”Jag ser mig själv som en outsider”

Varför ville du ville skriva boken?
– Jag tänker väldigt bra när jag formulerar mina tankar i skrift och har alltid fört mycket anteckningar inför mina framträdanden i tv och radio. Och i början av året kändes mycket som kaos. Jag ville dokumentera problemen som uppstod under tiden. Och så ville jag skriva en bok som jag själv ville läsa, jag gillar den typen av böcker väldigt mycket – personliga betraktelser från dramatiska händelser.

Som exempel nämner hon Matilda Gustavssons Klubben, Katarina Frostenssons K och Åsa Linderborgs Året med tretton månader

– Att förstå turbulenta skeenden utifrån någons personliga perspektiv tycker jag är intressant.

Annons

Hur tidigt började du förstå att 2020 skulle bli en turbulent tid?
– Det var i månadsskiftet mars-april 2020 som jag började tänka att andra kunde vara intresserade av min berättelse. Det var också då den svenska strategin började få internationell uppmärksamhet. Det kändes nästan overkligt att jag skulle vara med i CNN och prata om Sveriges strategi, lite som en Truman show-upplevelse.

I mars någon gång började skrivandet få ett tydligare format. Hon bestämde att startpunkten skulle vara den första gången hon satt i SVT och pratade om det nya viruset i januari 2020.

Emma Frans är forskare i epidemiologi vid Karolinska institutet. 2016 började hon skriva Vetenskapskollen för Svenska Dagbladet. Innan dess hade hon varit verksam på egna plattformar med en blogg och gjort sig känd som en rolig twittrare.

Hon fick 2017 Stora Journalistpriset som ”Årets röst” och blev samma år utsedd till Årets folkbildare av Föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Vad var svårast när du höll på med boken?
– Det var svårt att gå tillbaka och se på de händelser när jag mådde som sämst. Att återuppleva de jobbiga känslorna som jag periodvis hade. Ibland tog jag jag lite väl hårt på en del kommentarer om att jag såg tjock ut i tv eller att mitt skämt var olämpligt. Jag har fått lära mig skilja på den offentliga Emma Frans och den privata.

Vad vill du att folk ska lära sig av boken?
– Den handlar ju mycket om en tid som präglats av ovisshet. Vi är så vana vid att alltid kunna planera vår semester och vår framtid. Det gäller att kunna lämna det och kunna leva i en oviss tillvaro. Och det är inte så enkelt att man borde ha låst in människor, det är mer komplext än så. Jag tycker det är viktigt att påminna om att alla famlade i början, ingen satt på facit.

Hon vill framför allt nå ut med boken till människor som inte nödvändigtvis är intresserade av vetenskap.

– Jag hoppas att den ska vara tillräckligt intressant för att kunna uppskattas av människor som normalt sett inte läser vetenskapliga artiklar. Jag försöker ju också förklara begrepp som ”flockimmunitet”, så det finns ju även vetenskapliga begrepp med, men jag hoppas att den ska nå ut brett.

Du kallar dig för vetenskapskommunikatör, inte vetenskapsjournalist, vad tycker du är den stora skillnaden?
– Jag är ju inte utbildad journalist. Det är väl i och för sig inte alla som kallar sig det. Men det är nog mer av ödmjukhet inför journalistkåren. Jag ser mig själv som en outsider.

En svår balansgång för henne tycker hon har varit att uppfattas som en neutral part i framträdanden i medierna.

– Jag har uppmanat folk att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, och då har vissa uppfattat det som att jag stödjer myndighetens strategi. Det har ibland varit svårt att förklara.

Framöver kommer hon att ägna tid åt att jobba med vaccinfrågorna. Hon har också ett forskningsprojekt som handlar om hur den psykiska hälsan påverkats av pandemin samt är demokratiambassadör och ingår i regeringens demokratikommitté.

– Flera auktoritära nationer har utnyttjat pandemin för att undergräva demokratin, sådant är jag intresserad av att prata om. Jag känner mig ganska färdig med att svara på frågor av typen ”När ska jag få krama min mormor igen?”.