”Håll ögonen på lobbyisterna”
Namn Christina Jonsson Ålder 48 år Bor I en liten etta på Kungsholmen i Stockholm Familj 17-åriga dottern Frida-Stina och tibetanska terriern Jonsson Yrkesbakgrund Reporter på olika veckotidningar, GHT, Expressen, SvD och chefredaktör på Upp&Ner Aktuell Chefredaktör för Makt&Media som beslutat sig för att låta tidningen vila ett tag Drivkraft ”Åh fan-ismen” och rättvisepatos
Namn Christina Jonsson Ålder 48 år Bor I en liten etta på Kungsholmen i Stockholm Familj 17-åriga dottern Frida-Stina och tibetanska terriern Jonsson Yrkesbakgrund Reporter på olika veckotidningar, GHT, Expressen, SvD och chefredaktör på Upp&Ner Aktuell Chefredaktör för Makt&Media som beslutat sig för att låta tidningen vila ett tag Drivkraft ”Åh fan-ismen” och rättvisepatos
En träff med Christina Jonsson är mer än ett möte. Det är en upplevelse.
En liten späd människa som knockar en med sin kraft och entusiasm för journalistiken. Och med en salig blandning av garv, allvar och cigarettrök.
– Åh fan-ismen, sån journalistik gillar jag. Som talar om för folk hur någonting egentligen ligger till, antingen det handlar om EMU, kommunal demokrati eller ekonomi. Men sånt är svårt att göra och det tar tid.
Hon är chefredaktör för Makt&Media, kvartalstidskriften med ambition att granska makthavare och medier. Makt& Media ska inte läggas ner, poängterar hon, den ska vila ett tag. Förmodligen blir det ett avskedsnummer före pausen. Hon vill inte göra en Ehrenbergare, säger hon, och lägga ner tvärt.
Det är nästan sex år sedan Christina Jonsson och Peter Wiking startade tidningen. Ambitionsnivån var hög och idéerna många. Förebilden var amerikanska Forbes Media Critic.
– Det var då makten och medielandskapet förändrades i rasande takt i Sverige. Kommersiell TV. Stenbeck. IT var på gång. Penningmängden i medieindustrin ökade dramatiskt, säger hon.
”Det behövs ett utifrånperspektiv på mediemakten.
Even the watchdog needs a watchdog”
Dock inte hos Jonsson/Wiking, duon bakom Makt&Media.
Fem årgångar senare har de några äkta mattor och tavlor färre i respektive bostad. Annonstillströmningen blev inte vad de hoppats på, tryckning och distribution har inte blivit billigare med åren.
– Jag har haft ett fantastiskt stöd av engagerade kollegor. De flesta har jobbat nästan ideellt och mer kan man inte begära.
Själv har chefredaktören under en arbetsdag också varit annonsförsäljare, redigerare, och sekreterare.
– Sen har jag skurat golvet och gått hem.
Hon berättar, inte utan viss ironi, hur alla kollegor till en början var så oerhört positiva över Makt&Media. Alla de som sprungit över tröskeln hemma hos henne i Stavsnäs, på den tiden när hon var chefredaktör för Upp&Ner och därtill gift med Ove Joanson, Sveriges Radios dåvarande VD.
– Man blir inte populär av att granska mediemakten, konstaterar hon. Och ändå har jag inte varit ojuste och ägnat mig åt folks privatsaker.
Nu lägger hon alltså av med mediegranskandet själv ett tag, hon ska plugga pedagogik och bli lärare på gymnasiets medieprogram. Hon vill lära eleverna bli kritiska mediekonsumenter.
Hon pratar fort och mycket och det är inte lätt att hänga med i alla svängarna.
– Det behövs en Makt&Media och även annan granskning. Det räcker inte med Publicistklubbens möten, som är som soffprogram i TV, där journalister bekänner sina synder över en öl en kväll. Eller självrannsakansartiklar i Journalisten eller Pressens Tidning som inte når ut till allmänheten. Det skulle vara bättre om dessa i sin tur genererade debatter i andra medier.
Hon vill se en granskning från fristående plattformar och efterlyser enligt amerikansk modell mecenater, alltså folk i näringslivet som avsätter pengar till sådan verksamhet.
– Det behövs ett utifrånperspektiv på mediemakten. Even the watchdog needs a watchdog, citerar hon.
Det är inget lätt jobb, kräver både mod och tålamod, eftersom tidningshus och mediearbetsplatser är som larmade fort, säger hon.
– När Mats Svegfors hade glömt passerkortet stoppades han i dörren på Svenskan av en nyanställd receptionist som vägrade släppa in honom.
Men medieföretagen är inte bara fysiskt svåra att forcera utan rätt leg. De vill, lika lite som all annan makt, inte bli synade i sömmarna, säger hon.
– På Sveriges Radio och SVT välkomnas ingen insyn i ekonomi eller programpolitik.
Hon tycker att medierna har blivit nyhetsfabriker, med en ständig deadline och fokus på Mammon, men utan en sann publicistisk idé och styrka.
– Kostnadsjakt är hedersord och de skär ner personal – vilket vidrigt uttryck, förresten – investerar i teknik och binäringar. Vad är yttrandefrihet? Inte är det att rapportera om kurserna på New York-börsen varje timme.
Hon anser också att nyhetshetsen har blivit rena julafton för lobbyisterna. Journalisterna får allt svårare att hinna värdera nyheter och fråga sig: Vem är avsändaren? Vad är motivet?
– Jag lägger inga moraliska värderingar på att gamla journalister blir lobbyister, som till exempel Lars Thalén, gift med Ingela Thalén. Men vi måste hålla ögonen på gänget.
Hennes motto är trots allt att god journalistik lönar sig.
– När Linjeflyg ägde Upp&Ner hade jag fria händer och drog in en nettovinst på 5,7 miljoner, det var mycket jämfört med omsättningen, och vi hade tre miljoner läsare per månad. Sen tog SAS över och då fick vi inte skriva om det och det, inte ta in gratisannons för Amnesty eller publicera svart-vita kort. Jag fick inte ens ha kvar möblerna på redaktionen, där skulle stå svindyra soffor enligt SAS policy. Så jag sa tack för kaffet och gick.
Sedan starten av Makt&Media för fem år sedan har det gått snabbare än hon kunde förutse. Hon förfäras av att hon ser okunskapen breda ut sig och klassklyftorna öka, inte minst genom olika mediekonsumtion.
– Jag var på Kristina från Dufvemåla och satt bredvid en kille i 35-årsåldern. Han verkade ha noll koll på läget. Vadå åka till Amerika? I båt!? Moberg, vem är det?
SNS-undersökningen som presenterades häromveckan och som visade att mer än 50 procent av svenskarna inte visste vilket parti som sitter i regeringsställning bedrövade henne.
– Man vill ju gärna tro att folk blir mer bildade och samhällsengagerade. Men det är dyrt med morgontidning och billigare med såpor. Herregud, såporna har blivit en del av folks verklighet. När en av rollfigurerna vann några miljoner fick skådisen tiggarbrev hem.
Hon erkänner på stört att hon säkert själv sett 200 avsnitt av Skilda världar.
– Jag började titta för att Peter Wiking hade bjudit producenten Jan Marnell, som är en gammal kompis till honom, hem på middag. Men han fick förhinder och tiden gick och jag fortsatte att titta. Det blev som en extrafamilj.
Hon läser många tidningar och tycker ändå att det finns flera kvalitetstidningar i Sverige och nämner särskilt Sydsvenska Dagbladet och Svenska Dagbladet. Hon lyssnar gärna på Studio Ett i P1.
– Sen läser jag Allt om Trädgård och drömmer om prunkande rabatter.
Hon har nämligen en gård i Småland dit hon åker så ofta hon kan. Där kan hon tänka samtidigt som hon med frenesi ger sig i kast med ogräs, vävstolen från 1886 och broderierna av jugendrosor.
Men där finns även ett 25-årigt samlande av journalistik, litteratur om medier, lyrik, biografier och många idéer nedskrivna men ännu inte förverkligade.
Hon återkommer till journalistiken och berättar att alla idéer hon haft genom åren inte varit så genomtänkta.
– I min ungdom jobbade jag på tjejtidningen Hennes och kom med förslaget att höja upplagan genom att publicera bilder på nakna killar.
Ledningen nappade och feministen Jonsson fick så småningom kontakt med ett antal unga män som ville bli plåtade.
– Fotograferingen skulle ske i Göteborg. Portieren på anrika hotell Eggers höll på att svimma när jag kom in med fotograf och ett gäng vackra pojkar och bokade ett enkelrum, en flaska whisky och 16 glas.
Hon fick rätt. Upplagan ökade.
– Men det var inte fler tjejer som köpte tidningen. Hennes blev en av landets första gay-tidningar.
