Lotte Mjöberg.

Hon fick muttrarna lossade på bilen efter granskningar

2 november, 2021

Samtal med Under det senaste året har Lotte Mjöberg, lokalredaktör och tf ansvarig utgivare på Jämtlands Tidning, varit med om allt från att få muttrarna på sina bildäck lossade till att bli uppringd av chefer som skriker åt henne efter en granskning. ”Det här med bildäcken är ju egentligen mordförsök”, säger hon till Journalisten.

Det är i en krönika på Jämtlands Tidning som Lotte Mjöberg berättar hur hon flera gånger utsatts för både hotfulla och potentiellt livsfarliga situationer det senaste året.

Lotte Mjöberg har lång erfarenhet av skrivande, både som frilansjournalist och genom tidigare arbete på bokförlag. Hon är också utbildad lärare.

Sedan fem år tillbaka arbetar hon på den privatägda lokaltidningen Jämtlands Tidning, en av få aktörer idag som står utanför de stora koncernerna.

I Jämtland, på en hästgård med Islandshästar, hamnade hon lite av en slump för tio år sedan. Att vara reporter i glesbygden kan vara speciellt menar Lotte, inte minst eftersom man ofta bor i samma område som de man ska granska.

Vid ett tillfälle kom Lotte ut till sin bil – tydligt märkt med tidningens logotype – för att åka iväg när det plötsligt blänker till på backen i mörkret.

Det visade sig att någon hade lossat rejält på muttrarna på bildäcken, en av muttrarna hade lossnat och låg på backen, och det var ren tur att hon upptäckte det.

– Så kan det gå till här på landsbygden, det här med bildäcken är ju egentligen mordförsök. Jag var på väg ut mot stora vägen för att åka till Åre och hade ju kunnat vara död idag om jag inte sett det, säger Lotte Mjöberg.

En tid senare hände det igen. Den gången var det hennes man som upptäckte att muttrarna på bildäcken satt löst.

Både de här händelserna och andra där Lotte ”känt sig punktmarkerad” på sin hästgård har polisanmälts, men allt har blivit nedlagt.

– Jag har inte upplevt någon riktig förståelse från polisen måste jag säga. Det har också varit andra incidenter som jag inte vill gå in på. Men jag har haft att göra med polisen några gånger och inte alltid upplevt att man tar det på allvar.

Vad ligger bakom sådana händelser (som de med bilen) tror du själv?

– Vi har ju granskat olika saker men jag vill inte säga vad jag tror för det bir bara spekulationer och de kan jag behålla för mig själv. Men visst känns det lite läskigt.

Har du någon gång tvekat kring att fortsätta som journalist?

– Ja, tanken har slagit mig i och med att jag också är utbildad lärare och skulle kunna återgå till det. Men samtidigt tycker jag att det är så viktigt att vi finns. Min mamma var danska och hon sa alltid att jag skulle stå på mig.

Hon funderar en stund.

– Men visst har tanken slagit mig att nu struntar jag i det här och åker söderut igen, men då tänker jag på mammas ord.

Vad kan vi journalister göra åt hat och hot?

– Det är en bra fråga. Jag skulle vilja se att vi är fler som vågar granska, att man inte viker sig. När det gäller lokaljournalistiken ska vi granska både företagen och kommunerna, trots att det kan vara så ute på landsbygden att man bor nära varandra. För det är speciellt att vara reporter i en glesbygdskommun, men man kan inte vara älskad av alla.

I sin text berättar Lotte också hur hon stött på makthavare som, även om de inte varit direkt hotfulla, visat tydligt vad de tycker om en journalist som ställer frågor.

Bland annat en folkvald politiker i området som för några månader sedan sa att hon ”inte är en riktig reporter”, när hon konfronterade hen med frågor.

– Det är ett exakt citat av vad politikern sa, och det är förvånande att det ska behöva vara så här. Att få det kastat mot sig som reporter när jag frågade hen om en kommentar kring ett viktigt ämne.

Vid ett annat tillfälle, också det i närtid, ringde en person i chefsposition på ett företag hem till henne sent en kväll och skrek att hon skulle hålla sig till att skriva positiva saker om dem.

– Det är inte klokt egentligen, vi tidningar ska ju vara till för att granska. Det är klart att vi som lokaltidning också skriver en del ”rundisar” och artiklar som ska vara trevliga men som tidning ska vi också granska saker.

Har sådant här blivit vanligare de senaste åren anser du?

– Jag skulle nog säga att det har blivit värre. Vi får också in mer och mer tips om konstiga saker som pågår i området. Det är tydligt att folk vågar höra av sig mer nu, vilket är intressant. Jämtlands Tidning har fått ett rykte om sig att vara tuffa och att vi vågar ställa frågor.

Trots att hennes krönika bara legat ute några timmar när vi ringer henne har Lotte redan hunnit få telefonsamtal och mejl från läsare som uppmuntrat henne.

Lotte vill också understryka att hon möter mycket positiva kommentarer och hejarop lokalt när de är ute på jobb.

– Det är många som är glada att se oss och vinkar till bilen när vi kommer. Så jag känner också ett starkt stöd här i lokalsamhället, trots de här händelserna.

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Ljung tis, 2021-11-02 16:00
Vi är i Sverige ofta för försiktiga med namnpublicering. När man som journalist råkar ut för allvarlig kränkning eller allvarligt hot från någon som vi kan identifiera och i synnerhet om personen i fråga är känd bland allmänheten så borde vi se till att den saken blir offentlig, handlingen beskriven och personen utpekad med namn. Vi ska heller inte acceptera att polisen lägger ner förundersökningar och utredningar när vi som journalister blir utsatta för sabotage, skadegörelse eller våld. Inte heller sådana saker bör få förbigås med tystnad.
Samtal med

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies