotekets läkemedelsupplysning är rysk Klofelin en blodtryckssänkande medicin med klonidin som aktivt ämne. Det säljs i Sverige under namnet Catapresan. En överdos kan ge kraftigt blodtrycksfall.

Vad som hände och varför det hände, har sysselsatt Anna Politkovskajas tankar sedan dess. Den enda förklaring hon kan komma på är de tre männen i affärsklass.

– Vi fick maten genom avdelningen där de satt. De kunde väldigt snabbt dra uppmärksamheten till sig hos tjejerna i köket och lägga något i teet.

Någon polisutredning pågår inte. Det åligger offret, Anna Politkovskaja, att begära att en åklagare undersöker händelsen. För att göra det måste hon ha läkarintyg och det kan hon inte få förrän behandlingen är avslutad, säger hon:

– Jag har ringt dem, det är nästan klart. Jag väntar bara på dessa medicinska dokument.

Tror du att det blir en rättvis utredning?

– Nej. Vi har haft samma situation när tidningens medarbetare Jurij Sjtjekotjichin blev förgiftad och dog. Vi vet precis alla etapper, vad som kommer att hända när jag kommer med mina dokument, och hur de ska undvika att ge information. Men vi gör det i alla fall.

Om hon hade nått Beslan hade hon försökt befria gisslan.

– Mitt mål var att få dit Maschadov. Han skulle ha kunnat rädda barn och kvinnor och det skulle ha spelat jättestor roll för den framtida utvecklingen i hela konflikten.

Om inte Maschadov kommit, hade hon själv gått in i skolan.

– Naturligtvis hade jag gått in om jag kom dit och såg att ingen annan ens försökte gå in och prata med de här terroristerna.

En vecka efter att hon förgiftades började hon skriva ett öppet brev till president Vladimir Putin, ett förslag i femton punkter för hur krisen i Tjetjenien ska lösas. Brevet publicerades också i hennes tidning Novaja Gazeta.

Hon vill demilitarisera Tjetjenien under internationell övervakning, dra tillbaka trupperna till särskilda områden och skapa ett federalt råd där folk från armén och den hittillsvarande administrationen är portförbjudna. Bara civila ryssar och tjetjener som genomlevt kriget ska vara behöriga. Rådet ska godkänna alla politiska och ekonomiska beslut som rör Tjetjenien.

– Myndigheterna och presidentens administration kritiserar vår tidning för att vi inte är konstruktiva, utan bara skriver att allt är dåligt. Så jag tänkte att jag måste dela med mig av min journalistiska erfarenhet från Tjetjenien där jag pratat med så många och vet hur folk vill ha det.

Någon reaktion från makten har hon inte fått. Bara tystnad. Det samma gäller förgiftningen.

Hon känner till att det finns de som tvivlar på att hon verkligen har blivit förgiftad.

– Mina barn har berättat att de läst något på nätet, men ingen har sagt mig det rakt upp i ansiktet, inte en enda människa. Det kanske sker bakom min rygg.

Jag tar fram en kulturartikel från Dagens Nyheter (21 september) där frilansjournalisten Björn Löfström, som bott i Moskva, under rubriken ”Inte hon också! Inte Anna Politkovskaja”, skriver om sina tvivel på att denna ”fyrbåk i ett nedgånget journalistiskt träsk” förgiftats av FSB.

– Läs det inte ens för mig! Jag vill inte höra, jag vet att jag kommer att må dåligt av det. Folk har rätt att tvivla. Bara en rättslig undersökning kan hjälpa mig. Om man tvivlar får man vänta på resultatet av utredningen. Men jag ska inte behöva bevisa för någon att jag har blivit förgiftad.

Andra ryska journalister har stöttat henne.

– Från enskilda personer har jag fått stort moraliskt stöd, det har inte bara varit ord. Men inte någon från en offentlig journalistorganisation, varken journalistunionen eller medieunionen, har ens ringt mig.

Det finns inte mycket hopp om rysk journalistik efter Beslan, säger hon.

– Jag tycker att det bara är ruiner kvar.

Några timmar efter den här intervjun träffar jag två unga journalister som läser femte året i journalistik på Moskva universitet och arbetar heltid på olika redaktioner. De är intresserade av pressfrihet och öppenhet, och nämner Anna Politkovskaja med stor respekt. Ingen av dem har hört talas om förgiftningen. De vet inte heller att en annan kritisk journalist, Andrej Babitskij, greps och på så sätt hindrades från att nå Beslan.

Kreml har genom repression och självcensur ett fast grepp om ryska medier. Journalisternas rädsla bygger bland annat på de många ouppklarade mord på journalister som skett under Putins tid.

Själv har Anna Politkovskaja umgåtts med döden i fem år.

– Mitt jobb består av att registrera död efter de aktiva krigshandlingarna. Jag träffar släktingar till dem som är försvunna, döda eller misshandlade, och jag registrerar deras berättelse. Jag kan försäkra er att det är väldigt svårt.

Det har hänt att hon velat lägga av.

– Det är klart att jag har velat lämna det här ämnet många gånger. Det har funnits stunder när jag sagt till mina chefer att jag inte orkat mer, varken psykiskt eller fysiskt. Du förstår, jag är inte tjugofem år. Men sedan har andra saker vägt över, som att jag har stor erfarenhet. En ny journalist måste börja bygga nya broar, skapa kontakter, och det går inte fort. Mitt arbete bygger på starka personliga kontakter och i en krigssituation kan man inte ärva dem.

När hennes närmaste velat stoppa henne har hon inte lyssnat.

I sin bok berättar hon hur sonen Ilja, 26, i telefon försökte hindra henne från att åka hem från USA och förhandla med gisslantagarna på Dubrovkateatern i Moskva.

– Han sa: Tyck synd om oss, dina barn!

När Anna Politkovskaja den första september var på väg till Beslan ringde både sonen och dottern.

– Ända tills jag satt på flygplanet ringde de och sa: Du kanske inte kommer tillbaka! Vad ska vi säga till mormor och morfar?

Barnens vädjan hjälpte inte. Anna åkte mot Beslan. Och hon lider av tanken att hennes närvaro kanske kunnat ge tragedin ett annat slut om hon hade kommit fram.

– Jag känner ett personligt ansvar för att jag inte kunde påverka. Jag skulle aldrig ha druckit det där jävla teet.

Fler avsnitt
Fler videos