Har arbetsrätten spårat ur?

24 mars, 2015

Flexibilitetens pris Metro hotade med kollektiv uppsägning om de anställda inte gick med på arbetsgivarens krav. Talentum gjorde samma sak för att förlänga arbetstiden och sänka lönerna. Vad är det som händer med anställningsskyddet i mediebranschen? I mediebranschen har sparpaketen haglat de senaste åren. I flera fall förefaller anställningsskyddet ha kommit på undantag.

I augusti 2014 hotades journalisterna på Metro med total nedläggning av redaktionen och uppsägning av samtliga om inte alla ansökte om att bli uppsagda så att arbetsgivaren kunde välja fritt utan hänsyn till Las vilka som skulle få gå och vilka som skulle få stanna när tidningen lade ut produktionen av papperstidningen på TT. ”Arbetsgivaren utsatte oss för en ovärdig och pressande behandling”, sade en av de uppsagda journalisterna tillika vice ordförande i Journalistförbundet Ulrica Widsell till Journalisten.

Arbetsrätten har i princip varit densamma sedan 70-talet. Ändå upplever många att otryggheten ökat i mediebranschen. 

I december 2014 hotade tidskriftsförlaget Talentum alla journalister med uppsägning om de inte gick med på lönesänkningar och längre arbetstid. ”Den press som man satt på den lokala klubben och på sina anställda är inte bara anmärkningsvärd utan på gränsen till osmaklig och ovärdig svensk arbetsmarknad”, sade Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet till Journalisten.

Genom att köpa in tjänster från bemanningsföretag har arbetsgivarna på flera arbetsplatser, däribland Mittmedia, kunnat kringgå Las, menar fackklubbarna. Genom hot om outsourcing tvingas journalistklubbarna acceptera turordningslistor och försämrade villkor.

När Journalisten började rapportera om händelserna på Dagens Nyheter sade journalistklubbens ordförande Anders Forsström: ”Det är svårt att tolka det på annat sätt än att företaget vill utmana eller förändra lagen om anställningsskydd.”

Jonas Milton, VD för tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega, tar emot på kontoret på Sturegatan i Stockholm. Almegas hus byggdes av gruvföretaget LKAB på 60-talet men blev inom ett par år ett monument över arbetsgivarnas förluster i de arbetsrättsliga striderna. Efter gruvstrejken i slutet av 60-talet tvingades direktörerna flytta till Loussavaara. Att sitta i Stockholm och bestämma över gruvarbetare i Kiruna gick inte för sig. Det var en symbolisk facklig triumf.

– När jag började 1981 hade jag äldre kolleger som vittnade om den kolossala debatten under 70-talet när Las infördes. Arbetsrättsrörelsen var radikal. Facket hade tryckt upp affischer och klistermärken med en överkryssad §32, berättar Jonas Milton.

Paragraf 32 i SAFs stadgar slog fast att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet inte kan inskränkas. Den accepterades av LO redan 1906, men 70 år senare var den alltså under attack.

– Det var en obehaglig stämning och kompromisslös debatt som rasade på 70-talet. I kölvattnet av radikalismen byggdes lagar som var tvingande och som byggde på normerna som fanns på 60- och 70-talet, att den yrkesarbetare och hantverkare som var i 60-årsåldern var fullärd och skulle ha det största arbetsrättsliga skyddet.

– Lagen om anställningsskydd var anpassad efter en stabil tillverkningsindustri med liten konkurrens och en produktionsapparat som bara gick. Det är ett helt annat samhälle vi har i dag men väldigt lite har hänt med Las.

Jonas Milton återkommer hela tiden till Las. Det är Las som orsakar det mesta av eländet på arbetsmarknaden, anser han.

– I Danmark har man inte anställningstrygghet, i stället har man rätt till gedigen utbildning för att få ett nytt jobb och gå vidare. Så borde vi ha det i Sverige också. 

Han går fram till vita tavlan på väggen och ritar en rudimentär staketomgärdad fabriksanläggning.

– Förr i tiden skötte ett företag all verksamhet inom sina grindar. Man drev en personalrestaurang, man hade egen städpersonal och löneadministration, och förstås arbetare. Men så ser inte arbetsplatserna ut längre, säger Jonas Milton.

Han klyver anläggningen i bitar med brutala streck.

– Restaurangen drivs av ett externt restaurangbolag. Städningen sköts av en extern städfirma. En del av löneadministrationen ligger på ett externt HR-bolag. Inne på fabriken finns inte bara företagets arbetare, utan också bemanningsanställda. Varje företag är expert på sitt område, och det man inte är expert på lägger man ut på ett annat företag. 

Så har utvecklingen sett ut i alla branscher i Sverige de senaste decennierna. Man fokuserar på kärnverksamheten. 

– Men hur passar Las in i den här modellen, när det inte längre är ett företag utan flera som befinner sig inom samma grindar? Det gör den inte. Las borde skrotas.

Jonas Milton skakar på huvudet när jag återger händelserna på Metro.

– Hade det inte varit för Las hade det aldrig gått till på det viset. Lagstiftningen tvingar arbetsgivarna att ta till metoder som kan verka konstiga, men som egentligen är helt naturliga. Jag är inte insatt i Metro, men jag kan säga att arbetsgivaren brukar ha goda skäl när de genomför förändringar. Arbetsgivare brukar göra det som är bra för företaget, och det som är bra för företaget brukar vara bra för de som arbetar där, säger Jonas Milton.

Men är det verkligen svårare att säga upp anställda i Sverige än vad det är i andra länder?
– Ja, det är svårt och mycket kostsamt för företagen. 

Det är inte arbetsrätten som har förändrats. Det är attityderna på arbetsmarknaden. Det anser flera experter som Journalisten talat med.

– Det har blivit enklare att visstidsanställa med den nya anställningsformen allmän visstid, småföretagen har fått vissa undantag och uppsägningstvister har blivit billigare för arbetsgivaren, men bortsett från det har det inte hänt mycket arbetsrättsligt sedan lagen om anställningsskydd infördes 1974, säger Mikael Hansson, lektor i civilrätt vid Uppsala universitet och expert på arbetsrätten.

Vi träffas i hans arbetsrum på Juridicum ett stenkast från Uppsala domkyrka och han inleder pedagogiskt med att gå igenom arbetsrättens utveckling sedan skråväsendena på 1800-talet. Väl framme vid 2010-talet tror han att arbetsgivarnas nya ovilja att tillsvidareanställa snarare beror på psykologiska faktorer än rationella.

– Arbetsgivarorganisationerna hävdar att Las orsakar stora problem, att det är svårt och dyrt att göra sig av med folk. Men jämfört med flera andra EU-länder är det billigare och enklare. Det finns till exempel inga lagstiftade avgångsvederlag i Sverige, säger Mikael Hansson.

– Det låter inte flexibelt med ”fast anställning”, men faktum är att det är enklare rent juridiskt att säga upp en tillsvidareanställd än en visstidsanställd. Arbetsgivarnas rädsla för att tillsvidareanställa är ofta ogrundad och en smula irrationell. Den har gett upphov till lösningar som inte är naturliga för den svenska arbetsmarknaden, bland annat med egenföretagare, frilansar i mediebranschen, som arbetar inne i verksamheterna och som förmodligen egentligen borde ha anställningar. Det har hänt att sådana lösningar har lett till tvister som har gått till AD, där arbetsgivaren har förlorat och tvingats betala skadestånd och motpartens rättegångskostnader. Det är inte rationellt utifrån vad som är bäst för företaget och det ger inte mer flexibilitet, säger Mikael Hansson.

När jag berättar om Metros agerande mot sina journalister höjer han på ögonbrynen.

– Det låter tveksamt. Det är någon form av utpressningssituation. Man kunde förstås tänka sig att arbetstagarna i stället spelat spelet och så hade arbetsgivaren fått 30 uppsägningstvister om halsen. Det hade blivit dyrt.

– Det har skett en attitydförändring hos facket också. Förr var det viktigare att bevaka lönerna och villkoren än att rädda företaget. ”Låt företaget gå omkull då”, hade man sagt lite hårdraget för 20 år sedan om arbetsgivaren velat till exempel försämra anställningsvillkoren i en ekonomisk kris. Facket har inte ansvar för anställningarna. Eftersom arbetsgivaren alltid kan hävda arbetsbrist ligger det ansvaret helt hos dem. Det enda facket traditionellt har jobbat för är schysta villkor. 


Fotnot: Läs Journalistens reportage om DNs frysbox här. Läs vad tre experter säger om de nya konflikterna här.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Relaterade artiklar
Flexibilitetens pris

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies