”Jag har stor respekt
för andra konstformer”

1 december, 2017

FOTO: Per Kristiansen Samtal med Mustafa Can debuterar som dramatiker med Frontens gryningsfärg som  snart har premiär. Det är en pjäs om kriget sett genom kvinnans ögon.

Efter att ha skrivit flera reportage från kriget i Syrien i Svenska Dagbladet övertalades frilansjournalisten och författaren Mustafa Can av Kulturhuset Stadsteaterns scenkonstchef Anna Takanen att skriva manus till pjäsen.

– Jag var först tveksam till att skriva dramatik eftersom jag har stor respekt för andra konstformer, säger Mustafa Can.

Han hade mycket exklusivt material över från sina reportageresor och lät sig övertalas.

– Men pjäsen handlar inte specifikt om kriget i Syrien utan om Kriget med stort K, överallt och ingenstans.

– Kriget är den manligaste av alla manliga bastioner, där kvinnan ofta reduceras till objekt: hon som blir våldtagen eller flyr med barn mot en okänd horisont, hon som ska sörja för mat, sömn, sjukvård och tröst, säger Mustafa Can.

– Mannen är måttstocken när historia skrivs, nationer skapas, förtryck bekämpas, frihet vinns, när hjältar och ledare, sånger, dikter, myter, litteratur och ny kultur föds. Men här är kriget silat genom kvinnans ögon, sinnen och minnen.  Det är kvinnorna som får komma till tals och förmedla tankar om vardagen vid fronten.

I Kobane i Syrien har Mustafa Can vid många tillfällen träffat kvinnliga soldater som bedriver ett tvåfrontskrig – dels mot den kanske mest kvinnohatande terrorarmén i historien: IS och dels mot gamla uråldriga patriarkala strukturer i det egna samhället.

– De vill inte ta mer skit. En frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Det är bitvis en mycket brutal berättelse, säger han, men främst en pjäs om kärlek, vänskap, längtan och drömmar och om människans behov av att få vara större än sitt eget lidande.

– Den väjer inte för att visa att de kvinnliga soldaterna kan vara lika brutala som männen. Men samtidigt som de är förblindade av hatet så kan de sitta någon kilometer från fronten och prata om mat.

– Rädslan vill de inte tala öppet om, det är en skam att visa sig feg. Men flera av dem har inte pratat med sin släkt på månader, då skulle de falla igenom.

Han berättar om hur kvinnorna alltid har en sista kula gömd i västen avsedd för dem själva, om de skulle bli tillfångatagna.

– Två av dem som pjäsen bygger på är döda i dag. De har lagt sina hjärtan i mina händer – hur förvaltar jag det? Det är viktigt att inte ta sig vilka konstnärliga friheter som helst med materialet. Jag har försökt vara trogen deras drömmar utan att väja för mörkret i dem.

Dagligen omges vi av våld och obeskrivbara grymheter i realtid. Men vad vet vi egentligen om vad kriget gör med människan som är mitt i det? frågar sig Mustafa Can.

– Flykten har skildrats utförligt, men kriget, tvivlet, överlevnadens pris och vad som händer med människan som stirrar tillräckligt länge ner i avgrunden vet vi mindre om.

I föreställningen blir också publiken medaktörer.

– Det kommer att bli både jobbigt och förlösande för de som ser förställningen, tror Mustafa Can.
 

 

Fotnot: Mustafa Cans pjäs Frontens gryningsfärg har premiär fredag den 1 december på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen i Stockholm. Regissör är Astrid Menasanch Tobieson.

Samtal med

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Grävfonden

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies