”Jag sitter under ett hav av girlanger”
Åsa Erlandsson, redaktör på tidningen Svensk Polis, tog igår kväll hem Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för reportageboken Det som aldrig fick ske.
Grattis! Hur mår du?
– Glad och bakis! För någon timme sedan ringde Sveriges Radio och väckte mig med frågan om jag ville vara med i direktsändning. Det var bara att ta en Treo och köra. Nu har jag har nyligen kommit till jobbet och har inte hunnit duscha, äta eller sätta i linserna än. Men jag sitter under ett hav av girlanger och roliga hattar som mina underbara kollegor har vräkt över min arbetsplats.
Vad säger du om motiveringen?
– Ja, jag är fascinerad av de fina orden, att de tycker att jag har en virtuos berättarteknik. Jag har aldrig haft någon smart teknik, jag bara skriver så som jag tycker att de här historierna måste berättas. Det är roligt att de sett helheten också. Boken har ju fått mycket nyhetsrubriker, men de har sett helheten med alla de över 80 personer som berättat i boken.
Hur fick du idén till boken?
– Det fick jag egentligen inte. Det började med ett reportage i Svensk Polis i januari förra året, om skoldådet i Trollhättan. Efter det hörde Norstedts av sig och ville ha ett möte. Jag trodde att de tyckte att jag hade bra kontakter inom polisväsendet och att jag skulle serva David Lagercrantz eller någon annan av deras stjärnförfattare, men så frågade de om jag ville skissa på en bok. Jag trodde inte det var så det kunde gå till, och det är det tydligen inte heller. Norstedts beskrev det som ”once in a lifetime”.
Vad händer framöver?
– Nu kavlar vi upp ärmarna och gör nästa nummer av Svensk Polis. Samtidigt som jag blev nominerad till Stora journalistpriset så fick Svensk Polis utmärkelsen som Årets tidskrift på Tidskriftsgalan. Och det är så kul att den här boken är sprungen ur det dagliga arbetet på redaktionen.
– Norstedts har sagt att de vill göra fler böcker med mig, men jag måste hitta en idé som jag blir tillräckligt besatt av. Som man kan bli så uppslukad av att man orkar leva med den mentalt dygnet runt under lång tid.
Trollhättan har legat i hennes bakhuvud konstant i över ett års tid.
– Även privat när jag var ledig och gick på inflyttningsfest eller gjorde något helt annat. Flera av intervjupersonerna har jag fortfarande kontakt med. Det här är inget man bara skriver och sedan släpper.
Blir det något mer firande?
– Det är synd att vi har fotoförbud i polishuset, annars skulle jag ha kunnat skicka en bild på min arbetsplats, som inte riktigt syns. Det är roliga hattar, girlanger och vi ska fira lite på det sätt som man gör inom polisen: genom att goffa godsaker. Men det privata firandet får vänta eftersom jag åker på en föreläsningsturné nu.
