Medieuppbåd runt de sörjande ”Alla sprang som råttor”

Storbranden i Göteborg förra veckan är den största katastrofen

i Sverige sedan Estonia. Drygt 60 unga människor miste livet.

Journalisten har tittat närmare på mediernas bevakning.

Hur närgångna får journalister vara i en katastrofsituation? Är det till exempel acceptabelt att publicera intervjuer med chockade 15-åringar?

Mats Strömqvist, fotograf på TV 4 Göteborg, kom till olycksplatsen någon timme efter det att branden på Hisingen brutit ut.

– Vi gjorde intervjuer med chockade ungdomar, berättar han.

Enligt Strömqvist undvek han och reportern att intervjua de svårast skadade. När inslagen sändes hade de ”värsta” vittnesmålen klippts bort. Men det fanns ändå med intervjuer där ungdomar berättade att deras vänner försvunnit, att de varit med och dragit ut folk etc.

– Det var svårt att sätta lampa på dem vi intervjuade och jag kände mig väldigt obekväm, säger Mats Strömqvist.

– Men jag tycker inte vi gjorde fel som intervjuade chockade ungdomar även om några av dem nog inte visste riktigt vad de sa. Vi ville ge en uppfattning om hur det var på plats.

Reportern Bo Carlsson från TV 4 Göteborg betonar att det var svårt att avgöra exakt hur tagna de som intervjuades var.

– Jag försökte vara försiktig och bara välja ut de som verkade kunna berätta på ett riktigt sätt.

Inger Atterstam från Svenska Dagbladet är en av dem som rapporterade om branden.

– Det var proppat med journalister längs den ljusgata som de sörjande hade byggt upp. Ibland gick larmet ”Där är nån som har nåt att berätta” och då sprang alla som råttor, det var mycket obehagligt.

– Ett halvt dygn efter branden hittade jag en 15-årig pojke som berättade att han stått längst in i rummet när det började brinna och gått över andra för att komma ut.

– Han skämdes över att han inte hjälpt andra ungdomar. Han var helt förtvivlad, pratade med tonlös röst utan att titta på mig.

Inger Atterstam berättade om killen för redaktionen.

– De tyckte det lät som en bra story men jag beslöt ändå att inte skriva om honom. Jag kunde inte hänga ut en så ung och chockad grabb bara några timmar efter att det ohyggliga hade hänt. Jag fick ta en liten fajt med redaktionen men de respekterade mitt beslut.

Reportern Maria Crofts rapporterar i söndagens Aftonbladet hur hon befinner sig hemma hos 15-årige Ricard Carlsson som överlevde branden. Under intervjun får Ricard ett telefonsamtal med beskedet att hans närmaste vän troligen är död. Intill rubriken ”Min bäste vän kan vara död”, finns en bild på den förkrossade 15-åringen.

– Vi måste ha nåt jävla ansvar för hur vi utnyttjar de här ungdomarna, för det är det vi gör, säger Inger Atterstam.

– Efter Estonia var det mycket kritik mot journalister hur de hade behandlat chockade anhöriga och överlevande. I det här fallet rör det sig dessutom om tonåringar, ja barn, som hängts ut.

Flera av de arbetsledare Journalisten talat med tycker att rapporteringen från katastrofer har stramats upp.

– Efter Estonia publicerade många tidningar namn och bild på de omkomna. Efter brandkatastrofen har jag inte sett någon redaktion som gått ut med såna bilder. Jag tror att vi överlag har blivit mer återhållsamma, säger Kenth Andreasson, nyhetschef på GP.

– Vi har skärpt oss de senaste åren, anser Jimmy Fredriksson, redaktionschef på GT. Vi har till exempel inte publicerat bilder av typen ”Här förs den döda bort”. Vi har även valt bort foton med skor och kläder som avlidna haft på sig eftersom de anhöriga tar så illa vid sig.

På Aftonbladet bestämde man sig för att inte ringa runt till anhöriga när listan över de döda offentliggjordes och en vädjan från Göteborgs kommun att inte besöka skolorna i området respekterades.

Kvällstidningarna, som ofta brukar få agera syndabockar, har i stor utsträckning maskerat ansikten på sörjande och skadade vid olycksplatsen.

– Vi går mot det mer återhållsamma hållet, säger Lars Näslund, redaktionschef på Expressen. Människor reagerar nog starkare än tidigare över bilder i medierna.

Journalisten har sökt Maria Crofts samt Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se