”Det var obehagligt
att bli kallad nazist”

6 mars, 2017

FOTO: Lars Strandberg Samtal med Journalisten och författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden om Malmös två ansikten har blivit en säljsuccé och rönt uppmärksamhet. Inte minst hans beskrivning av integrationsproblemen har väckt reaktioner. Somliga starka. ”Att bli kallad nazist i en recension var en blixt från klar himmel”, säger han. FÖRTYDLIGANDE.

Malmö är den andra chansens stad, hoppets stad. Det är också hopplöshetens stad. Lars Åbergs skildring av staden där han bott i nästan 60 år, och rapporterat om större delen av sitt yrkesliv, är full av motstridigheter.

När man läser boken kastas man mellan hopp och förtvivlan; på en sida är det katastrof, på nästa är allt bra. Har det varit ett medvetet drag för att göra det så svårt som möjligt för läsaren att förstå vad Malmö är?
– Haha, ja. Jag är emot förenklingar. Jag tycker att journalistik alltför ofta nöjer sig med enkla beskrivningar och ganska endimensionella förklaringar och bilder. Om man då sitter på ett stort material så finns det förutsättningar att komplicera berättelsen. Det är väl lite grann så här jag känner själv inför staden. Det är kluvna känslor. Det finns mycket som är positivt och spännande, men det finns också ett slags molande värk under ytan, som gör att man går och undrar över hur det kommer att gå om fem, tio år.

Om du nu var tvungen att förenkla – hur skulle du då beskriva Malmö?
– Jag tycker att det är viktigt att framhålla att det sker två parallella utvecklingar, en positiv och en negativ. Det som är riktigt bekymmersamt är att avståndet mellan de här båda utvecklingslinjerna växer. Den positiva sidan är bland annat kulturlivet, att staden är ungdomlig tack vare högskolan, och att det skapas många nya arbetstillfällen. Men de nya jobben kräver högre utbildning och många långtidsarbetslösa saknar den utbildningen.

– Baksidan är att många av de som inte har jobb och som är bidragsberoende lever i någonting som har blivit mer och mer ett parallellt universum. De befinner sig längre och längre från möjligheten att bli del av samhället. Det finns också en växande värderingskonflikt som är svår att prata om. Många människor som har kommit till Sverige har en annan bild av vad samhället är, vad staten kan göra och familjens och den egna gruppens roll i förhållande till individen. Här finns en källa till konflikt som politiker i allmänhet inte riktigt vill erkänna. Medier är också dåliga på att beskriva den och har inte velat ta upp den för att man är rädd att gynna krafter man inte vill ska bli starka. Jag menar då tvärtom, att det har varit just den här handfallenheten och oviljan att diskutera väldigt synliga problem, i skolan och vården bland annat, som har gjort att folk har blivit missmodiga och rört sig i sverigedemokratisk riktning.

Du går ganska hårt åt medier i boken, vad ska medierna göra för att bli bättre på att skildra detta?
– En viktig förändring som journalister själva behöver göra är att lämna redaktionerna och gå ut och snacka med folk och röra sig i miljöer som man kanske inte är så hemtam i. Journalisterna har lite grann som socialsekreterarna retirerat till kontoren. Jag tror att man måste återuppliva något slags gammalt journalistideal, där man är ute och är nyfiken. Journalister pratar för mycket med sina kolleger och för lite med andra.

Vad tycker om mottagandet av boken?
– I huvudsak har den fått positiva recensioner men det har varit några negativa. Det var en som tyckte att jag borde ha skrivit en annan bok, eller att jag borde ha skrivit mer om det positiva. Det kunde jag givetvis ha gjort, men för det första har andra redan gjort det, och för det andra var det inte den boken jag skrev. Jag tycker att invändningarna har varit ganska svaga.

Fattade jag rätt, var det så att Sydsvenskan kallade dig för nazist?
– Ja, recensenten skrev att om jag hade levt i upprinnelsen av andra världskriget så hade jag varit med bland dem som försökte hindra judiska läkare att komma till Sverige. Detta publicerades på Sydsvenskans kultursida, som jag varit medarbetare på sedan 1970-talet. Jag kan säga att jag blev ganska upprörd. Jag tycker att det är skandalöst i två led: först att skriva det och sedan att publicera det. Det var en blixt från klar himmel. Det var väldigt obehagligt.

 

Förtydligande: Eftersom det verkar råda missförstånd om vad som egentligen stått i den aktuella recensionen i Sydsvenskan vill vi göra följande förtydligande. I recensionen förekommer inte ordet ”nazist”. Vad som står i recensionen, som ligger bakom betalvägg på Sydsvenskans sajt, är bland annat: ”Att döma av de värderingar som Lars Åberg ger uttryck för i den här boken hör han snarare hemma bland de svenskar som före andra världskriget protesterade mot att judiska läkare skulle tillåtas invandra.” (Uppdatering: Artikeln ligger nu inte längre bakom betalväggen och kan läsas fritt på Sydsvenskans sajt.) I en opinionsartikel i Svenska Dagbladet menar Lars Åberg att han genom denna formulering framställs som nazist i recensionen, varför frågan ställs i intervjun ovan.

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.

Inlagt av Ann Helena Rudberg mån, 2017-03-06 16:02
Ja vad ska man säga. Landet genomgår en förändring som vi måste ta till oss, men det är svårt att göra eftersom alla tror att vi lever på 30-talet. Vi befinner oss i en loop, som inte går att så lätt ta sig ur. Fortfarande slåss nazister mot kommunister. Något annat har vi aldrig förmått gå till. Och de nya "kommunisterna" är invandrare och vänstern står på deras sida vad de än har för ideologi. Röra!
Inlagt av Ramona Fransson mån, 2017-03-06 18:25
Har läst Framtidsstaden och också recenserat den. På Göteborgs stadsbibliotek står 71 personer i kö för de 16 ex som köpts in. Jag rekommenderar varmt Sveriges politiker att läsa den!
Samtal med

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies