“Ingen ska lämna en barnfamilj att sova i en park”
Skånskan-reportern André Jönssons bloggtext om hur han och sambon gav en tjetjensk familj husrum över natten har lästs 20 000 gånger på knappt två dygn. - Jag hoppas att folk påverkas att också en enda gång välja att inte vända ryggen till, säger han.
Det var i lördags kväll som André Jönsson och hans sambo Nova-Jeanette Nilsson stötte på en tjetjensk trebarnsfamilj i en park i Malmö. Familjen ville söka asyl i Sverige men hade inte lyckats komma i kontakt med myndigheter och hade ingenstans att övernatta. Jönsson och Nilsson försökte hjälpa dem och när myndigheterna inte kunde ge dem sängplats bjöd de hem dem till sig.
Den långa text som André Jönsson skrev om händelsen på sin privata blogg har lästs 20 000 gånger sedan i måndags. Och han är helt översvämmad av kommentarer, både i sociala medier och på bloggen.
Hur känns den stora spridningen?
– Det känns otroligt roligt, jag hade inte alls förväntat mig den responsen. Och det är nästan bara positiv respons.
Ni kallas hjältar som ger hopp om mänskligheten.
– Det är jätteroligt att kallas hjältar, även om jag inte tycker att vi är det. Jag tycker att varje människa borde göra så, ingen ska lämna en barnfamilj att sova i en park om man har möjlighet.
Vad hoppas du att spridningen kan bidra till?
– Jag hoppas väl att folk påverkas att själva hjälpa till, att en enda gång välja att inte vända ryggen till.
André Jönsson har under dagen intervjuats i allt från P1-morgon till flera lokala medier.
Hur känns det att vara "på andra sidan"?
– Det är en rätt märklig situation. Men om man själv vill att folk ställer upp på intervjuer får man själv göra det.
Skulle du vilja göra journalistik på något sätt av det här?
– Nej, jag försöker separera mitt privatliv och yrkesliv, så det känns vettigt att prata med medier i stället för att själv skriva. Jag valde att dela vår berättelse på bloggen och vill inte blanda ihop rollerna.
Har ni haft kontakt med familjen igen?
– Vi försöker få tag på dem genom Migrationsverket. Vi vill gärna ha kontakt med dem igen.
Vad har dröjt sig mest kvar för er?
– I efterhand är det dels väldigt slående hur svårt det var att hitta rätt när vi letade efter hjälp åt dem. Och att en socialjour på två personer bemannade två kommuner med flera hundra tusen invånare. På ett personligt plan: hur nära vi kom dem fast vi knappt kunde kommunicera med varandra.
