Björn af Kleen. FOTO: Thor Johnsson

Björn af Kleen: Jag pratade med folk

21 mars, 2016

Samtal med Björn af Kleens reportage i Dagens Nyheter om nationalism och medieförakt på Östermalm har mötts av starka reaktioner. Björn af Kleen berättar för Journalisten hur det var att jobba med reportaget som tog två månader att färdigställa.

I söndagens Dagens Nyheter bredde Björn af Kleen ut sig över tio sidor med ett djupdykande reportage om SD-sympatier bland de besuttna på Östermalm i Stockholm. Reportaget, ”Vreden på Östermalm”, har fått enorm respons – såväl kritik som beröm, men har kanske framför allt lett till debatt.

Varifrån kom idén till reportaget?
– Det var en fortsättning på det reportage som vi publicerade alldeles innan jul som handlade om ungdomarna i SDU. Själva frågeställningen i det reportaget var hur det kommer sig att ungdomar från välbeställda familjer och välutbildade miljöer också har de här tankarna. I samband med den publiceringen föddes är idén att också skriva om den äldre generationen och inte bara Sverigedemokrater utan också nationalister, högerkonservativa som sympatiserar med de idéer som SD representerar. Vi kom fram till att sätta Östermalm som en scen för det reportaget. Det är en laddad miljö och alla har något slags känslomässig relation till det området. Det är också bra att ha en geografisk avgränsning, säger Björn av Kleen.

Hur var det att jobba med det här reportaget?
– Det gick på sätt och vis lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Det var inget speciellt med intervjun med Lena Adelsohn Liljeroth. Hon uttryckte sig öppet och oreserverat kring de här frågorna och Patrik Engellau likaså. Det var vanligt journalistiskt arbete. Det fanns ingen dold baktanke eller något okonventionellt i själva arbetssättet.

Blev du förvånad över vad de sade?
– Jag blev definitivt förvånad över Lena Adelsohn Liljeroths och Ulf Adelsohns synpunkter. Det de säger om medierna är idéer som uppenbarligen är så utbredda i dag att man slår fast dem utan reservationer i vissa kretsar. Jag blev också förvånad över deras bild av situationen på gatan; att invandringen av muslimer och människor från Mellanöstern skulle leda till att det var fysiskt osäkert för kvinnor att röra sig utomhus. I synnerhet i den delen av staden som de bor i och som reportaget handlar om är det svårt att få den känslan. Det är som ett reservat. Det var förvånande, men det speglar uppenbarligen en stämning som finns i samhället även bland högutbildade och människor med goda kontakter i samhällslivet i stort.

Hade du väntat att det skulle bli så starka reaktioner på reportaget?
– Det är klart att man hoppas att om man skriver någonting långt och stort så ska det få genklang, men det var svårt att föreställa sig att det ska väcka så här starka reaktioner. Det är ganska omtumlande. Utmattande. Diskussionerna börjar leva sina egna liv efter ett tag, och känns som att de har väldigt lite att göra med det arbete som man har ägnat sig åt.

På vilket sätt då?
– Folk läser in så mycket. En sådan här text på tio sidor har otroligt många faktauppgifter folk kan haka i. Somliga tycker att man borde titta på det på det på andra sätt. Varför skriver du inte om Södermalm? Eller andra församlingar i andra stadsdelar där SD fick en större andel röster. En återkommande kritik som också följs upp i dag i olika medier är att själva röstandelen för SD i valet 2014 inte alls var så stor på Östermalm. Men det är ju inte riktigt det reportaget handlar om, utan det handlar om att de här tankegångarna och föreställningarna om Sverige, om säkerheten på gatan och om att mainstreammedier är förljugna, också finns i kretsar som har stort inflytande i att sätta agendan i samhället. Tankegångarna finns bland personer som är högt uppsatta i näringslivet, de finns till och med hos den före detta ministern som fram till bara ett och ett halvt år sedan hade ansvar för kultur- och mediepolitiken i Sverige.

– Att dessa tankegångar och föreställningar har dykt upp i samhället förklaras ofta med den växande klyftan mellan stad och land, att det finns ett växande utanförskap eller på att industriarbetarklassen förlorat på globaliseringen. Men det här visar ju att den socioekonomiska förklaringsmodellen inte alltid är giltig, utan att de här tankarna finns också i samhällets absoluta centrum, som Strandvägen på ett sätt är en symbol för. Det är något man kan tycka är intressant och oroande, och det ställer vissa teorier på ända. Om människor som bor på Strandvägen och umgås med ministrar och generaldirektörer och publicister, om de tycker att medierna ljuger, vad kan man göra åt det då? säger Björn af Kleen.

Vad har du själv för bild av de här frågorna – ljuger och mörkar medierna?
– Nej, i så fall måste man ju börja vrida och vända på de pressetiska reglerna. Om man tycker att etnicitet ska uppges när man skriver om misstänkta brottslingar så tycker man antagligen att medierna hittills har haft en alltför restriktiv modell. Jag tycker att det är en vettig modell. Det finns goda skäl till varför vi har de pressetiska regler som vi har. När det gäller skildringen av invandringen generellt i medierna så tänker jag att det måste få vara en fråga som är dubbel. Den måste få ha ett humanistiskt perspektiv där man förhåller sig till dessa flyktingströmmar av människor som under svåra förhållanden har flytt från sina hem och tagit sig hit. Frågan måste också få vara ekonomisk-politisk. Mediernas skyldighet är att hålla dessa två perspektiv i huvudet samtidigt. I det ögonblick medierna slutar med det får vi problem. Det finns människor som tycker att medierna daltar för mycket, det är för mycket ”socialkärringstänk”, för att citera Östermalmslingot. Men jag tycker att det vore mycket mer problematiskt om medierna inte tillät sig att ha både ett humanistiskt perspektiv och ett ekonomiskt-politiskt perspektiv.

Så medierna mörkar inte?
– Jag har svårt att se att det skulle finnas en generell nedtystning i medierna. Sen kan man ju diskutera hur debatten har sett ut på ledarsidor, men det är en annan sak. Det är plattformar i medierna som uttryckligen skriver utifrån en agenda. Det är en helt annan diskussion.

Hamnade du inte debatt med de personerna du intervjuade när du nu uppenbarligen inte tycker som de personerna gör?
– Jag var inte ute efter det. Jag tyckte det var intressant att samla in deras föreställningar om världen och om sig själva. Sen försökte jag lösa de problemen det medförde i texten genom att intervjua forskare och andra med motsatta synpunkter och erfarenheter.

Hur gjorde du för att få kontakt med de här personerna?
– Vissa av dem är ju offentliga. Sen åkte jag runt. Den här damen som avslutar reportaget, fick jag syn på när hon pratade med en romsk tiggare. Jag frågade om jag fick prata med henne och då bjöd hon hem mig. Det var klassiskt fotarbete. Jag cyklade runt på Östermalm och pratade med folk.

Du cyklade runt på Östermalm och pratade med folk och det blev tio sidor i DN?
– Ja, mer eller mindre målinriktat. Jag gjorde ett 30-tal intervjuer sammanlagt, med flera tidigare ministrar, professorer och politiska bevakare, men en del av arbetet gick även ut på att prata med folk på gatan. Det är en underskattad metod. 

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.

Inlagt av Bosse mån, 2016-03-21 19:26
Ännu ett suveränt reportage av Sveriges stilsäkraste, berättande journalist. Tack för det DN!
Inlagt av Seppo Laine tis, 2016-03-22 10:10
Oj, ett riktigt reportage i DN? Kanske tidningen blir intressant igen. Hade den som husorgan ett tag men tröttnade totalt under ett val på husses megafon, sedan dess har SVD fått rollen.
Inlagt av Matilda Axberg ons, 2016-03-23 08:49
Insinuationsreportage Jag träffade en sur dalmas, alla i dalarna är sura. Antal SD-röster i centrala Stockholm är 25 procent av rikssnittet. Valresultat 2014 för Strandvägen http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/valdistrikt/01/80/1103/index.html
Inlagt av Leo Kramár ons, 2016-03-23 12:18
För att visa att makarna Adelsohn inte har stöd i forskningen citerar af Kleen journalistprofessorn Jesper Strömbäck som säger: "Men att inte rapportera allt är inte samma sak som att förtiga fakta". Läs noga denna akademiska sofism. Han medger att medierna inte rapporterar allt, med andra ord att journalisterna sovrar och censurerar. Jag skulle säga att att inte rapporterar allt som är relevant, att berätta bara hälften, är att förtiga fakta. En halv sanning är en halv lögn. Läsarna är inte kompletta idioter och de söker sig till alternativa informationskällor. Det är mainstreamjournalisternas eget fel att folk läser Avpixlat. Något som för övrigt också de flesta tidningsredaktioner och andra medier gör.
Samtal med

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies