Granskas gräsrötterna tillräckligt?

För snart ett år sedan klev undersköterskan Sarah Wägnert in i våra vardagsrum och berättade om missförhållanden på det privata vårdhem hon just sagt upp sig från.

Inom bara några dagar hade medierna gjort henne till rikshjälte; kvällstidningarna flödade över av personligt vinklade artiklar och den tidigare helt okända kvinnan gavs gott om plats i radions och televisionens studiosoffor.

Gräsroten hade blivit inflytelserik opinionsbildare; makthavare om man så vill. Frågan är om hon också granskades som en sådan av medierna?

Annons

Svaret är nej, menar författarna bakom rapporten ”Gräsrötter och makthavare” från Näringslivets MediaInstitut, Andreas Bergh och David Wästberg. Medierna ifrågasätter inte Wägnert, snarare undviker journalisterna sådant ”som kan störa den historia de vill berätta”.

I måndags konfronterades NMI-rapportens författare med bland andra SVTs Karin Swärd, som vann Stora Journalistpriset efter sina avslöjande Rapport-reportage om Polhemsgården. Swärd höll, inte oväntat, kritiken ifrån sig och menade att det snarare var hennes plikt som journalist att släppa fram den unga engagerade – och insatta – undersköterskan. Wägnert var trovärdig och det räckte, sa Swärd och avfärdade rapporten som ”usel journalistik”.

När det gällde grundfrågan: Granskar vi gräsrötterna? höll Rapport-chefen Jan Axelsson med om att det ibland kunde vara svårt. Men att samma principer borde gälla för alla intervjuobjekt, gräsrot som makthavare.

Samhällsdebattören Ulf Wickbom protesterade och menade att mediernas roll just är att ge de svaga röst och att man då ”måste vara rädd om dem som vill säga något”.

Wickbom tyckte att rapporten ändå satte fingret på ett viktigt problem i samhället. Antingen är man gräsrot, utan tillgång till de tunga medierna, eller så är man makthavare, med alla vägar öppna. Hans recept var att släppa fram fler gräsrötter, ”för att skildra den mångfald av åsikter” som finns i landet.

BERTHOLOF BRÄNNSTRÖM

bob@sjf.se