Journalisterna, perspektivet och klassresan

En del av Stockholms journalistkår har blivit en elit. De umgås med varann, bor bättre och tjänar mer än folk i allmänhet. Förändrar det deras perspektiv på olika frågor?

SVT-reportern Janne Josefsson som tjänar en halv miljon om året kommer i höst med ett program från en invandrartät Stockholmsförort. Kan någon med så hög lön ens sätta sig in i villkoren för samhällets mest utsatta?

För ett tiotal år sedan expanderade reklambranschen rejält och även journalister värvades. Ungefär samtidigt kom den kommersiella televisionen. Detta är bakgrunden till att marknadsvärdet på duktiga journalister ökat, främst i Stockholm.

Den genomsnittliga årslönen för dagstidningsjournalisterna i Stockholms län uppgår i dag till 319 000 kronor. Enligt SCB är medelarbets- inkomsten för Sveriges löntagare 163 000 kronor om året. Därmed tjänar den här gruppen Stockholmsjournalister nästan 100 procent mer än befolkningen som helhet.

Janne Josefsson är en av de högst betalda journalisterna på SVTs samhällsredaktion. Vid den senaste offentliga taxeringen var hans årsinkomst 508 000 kronor.

Som grabb var Janne Josefsson med när hans mamma grät av förnedring på väg från socialkontoret och hans arbetarbakgrund har gett trovärdighet åt det underifrånperspektiv han anlagt i sina Stripteasereportage.

Janne Josefsson har öppet deklarerat att han drivs av hat mot överklassen. Med den lön han förhandlat sig till har han tagit steget in i den övre medelklassen och frågan är om Janne Josefsson numera kan gå ut med sitt överklasshat utan att det klingar falskt.

Han är högst medveten om att frågan rymmer en inneboende konflikt.

– Om en del av journalistkåren fullständigt lättar från marknivån och lever ett liv som är näst intill identiskt med makten, då är det ett fullkomligt fundamentalt problem för journalistkåren.

– Att vanligt folk numera nästan aldrig är med i medierna annat än i idiotiska tävlingar och förnedringsprogram, det tror jag har att göra med att journalistkåren lever ett annat liv än folk i gemen. Förenas det uppifrånperspektiv många journalister har i dag med att vi ekonomiskt lever ett liv så avskilt från det vanliga människor lever, då blir det vår grav, jag lovar dig.

Det program Janne Josefsson startar till hösten kommer att sändas från en invandrartät Stockholmsförort.

Kan man på ett trovärdigt sätt göra ett sånt program om man som du tjänar en halv miljon om året?

– Vad har jag att välja på då? Om jag är trovärdig eller inte får vi väl se när programmet kommer igång i höst.

Janne Josefsson säger att han i dag lever ett högst småborgerligt liv och att han knappast är opåverkad av att han tjänar mer än dubbelt så mycket som en vanlig jobbare.

Hur har det påverkat dina program?

– Jag tar upp samma frågor som innan jag fick hög lön och jag tror att jag åtminstone delvis har kvar det arbetarklassperspektiv jag växte upp med. Fast det vore bättre om jag kände av verkligheten in på skinnet för då hade jag kunnat bli ännu mer motiverad av att skildra den.

Om din höga lön är ett problem, varför avstår du inte från dina löneförhöjningar?

– Få människor skulle säga nej till högre lön och jag har inte gjort det. Jag har tagit emot och till och med krävt högre lön.

Du väljer stålarna alltså.

– Nu är du grov. Du har naturligtvis rätt när du säger att jag väljer stålarna istället för att hålla mig opåverkad. Men du spetsar till det nåt så inihelvete. Visst kunde jag sagt att jag kunde ligga kvar på den lön jag hade på lokalradion men det har jag inte gjort. Jag ska vara ärlig mot dig, det är svårt att säga nej när man blir erbjuden hög betalning.

En annan journalist med underklassapproach är Johan Ehrenberg som driver tidskriften ETC. I det senaste numret av ETC går han till hårt angrepp mot Sveriges höginkomsttagare. I själva verket skriver han då om sig själv.

Johan Ehrenberg tjänar nämligen runt en halv miljon kronor om året. Bara en enda procent av landets löntagare lyckas komma upp i lika hög lön.

I likhet med Janne Josefsson tycker han det är förkastligt om en grupp journalister skaffar sig mycket höga löner.

– Den gruppen får helt andra motiv till varför de vill bli journalister, det blir pengarna de jagar. Det uppstår en grupp som försvarar sina intressen och deras intressen skiljer sig från det övriga folkets. Det märks genom den enorma bevakningen av höginkomsttagares problem som också har blivit journalisternas problem, till exempel privatekonomiska frågor.

Att du höjt din lön till runt en halv miljon kronor per år, påverkar det ditt perspektiv på samhällsfrågor?

– Ju rikare man blir, desto mer måste man kämpa för att komma tillbaka till ursprungsproblemet, det vill säga orättvisa fördelningar i samhället. Att se att det är ett problem om man sänker barnbidraget med hundra spänn är obegripligt för en sån som mig. För att kunna beskriva det måste man umgås med och söka upp människor som har det problemet. Det blir alltså att anstränga sig mer.

Om det är ett problem att tjäna så mycket, varför tar du ut så höga inkomster ur ditt företag?

– Fördelarna med att vara höginkomsttagare är att du får en trygghet och det gör att du kan jobba mycket bättre.

Aktuelltreportern Erik Fichtelius har enligt de senaste två årens taxeringsuppgifter tjänat 606 000 respektive 728 000 kronor. Han tycker inte att det gör något om en reporter tjänar betydligt mer än folk i gemen.

– Blir en konstnär sämre för att han har bra betalt? Måste en författare lida för att vara en bra författare? Det är ett flummigt resonemang.

Erik Fichtelius menar att högkompetenta reportrar ska ha rejält betalt. Men i den höga kompetensen ska ingå en välutvecklad inlevelseförmåga.

Därmed behöver det inte bli så stort avstånd till vanligt folk eftersom en högavlönad reporter tack vare sin stora inlevelseförmåga kan sätta sig in även hur till exempel en socialbidragstagare har det.

Har din höga lön gjort att du blivit mer intresserad av privatekonomi, höginkomsttagares problem osv?

– Det är klart att det kan spela in men inte på något omedelbart sätt. Konsekvensneutraliteten gäller även för höginkomsttagare.

Erik Fichtelius tycker att lönespridningen inom journalistkåren är för liten.

– Alltför få högkvalificerade reportrar över 50 är kvar som reportrar, de blir chefer eller går till andra branscher. Det har urholkat journalistiken.

Chefen för ledarsidan på socialdemokratiska Aftonbladet, Rolf Alsing, har en förmögenhet på 2,1 miljoner och en årslön på en bra bit över miljonen. Han skriver sina ledare ur ett arbetarperspektiv och upplever det som oproblematiskt.

– Det skulle vara ett problem om jag företrädde en tidning som arbetade för sänkta marginalskatter vilket skulle gynna mig personligen. Men Aftonbladet tycker att de som tjänar bra ska betala mer i skatt än de som tjänar mindre.

Har ditt perspektiv förändrats med stigande lön?

– Nej, jag känner fortfarande ett starkt engagemang mot sociala orättvisor.

Är det ett problem om journalister börjar få högre lön än folk i allmänhet?

– Jag tror inte att det spelar så stor roll. De flesta journalister jag möter har ett starkt engagemang för de mindre bemedlade. Jag har inte märkt att de som tjänar bra är mindre engagerade än de som tjänar sämre.

Samtidigt säger Rolf Alsing att journalisters höga löner trots allt kan skapa märkliga situationer.

– Jag minns en TV-intervju där reportern var väldigt upprörd över att LOs ordförande hade fått en kraftig lönehöjning. Det visade sig senare att LOs ordförande därmed kom upp i en lön som låg något under den lön reportern själv hade. Då blev upprördheten inte länge så trovärdig.

En gång blev Rolf Alsing inbjuden till en diskussion med anledning av att statsministerns lön hade höjts kraftigt.

– Men jag tyckte inte att det var så upphetsande att statsministern tjänade något mindre än vad jag själv tjänade.

Förutom lönerna är boendet en fråga där många Stockholmsjournalister verkar ha det bättre förspänt än folk i allmänhet. En vanlig uppfattning är att Stockholms journalistkår bor i innerstan och mest umgås med varann och andra makthavare. En överdriven bild som troligen innehåller korn av sanning.

Tidningen Journalisten har gjort en ovetenskaplig undersökning av var 177 slumpvis utvalda reportrar på Expressen och Dagens Nyheter är skrivna. Det visade sig att 67 procent bor i Stockholms innerstad. Övriga återfinns påfallande ofta i välmående områden som Bromma, Hägersten och på Lidingö.

Och varför skulle egentligen inte journalister vilja bo innanför tullarna när alla andra vill slå sig ner där?

När Janne Josefsson i vintras planerade sitt förortsprogram tillsammans med kollegan Lasse Winkler annonserade de efter en lägenhet att bo i. Men själva ville de inte till någon förort, lägenheten skulle ligga i Stockholms innerstad. De skaffade en etta på Söder.

– Vi pendlar båda från Göteborg och ville ha nära till TV-huset. När vi sökte lägenheten visste vi inte vilken förort vi skulle arbeta från och vi ville inte pendla även inom Stockholm, förklarar Janne Josefsson och uppger att han snart ska söka en lägenhet i eller nära den aktuella förorten.

En av Dagens Nyheters senaste satsningar är den mobila redaktion som gjort nerslag i invandrartäta Stockholmsförorter.

Ett krav vid rekryteringen var att reportrarna skulle ha ”förortskompetens”. Men att hitta sådana reportrar på redaktionen visade sig omöjligt. DN tvingades ta in två förortserfarna journalister utifrån och ge dem projektanställning. De arbetar nu tillsammans med två fast anställda DN-reportrar som båda bor på Södermalm.

Finns det då någon risk att journalisternas medelklass- och innerstadsperspektiv sätter avtryck i rapporteringen? Det menar i alla fall journalisten Tommy Simonsen som har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att skriva om människor i förorterna.

Tommy Simonsen, som kommer från en arbetarfamilj i Stockholmsförorten Haninge, började efter journalisthögskolan på Dagens Nyheters dåvarande förortsredaktion DN Runt Stan.

– De andra på redaktionen bodde inte själva i förorterna. Det kanske bidrog till att de ofta skrev om annat än vad som angick folk där.

Tommy Simonsen påpekar att exempelvis opinionsgrupper och föreningar har lättare att få genomslag om journalisterna inte har pejl på vad läsarna intresserar sig för.

– DN Runt Stan gjorde till exempel stort nummer av en liten ö i Haninge som en påtryckargrupp ville bevara trots att det inte var någon viktig fråga för vanligt folk. Sen visade det sig att de här påtryckarna bara var ute efter att få ön för sig själva.

Tommy Simonsen bor kvar i Haninge och arbetar sedan elva år på Hubo Press som ger ut en rad tidningar för förortsbor. Till skillnad från många andra Stockholmsbaserade redaktioner bor en klar majoritet av journalisterna på Hubo Press utanför tullarna.

– Vi strävar efter att träffa dem som bor i områdena och ger dem ofta stort utrymme. DN och Svenska Dagbladet har mer av utifrånperspektiv, de sitter på redaktionerna och ringer och då blir det ofta makthavarna de kommer i kontakt med.

I miljonprogrammets områden som omger Stockholm lever 100 000-tals människor men Tommy Simonsen tror inte att Stockholms journalister i gemen är särskilt intresserade av dessa förorter.

– De flesta journalister rör sig mest i innerstan, kanske tycker de att förorterna är lite skrämmande.

Samtidigt betonar han att det är fullt möjligt att komma utifrån och göra lysande journalistik.

– Men ett problem är att mycket av det som görs av journalister utan förankring i områdena kan upplevas som tillfälliga gästspel. En del gör bra grejer just då, sen blir det inget mer.

Olof Lagercrantz, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, har beskrivit hur journalisterna förr i tiden var illa sedda av makten och då stod nere i salen bland publiken. I dag, menar Lagercrantz, har journalisterna avancerat och befinner sig uppe på podiet bland de andra högheterna.

Och visst kan situationen ibland bli en smula märklig.

– Jag har ägnat mina 25 år inom journalistiken åt att göra reportage om ett vidgat klassamhälle, säger Janne Josefsson. Som ett resultat av mina filmer sitter jag här, snart 50 år, och är en vinnare i detta vidgade klassamhälle. Det är absurt.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se