”Det här är den största nyhetsstoryn nu”

1 700 journalister från hela världen bevakar FNs klimatmöte COP24 som pågår i Katowice, Polen, mellan den 3 och 14 december. Som Journalisten berättat har alla stora svenska medier journalister på plats. Klimatbevakningen brukar vara som intensivast just vid de internationella toppmötena – men det går att se en generell ökning av den svenska klimatjournalistiken.

Det konstaterar SVTs utrikeskommentator Erika Bjerström som bevakat frågorna sedan 1986. Hon framhåller samtidigt att hon aldrig hört vara världens ledande klimatforskare vara ”så kristallklara och desperata i sitt budskap” som de är nu.

Det är ett påstående som bekräftades av vad professorn i miljövetenskap Johan Rockström berättade om forskningsläget under en Fojokurs i klimatjournalistik i Stockholm i förra veckan. Hans graf- och siffertunga budskap kan sammanfattas med: ”Det finns väldigt starka skäl till oro.”

Annons

– Det här är den största nyhetsstoryn nu. Redaktionerna har absolut ett ansvar, menar Erika Bjerström.

– Problemet är att klimatfrågan går på tvärs mot traditionell nyhetsbevakning eftersom det har handlat om en abstraktion, något som ligger längre fram i tiden, och om geografisk distans. Skälet till att vi nu ser en så ovanligt omfattande och bred klimatbevakning tror jag är att 2018 varit ett så extremt väderår. Och att vi också kan börja hämta hem frågan till Sverige. Ingen är oberörd av den extrema sommaren. Det börjar bli mycket mer konkret vad det handlar om.

Vilka problem har svensk klimatbevakning, tycker du?
– För det första är den ganska tråkig, den saknar ofta gestaltning och storytelling, är lite präktig och redovisande. Man måste jobba mer med gestaltning, hitta klimatvittnen, berörda. De finns överallt.

– Jag saknar också den ansvarsutkrävande journalistiken. Både när det gäller politiken och näringslivet.

Det borde ställas fler frågor om klimatet i bevakningen av regeringsbildningen?
– Exakt. Jag hör ingen politikreporter ställa den frågan.

Det finns också ett behov av grävande journalistik, anser Erika Bjerström. Till exempel gräv om finansflöden och subventioner av fossilindustrin.

Den senaste månaden har flera stora rapporter med mycket kärva framtidsbudskap landat i klimatbevakarnas knä. Erika Bjerström känner frustration.

– Jag har jobbat så länge med de här frågorna. Gjort reportage från hela världen, om Miami som sjunker i havet, om en självmordsvåg bland bönder i Australien på grund av torkan, om att Pentagon klassar klimatförändringarna som det största säkerhetshotet av alla mot USA… Som alla journalister som satsar på att gräva och göra reportage med hård gestaltning, har jag varje gång tänkt att de ska skapa reaktioner. Men det är som att de försvunnit ut i intet. Det jag frågar mig själv är: hade jag kunnat vara vassare, smartare, mer angelägen?

Vad som krävs för att politikerna – för klimatkrisen är en politisk men också fördelningspolitisk fråga, inskärper Erika Bjerström – ska vakna ställer hon sig frågande till.

– När jag pratar med forskare och frågar dem off the record om vad de tror krävs säger de: en gigantisk naturkatastrof. Typ Manhattan under vatten och en miljon döda. Då kanske. Jag vet inte, jag har verkligen inga svar.