Gå direkt till textinnehållet

Journalister i Irak – oskyddade villebråd

På torsdag, fem år efter den av USA inledda invasionen av Irak, räknas landet som världens farligaste arbetsplats för journalister. Folke Rydén har nyligen besökt Irak och rapporterar här om inhemska och utländska mediearbetares situation.

Vi håller minst hundra kilometer i timmen på Karrada, en aveny i centrala Bagdad. Jag trevar efter säkerhetsbältet men blir bryskt tillrättavisad.
– Nej, inget bälte. Bara utlänningar har säkerhetsbälte i Bagdad. Vi vill inte skylta med västerlänningar i bilen.

Uppmaningen kommer från Abir Al-Sahlani. Abir är svenskirakiska och politiskt aktiv i Bagdad. Hon lever under ett ständigt dödshot. För Abir är livvakter och automatvapen en del av vardagen. Journalistbesök hör där­emot till ovanligheterna. Efter den av USA ledda invasionen för fem år ­sedan har Irak blivit världens farligaste arbetsplats för mediearbetare. Ytterst få utländska journalister reser till Bagdad.

Vi checkar in på vårt hotell. I lobbyn har det irakiska journalistförbundet ett möte med ledamöter från den Internationella journalistfederationen, IFJ. Avsikten är bland annat att diskutera möjligheter till bättre skydd för irakiska mediearbetare.

Jag uppmärksammar en äldre irakisk man med en energisk utstrålning. Det är Shihab Al-Timimi, president för det irakiska journalistförbundet. Han tillträdde efter Saddam Husseins fall och har ihärdigt kämpat för bättre villkor för landets journalister. 

– Den irakiska regeringen måste ge oss ett bättre skydd, säger Al-Timimi, och vi är glada över att ha IFJs stöd.

Al-Timimi har i det här ögonblicket sju veckor kvar att leva.

Den 23 februari i år avslutar Al-Timimi ett möte på förbundets kansli i centrala Bagdad. Mötet har beslutat om nya åtgärder för skydd av journalister. Al-Timimi sätter sig i bilen för att åka till ett konstgalleri. På vägen prejas han av en vit Opel. Okända män öppnar eld. Al-Timini träffas i bröstet, axeln och magen. Han avlider den 27 februari.

Inte sedan andra världskriget har lika många journalister dödats i en väpnad konflikt. Enligt Reuters har minst 122 journalister bragts om livet sedan krigets början. Reportrar utan gränser talar om 209 dödade, de allra flesta irakier. IDF säger 250 dödade och inkluderar även redaktionell personal.

Det här är min tredje vistelse i Bagdad under lika många år. Trots att säkerhetsläget har förbättrats för allmänheten (under vår vecka i Bagdad dödas ”bara” 84 civila) råder oförändrat vidriga förhållanden för irakiska journalister. I vissa fall är det värre än tidigare.

Vid ett besök 2006 berättade Nadja Zaire, redaktör på veckotidningen Al Iraqia, om hoten och trakasserierna mot journalister. När jag nu åter vill träffa henne låter hon hälsa att hon inte vågar ta emot oss.

– Jag skulle utsätta mig själv och min redaktion för en alltför stor risk.

I stället möter vi Mussab Al-Khairalla i den exceptionellt välbevakade, ­bunkerliknade parlamentsbyggnaden. ­Al-Khai­ralla utbildade sig till journalist i England. Efter invasionen 2003 fick han jobb som reporter på Reuters i Bagdad. Han ville vara med och bygga upp sitt land.

– Det har varit en mardröm, säger han utmattad. Jag har sett nära vänner och kolleger lämna redaktionen på morgonen för att aldrig mer återkomma. De har mördats, kidnappats och torterats. Vi är fullkomligt oskyddade villebråd. 

Al-Khairalla påpekar att inte ens där vi för tillfället befinner oss, i parlamentet, är vi säkra. I april 2007 tog sig en självmordsbombare förbi alla kontroller. I kafeterian detonerade han sin bombväst. När röken skingrats fann man åtta döda, däribland två parlamentariker. Flera människor skadades.

Muhamad Abubaker, chef för parlamentets pressenhet, är upprörd:
– Journalister är lika utsatta som politiker. Skillnaden är att folkvalda politiker har ett lagstadgat skydd, bekostat av staten. Minst 30 skyddsvakter per parlamentsledamot. Reportrarna som bevakar samma ledamöter har ingen livvakt, inga skottsäkra bilar, ingenting.

Abubaker menar att orsaken ofta är brist på pengar.
– Medieförtagen har helt enkelt inte råd att skydda sina medarbetare. Och de har absolut inte råd att betala lösensumma om anställda blir kidnappade.

För en kidnappad irakisk journalist kan förövarna kräva motsvarande 100 000 kronor. Västerländska korrespondenter betingar ett betydligt högre pris. Enligt rykten flera miljoner kronor. Det här är inget­ det talas högt om.
Just nu är minst 14 journalister kidnappade i ­Ir­ak, varav några är västerlänningar.

En utrikeskorrespondent i Irak har i princip två arbetssätt att välja mellan. Båda är otillfredsställande. Antingen bäddar man in sig med de amerikanska trupperna och tvingas acceptera ockupationsmaktens hämmande villkor och direktiv. Eller så ”bäddar man in sig” på ett befäst journalisthotell. Jag har alltid valt det senare. Men möjligheterna att bedriva journalistik är reducerade även här. Att lämna hotellet och röra sig fritt på gatorna är inte att rekommendera. 

Vi väljer, trots allt, att göra korta utflykter utanför det avspärrade hotellområdet. Vi använder oss även av irakier för dagliga uppdrag. Våra lokala kolleger delar frikostigt med sig av sina knep för att klara sig. De kallar tipsen En överlevnadsguide för journalister i Bagdad (se faktaruta).

Mussab Al-Khairalla på Reuters har ytterligare en rekommendation:
– Om ett misstänkt fordon ska köra om mig brukar jag bromsa, plötsligt och kraftigt. På så sätt hoppas jag att eventuella attentatsmän ska missa när de avfyrar sina automatvapen. Jag vet att det är löjeväckande när det ser ut som om jag ständigt tvärbromsar utan orsak i trafiken, medger Al-Khairalla förläget.

– Men jag är paranoid och det är ­paranoian som fått mig att överleva. Jag är så oändligt trött på att ständigt vakna på morgonen och oroa mig
för om jag kommer att överleva dagen.

Ett par veckor efter vårt möte får jag veta att MussabAl-Khairalla inte längre är kvar i Bagdad. Han har sagt upp sig och flyttat till London med sin ­familj.

Fotnot: Folke Rydéns dokumentär Irak under slöjan sänds i repris i SVT2 den 21 mars kl. 14.15 och i SVT24 den 22 mars kl. 21.00.

 

ÖVerlevnadsguide

  • Är du kvinna, använd slöja eller täck dig helt
  • i svart. Bär aldrig solglasögon. Ha alltid Koranen med dig i handväskan. Titta rakt fram som en konservativ muslimsk kvinna när du blir skjutsad i bil. Kör aldrig själv.
  • Är du man, klä dig som en arabisk arbetare. Skäggväxt och smutsig hy får dig att smälta in. Om du inte talar flytande arabiska utan brytning – håll tyst.
  • Bär kameror och anteckningsblock i väl använda plastpåsar.
  • Avslöja inte för grannar och bekanta vad du jobbar med. Skaffa dubbla identiteter.
  • Berätta aldrig för någon vart du ska åka. Alternativt, tala om för alla vart du ska och åk sedan till en annan plats.
  • Gå aldrig till ett möte som är bokat lång tid i förväg. Stanna aldrig länge på ett och samma ställe.

 

 

Fler avsnitt
Fler videos