”Många har hört av sig med egna berättelser”
Deanne Rauschers researcharbete inför boken G som i gärningsman tog åtta månader. ”Det handlar om att bygga relationer med människor. Utan relationerna hade det aldrig gått att berätta den här historien”, säger hon i en intervju med Journalisten.
I boken G som i gärningsman avslöjas att regissören Staffan Hildebrand bland annat förmått en 13-åring och en 15-åring till sex. Boken skildrar hur Hildebrand lockat unga killar med filmroller; de bodde hemma hos honom, festade och flera berättar i boken att de utnyttjats emotionellt eller sexuellt av stjärnregissören bakom filmer som Stockholmsnatt och G som i gemenskap. Avslöjandet fick enormt mediegenomslag.
Boken är skriven av musikern och författaren Sören ”Sulo” Karlsson, tillsammans med researchern Deanne Rauscher.
2004 kom Deanne Rauscher ut med boken Makten, Männen, Mörkläggningen som kastade nytt ljus på bordellhärvan på 1970-talet.
Hon är nog mest känd för ”kungaboken”, Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, som hon skrev tillsammans med Thomas Sjöberg och Tove Meyer 2010, och som ledde till att författarna utsattes för flera allvarliga kränkningar och angrepp som påverkade deras liv och uppehällen.
Efter kungaboken kände sig Deanne Rauscher färdig med researchjobbet. Under processen med boken hade hon blivit sjuk i cancer. Efter behandlingarna släppte hon allt. Hon lämnade Sverige och reste runt i världen, till England, Argentina, Mellanöstern. Hon besökte ett yezidiskt flyktingläger i Irak 2014.
När hon kom hem till Sverige igen återvände hon till att arbeta extra inom vården. En stor del av pandemiåret 2020 tillbringade hon utomlands. En dag blev hon uppringd av Bokfabrikens förläggare Jakob Nilsson som ville veta om hon fortfarande tog researchuppdrag.
– Jag satt där i Palermo och kände direkt att jag inte var intresserad. Jag försöker faktiskt vara en riktig pensionär, säger Deanne Rauscher.
– Han insisterade men allt var hemligt och han var väldigt kryptisk. Efterhand förstod jag att det skulle ha någon koppling till metoo, och då blev jag ännu mer ointresserad. Jag bad honom höra av sig när jag var tillbaka i Sverige.
Det gjorde han också, och det kröp fram att Sören Karlssons intention var att skildra ungdomar och ungdomskultur på 1980-talet. Deanne Rauscher fattade ingenting. Under 1980-talet var hon en ensamstående mamma i 30-årsåldern med två barn och hade inte någon kontakt med ungdomskultur. Hon visste inte vad Noice var för någonting, eller Stockholmsnatt. Hon slutade lyssna på musik när Beatles lade av. ”Varför ringer du mig?”
– Sen fattade jag. Det handlade om unga människor som blir utnyttjade av män i maktposition. Sören hade snubblat över det. Då vaknade mitt intresse.
Gemensamt för de tre böckerna är det omfattande researcharbetet med intervjuer med ett stort antal personer som valt att berätta sådant som män i maktpositioner velat dölja.
– I alla tre fallen hade det funnits mycket rykten som cirkulerat länge. ”Alla” visste vad som hänt. Ändå hade ingen undersökt det. Varför gör ingen något?
Planen var att researchen skulle ta två månader. Det blev nästan ett år.
– Att få vuxna heterosexuella män att berätta om sexuella och emotionella övergrepp de utsatts för i sin ungdom, av andra män, det tar tid. Man måste bygga upp en relation. Jag satt och samtalade med de här männen i timmar. Sådana här berättelser får man inte fram genom att sitta och ringa som kvällstidningsreporter. Jag har mycket erfarenhet från vården av att prata med människor som mår psykiskt dåligt, och den erfarenheten var nog ganska betydelsefull under researchen, säger Deanne Rauscher.
Konfrontationen med Staffan Hildebrand tog sammanlagt över tio timmar utslaget över tre möten. Han fortsatte att vilja ha kontakt med Deanne Rauscher och Sören Karlsson mellan intervjuerna, och efter att de var avslutade.
– I början förnekade han allt, men till slut insåg han att det inte skulle fungera. Vi hade djupintervjuat flera personer som berättade om övergrepp, och vittnen. Plötsligt, när vi pressade honom om uppgifterna som Anders lämnat om vad han blev utsatt för som 15-åring, sa han: ”Han ljuger inte.” Sen behövde han fundera över helgen, på måndagen kom ett mejl där han skrev ”Anders ljuger aldrig” och sedan bekräftade han i en telefonintervju att de haft en sexuell relation.
Utan den omfattande researchen hade han aldrig erkänt?
– Nej, så var det.
Vilka reaktioner har du fått på boken?
– Genomslaget blev mycket större än jag trott. Många har hört av sig med egna berättelser, sådana som vi inte känt till tidigare, och inte bara om Staffan Hildebrand. Boken handlar inte bara om honom. Några av de jag haft kontakt med under researchen har också ringt och berättat utförligare om vad de var med om.
