Gå direkt till textinnehållet

”På många sätt funkar det som viskleken man lekte när man var ett barn”

I en uppmärksammad text på DN Kultur skriver författaren och skribenten Bengt Ohlsson om brunsmetningen av opinionsbildare, och som han själv blev varnad för när han övervägde att börja skriva för Bulletin. Vi bad honom förklara lite närmare hur han ser på ett av samtidens problem för kåren.

I texten med rubriken Alla mina vänner varnade mig för att skriva i Bulletin – och det är en del av problemet” redogör Bengt Ohlsson för turerna när tidningen Bulletin skulle startas och Paulina Neuding, dess första chefredaktör, ville att han skulle bli en av skribenterna. 

Bengt tvekade, och sa till sist nej tack. En av anledningarna till det handlar om att han inte tycker Bulletin blev så bra.

Men han resonerar också kring det faktum att flera av hans vänner varnade honom för att de som skriver för en sådan sajt kan hamna på ”en intern skitlista och ses som allmänt suspekt”.

Annons Annons

Bengt började skriva för DN 1984 och har inte någon känsla av att brunsmetningen har blivit värre under sina år som skribent och opinionsbildare. Det här är inget nytt fenomen. 

Däremot blev han förvånad över att det var så många ur hans bekantskapskrets som var så uppjagade över en sajt vars innehåll ingen ännu hade läst. 

– Men å andra sidan får man säga att, tyvärr, så har många av de som varnade mig för att skriva i Bulletin på sätt och vis lite rätt. När jag läste sajten kunde även jag se att den var väldigt enahanda, vilket gav en ganska olustig eftersmak, vilket var precis vad de som jag rådgjorde med varnade mig för, säger Bengt Ohlsson.

Precis som många andra så anser Bengt att sociala medier har bidragit till att offentligheten blivit till det han jämför med en visklek. 

Vi i det här yrket kan ägna väldigt mycket tid åt att försöka formulera svåra saker för oss själva och för vår läsekrets, men sen så viskas det ändå på i det oändliga, berättar han.

– På många sätt funkar det som viskleken man lekte när man var ett barn, men då var man kanske 15 barn på ett barnkalas. Nu är vi 150 000 personer och inte längre på något barnkalas. Saker man har sagt eller skrivit en gång viskas det vidare om i det oändliga och då kan det bli någonting ganska groteskt av det hela, säger Bengt. 

Vad beror det på, att vi förenklar så här? 

– Jag tror jag nuddade vid något viktigt när jag citerade Per Gudmundssons islamtext från Bulletin. De flesta jag känner skulle bli förfärade av det han skriver men jag vet inte om någon jag känner skulle fördjupa sig i texten och bemöda sig med att bestrida det han skriver på något sakligt sätt. Man är lat, men också överinformerad och okunnig i någon slags konstig förening. 

I texten på DN skriver han: 

”Kulturkrigets skyttegravar har vid det här laget blivit så djupa och taggtrådsomgärdade att jag till och med nu, när jag skriver detta, blir varnad av vänner för att jag kan bli brännmärkt och brunsmetad och utfryst för att jag erkänner att jag ens övervägde att skriva för Bulletin”.

Twitter kallar han ett tacksamt forum, eftersom man på några korta meningar kan ge intryck av att vara väldigt kunnig och insatt – och att det man skriver är toppen på isberg.

– Problemet är att jag tror inte att det finns speciellt många isberg under de topparna, utan bara olika människor som har blivit skickliga på att ge intryck av att vara kunniga och intelligenta, fortsätter han.

På ett sätt blottlägger det här också vad det här yrket kommit att handla om för många. Att positionera sig och skaffa sig en så bra plats som möjligt¨vid köttgrytan. 

Varför skrev du den här texten? 

– Jag försökte bara fånga någonting som har varit väldigt svårfångat både i mig själv och i den tid vi lever i, nämligen var står jag i allt det här? Om man tycker lika illa om SD som man gör om det platta och oreflekterande avfärdandet av dem, vart tar man vägen då? 

Bengt berättar att innan han skrev texten hade han gått och funderat över i hur pass hög grad han själv bör låta sig styras av det personliga förtroendet han känner för människor på olika ställen i medievärlden. 

Men även hur mycket han ska påverkas av vad andra säger om dem. 

– Jag skulle aldrig sätta mig och skriva i ett sammanhang där jag känner att jag är styrd från början. Att jag inte får säga ditten eller datten. Så har jag aldrig känt vare sig med Paulinas (Neuding under hans tid som skribent på Neo red.anm ) tidning eller på DN under snart 40 år, jag har alltid varit fri.  

– Men jag ville också ringa in det här att det är så många som påstår sig vara trötta på polariseringen samtidigt som de bidrar till den, oftast i samma mening. Det är en svår konst att möta sina motståndare i ett ärligt och respektfullt samtal. 

I den 18 450 tecken långa texten (med blanksteg) väjer Bengt inte heller undan för att kritisera tidningen som han har skrivit för i 37 år. 

Bland annat kallar han DN-ledarsidan för ”fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi”.

Att du skriver det, berätta hur du tänkte med den meningen. Tvekade du?

– Nej jag tvekade aldrig, inte en sekund. Jag har aldrig känt mig hindrad att vara ärlig, det här är varken första eller sista gången som jag kommer dela ut slängar mot DN. Det är också frukten av ett långt och givande samarbete med den här tidningen, att man har kunnat säga sådana saker utan att mötas av annat än glada tillrop. 

– Kanske är det ett tecken på att man är en hovnarr eller någon slags funktion man kommit att fylla, det vet jag inte, tillägger han.

Att skriva krönikor är svårt, tycker nog de flesta. Hur gör du för att hitta grejen?

– Det där är lite svårt att formulera när man hållit på så länge som jag. Det är väl det som är själva definitionen av ett hantverk, att det är till slut är en kunskap som sitter i fingertopparna som man inte reflekterar över. 

– Men generellt tycker jag att det är viktigt att försöka hitta en infallsvinkel som man inte har sett tidigare. Det gäller i synnerhet sånt som är flitigt omskrivet. Det som skiljer mig från i alla fall ett antal andra krönikörer är att jag tycker att jag ser mig som en slitvarg i en underhållningsbransch. Det räcker inte med att man har ett viktigt ärende. Det måste vara underhållande eller omskakade, det måste gripa tag. Att nåt bara är ”viktigt” räcker tyvärr inte.

Kristina Lindquist har, också på DN kultur, skrivit ett kritiskt inlägg om Bengt Ohlssons text.

 

Fler avsnitt
Fler videos