Gå direkt till textinnehållet

”Det handlar om personer vars död inte räknas”

Elinor Torp berättar historierna från skuggsamhället, osynliga platser som styrs av kriminella, dit sällan journalister tränger sig in.

I boken Vi, skuggorna möter vi några av de människor som har kommit till Sverige från fattiga länder och fastnat i skuggsamhället. Det kan handla om de som städar i bakgrunden på våra sjukhus och skolor, byggarbetaren högst upp i ställningen eller asbestsaneraren gömd bakom en vägg. Människor som sover inuti bilverkstäder, i skogen, eller knölas in 18 personer i en lägenhet.

– Oftast finns arbetsgivarna i kedjorna av entreprenörer under offentlig sektor, så det är våra skattepengar som hamnar i fickorna på de här kriminella typerna. De kan syssla med vapen och narkotika vid sidan av, berättar Elinor Torp, till vardags reporter på Dagens Arbete.

Anledningen till att skuggsamhället har vuxit fram är enligt henne de senaste årens nedmontering i Sverige där man slutat kontrollera arbetsgivarna. Man bara räknar med att de ska sköta sig, vilket har lett till att ett stort antal företag, som styrs av kriminella nätverk, använder våra skattepengar till svartarbete idag.

Det är inte ovanligt att arbetarna får betala tillbaka halva lönen och hålls som gisslan i Sverige.

Idén till boken kom efter att hon jobbat med arbetsmiljöfrågor i många år och sett de långa entreprenörskedjorna där ansvaret trollas bort på vägen. Den utländska arbetskraften som finns där framför oss har hon länge iakttagit.

– Det handlar om personer vars död inte räknas fast de omkommer på svenska arbetsplatser. Även de som har tillstånd att vara här tas ändå inte upp i statistiken. Jag tycker det är ganska upprörande att det blivit så här i Sverige.

Att vi ser relativt lite journalistik om människorna i skuggsamhället beror på att många journalister inte vet hur man ska närma sig dem. Hon har flera gånger varit med om att andra medier ringer direkt till henne och vill ha ”hennes intervjupersoner”.

– Det absolut svåraste är att få dem att prata, de som ställer upp med namn och bild i min bok har alla lämnat sina arbetsgivare. Det finns ett element av förnedring för dem, det handlar om mer än bara slavlöner.

På grund av riskerna var Elinor Torp och fotografen David Lundmark på alla sätt tvungna att dölja att de var journalister tills de kunde prata med dem utanför arbetsplatsen.

De hade alltid hyrbil och låtsades vara kunder på exempelvis en bilverkstad för att kunna åka ut och titta.

– Vi gömde nästan alltid kameran för annars kunde det gått illa.

En period hade de kontakt med ett säkerhetsföretag för att bedöma säkerheten, de har också jobbat med tolkar eftersom det förekommit både mongoliska och spanska som modersmål. Många av de utsatta kommer från diktaturer och känner sig övervakade även i Sverige.

– Tolkarna måste också vara säkrade så de inte är regimtrogna. Det var en intervjuperson från Uzbekistan som backade ur på grund av tolken, då var det ändå ett vaktbolag som hade hjälpt oss hitta tolken, men det var tyvärr inget seriöst vaktbolag.
 

Fotnot: Elinor Torp är nominerad till Årets journalist på Tidskriftsgalan.

Fler avsnitt
Fler videos