”Jag har aldrig suttit ner med Tegnell”

När kom du på att du skulle skriva en bok om Sveriges pandemihantering?
– Ganska tidigt förra våren. Bonnier ville att jag skulle skriva en helt annan bok som vi hade pratat om. När det här blev riktigt stort sade jag att jag ville göra det här i stället, och de nappade direkt, säger Johan Anderberg.

Vad tänkte du att du ville bidra med?
– I och med att allt gick så snabbt och alla länder valde olika vägar kände jag att det förmodligen fanns något där, att kolla upp. Det var rätt många hypoteser som fördes fram, som skulle vara möjliga att kontrollera lite senare.

Du har skrivit i ett pågående skede. Vilka har utmaningarna varit med det?
– Egentligen har det mest bara varit fördelar. Jag har kunnat konservera alla tankar och åsikter som folk haft. Vittnesmål är oftast bäst direkt efter händelsen.

Annons

Har det funnits risker med att skriva under pågående pandemi? Vi har ju inte facit än.
– Ja, det finns det. Men om pandemin förändras är det delvis en annan sak. Om det blir mutationer är det en helt ny risk. De risker som världens länder tog fasta på för ett år sedan, de kan man bedöma nu ett år senare.

Det här ska läsas som en lägesrapport över det första året?
– Ja. Men man ska också vara ärlig och säga: pandemin är nästan slut. I USA är det många som vill att den inte ska ta slut, många har investerat mycket tid och kraft i det här. Det har börjat komma en debatt nu i USA – kan man krama sina kompisar om båda är vaccinerade? Självklart kan man det. Den debatten har vi inte riktigt haft i Sverige, för här har folk kramats. Men man måste våga säga att det här är på väg att ta slut. Sedan kan något oväntat hända, men då är det något annat.

Per Svensson i DN är en av de som läst boken som en debattbok, och pekar på att du tar ställning ”för friheten”. Är det en debattbok?
– Nej. Det är lite som att säga att vilken bok som helst om Vietnamkriget är en debattbok, för att man får intrycket av att kriget var ett misstag.

– Sverige gjorde många misstag, men resten av världen gjorde ett gigantiskt misstag. Jag tycker att alla som har funderat här och de böcker som kommit ut i USA. Och tycker att det finns en ganska stark konsensus om att det var ett misstag.

Väntade du dig ett polemiserat mottagande?
– Ja, verkligen, men jag tycker inte att det varit så polemiserande. De flesta svenskar har en rätt förnuftig inställning till hela pandemin. Jag har några utländska kompisar där det är tydligt att de blivit onödigt skrämda under det här året. En kompis skickade bilder på när hans femåriga dotter hade kommit iväg på fotbollsträning nu. Då hade alla i gruppen munskydd. Det gör mig ledsen. Det är en sak om de hade haft munskydd den första april förra året, då var osäkerheten större. Men det finns inget vettigt skäl till att femåringar som spelar fotboll utomhus ska ha munskydd. Det hämmar också deras sociala utveckling.

Du skriver om hur svenska journalister, ”de som brukade värna se som en av sina uppgifter att värna medborgarnas fri- och rättigheter”, dagligen frågar varför Tegnell inte inskränker fler demokratiska rättigheter. Hur tycker du att journalistkåren har hanterat pandemin?
– Det finns två svar. Det stora svaret är att den klarat det exceptionellt mycket bättre än utländska journalister. Många de tidningar jag älskat hela mitt liv, som New York Times, The Atlantic, har totalt ballat ur. I Sverige var det väldigt bra debatt under hela våren och sommaren. Många som var kritiska mot den svenska linjen var också bra.

– Det som hänt sedan i vintras är väl att det blivit lite ensidigt, det finns en trött rapportering. Samma frågor ställs hela tiden: ska ni inte stänga ner mer?

Men med så många långtidssjuka, höga dödstal, vore det inte samtidigt tjänstefel att inte ställa den frågan?
– Jo, en fråga lite då och då är väl motiverat. Men de borde också ta till sig vetskapen att nedstängningar inte har så stor effekt. Hjälper åtgärderna som föreslås mot långtidscovid?

– Man måste fråga sig: vad är normaltillståndet? Ska man ha ett öppet samhälle med de fri- och rättigheter vi förtjänar och vidta åtgärder vid kris, eller ska man ha ett stängt samhälle tills man är säker på att det inte finns en kris i antågande? Det är ett lite skruvat perspektiv. Som om man skulle spärra in alla människor tills de bevisat att de inte begått något brott.

Nu har vi hamnat i något slags debatterande – så är det i själva verket en debattbok du skrivit?
– Nej, men jag tycker att bevisen är så överväldigande. Debatterade Hannes Råstam för att Thomas Quick inte hade begått de här brotten? Man måste vara ärlig mot vad man kommer fram till.

Du började i ett öppet perspektiv?
– Ingen har väl ett helt öppet perspektiv. Men om jag hade hittat bevis för att Folkhälsomyndigheten hade begått något slags massivt folkmord – det hade varit ett ganska bra avslöjande.

Du ger också en vetenskapshistorisk bakgrund till vår tids smittbekämpning. Hade du kunskaper om epidemiologi och pandemier på förhand?
– Nej, jag har lärt mig nästan allt. Jag kunde statistik ganska bra, och är matematiskt intresserad.

Hur har det varit att frottera sig i smittor och farsoter?
– Det har varit kul. Det är lite en guldålder att vara journalist i. Det går ganska snabbt att hitta vilka böcker man ska läsa. Det finns bra medicinhistoriska antologier som få människor har läst. De har varit lätta att hitta i en databas, och att beställa hem. För trettio år sedan hade jag nog inte kunnt hitta de här böckerna.

Hur stor tillgång till huvudspelarna Tegnell och Giesecke har du fått?
– Inte så mycket som folk verkar tro, det mesta kommer från mejl och dokument. Jag har faktiskt aldrig suttit ner med Anders Tegnell, jag har oftast bara ställt några frågor efter presskonferenserna, och haft några telefonsamtal där jag ställt väldigt specifika frågor om vissa saker. Giesecke har jag gjort ett par intervjuer med.

Flocken ges ut av Albert Bonniers förlag, och kommer ut på engelska i januari. Den ska även bli tv-serie.