Gå direkt till textinnehållet

”Boken verkar kunna stimulera till samtal”

Frilansjournalisten Sara Martinssons bok Knäböj om kvinnlig styrketräning är nominerad till Augustpriset. ”Jag går fortfarande och väntar på att någon ska ringa och säga att det blev fel, att jag inte alls är nominerad”, säger hon.

Sara Martinsson fick telefonsamtalet förra måndagen. Hon trodde att det var ett skämt. Oväntat. Overkligt.

– Det har varit många omtumlande dagar sedan dess. Jag går och väntar på att någon ska ringa och säga att det blev fel, att jag inte alls är nominerad: ’Det var inte dig vi skulle nominera, det var Diamant Salihu. Det är ett misstag’. Jag skulle inte alls bli förvånad, säger Sara Martinsson.

Boken Knäböj är skriven som ett svar på Sven Lindqvists Bänkpress som kom ut 1988. Det hon vill med boken är att beskriva träning och kroppar på ett alternativt och mer modernt sätt; en uppdatering där halva befolkningen inte exkluderas.

– Killar frågade mig och min kompis som också styrketränar om vi läst den. Det är den svenska styrketräningens klassiker och man måste ha läst den, åtminstone om man vill vara en intellektuell styrketränare. Men boken handlar bara om män, insåg vi. Kvinnorna finns med i bakgrunden; hans fru som han ska skiljas från, den nya kärleken. Ja, själva boktiteln, Bänkpress, är riktad till män som ju har mer muskelmassa i överkroppen. Gymmets kungar sysslar med bänkpress. Gymmets drottningar sysslar med knäböj.

Vad tycker du själv är det viktigaste med boken?
– Sa du viktigaste?

Ja.
– Okej. En annan journalist frågade mig i samband med nomineringen: ”Varför är det här en viktig bok?” Jag började nog skratta. Andra får avgöra om det här är en viktig bok, jag värjer mig mot det. Om jag i stället ska svara på om jag tycker att det finns något som skulle kunna vara betydelsefullt med boken så är det att den verkar kunna stimulera till samtal.

Sara Martinsson är kritisk till hur träning skildras i nyhetsmedier och fackböcker.

– Som frilansjournalist har jag försökt sälja in texter på temat träning men det är svårt. Tidningarna vill ha bantningstips och ”5 övningar på 5 minuter som gör dig smal och glad”. Jag vägrar. Budskapet är att om du börjar träna slutar du vara deprimerad. Men om man börjar träna upptäcker man ju att man inte blir lycklig av det – och kan börja tro att det är något fel på en. Jag ville att boken skulle vara sann i betydelsen att den ska ligga nära min egen personliga röst och inte peppa eller inspirera. Det är ju egentligen ganska konstigt – att skriva en träningsbok som inte inspirerar till träning.

Har du något råd till journalister som bevakar träningsfrågor?
– Min hjärtefråga är de separatistiska gymmen. Styrketräning är den snabbast växande träningsformen bland kvinnor vilket har lett till en efterfrågan på gym för kvinnor, eller gymtider då bara kvinnor får träna. Men den här efterfrågan beror ju på att det är något som inte fungerar inne på gymmen. Vad är det som gör att kvinnor känner sig så obekväma med att träna med män att de vill ha egna gym? Vad gör de stora kedjorna, som Sats, för att motverka det? Här finns det något för journalister att granska.

Fler avsnitt