”Att respektera människovärdet anses utopiskt i dag”

– Hallå?

Alice Petrén står på Arlanda och väntar på att få kliva på ännu ett plan, ner till Italien denna gång. De tre senaste åren har hon nästan ständigt varit på väg. Ofta till Sydeuropa, men också till Australien, Afrika, Mellanöstern, Guatemala eller Bangladesh där nästan en miljon rohingyer nu bor i flyktingläger.

– Det är ett tufft jobb, med mycket resande och oändligt med saker att berätta, från det stora till det lilla. Det är också psykiskt dränerande. Att möta skolbarn är svårast; att se kunskapstörstande 10-11-åringar som förstår väldigt mycket av vad som pågår runt dem, men som inte har några verktyg att påverka sin situation. De borde få gå i skolan helt enkelt. Små barn hittar pinnar och stenar och leker, de är aningslösa. Men de som är 9, 10, 11 börjar abstrahera och ta in och förstå att något är fel. Sedan bär jag med mig vissa enskilda personer.

Annons

Hur skulle du beskriva utvecklingen i ditt bevakningsområde sedan hösten 2015?
– Det har skett en otrolig omsvängning. Då var det fortfarande ett Europa med öppna gränser, jag stod vid olika gränser ute i Europa och såg människor i grupper om 50 släppas förbi och slussas vidare norrut. I dag har vi libysk kustbevakning, bestyckade fartyg, videofilmer som visar att man står med rep och slår dem på däck eller att folk hoppar överbord. Det är en helt annan stämning.

– I dag anser vissa också att man är en utopisk person om man tycker att man ska respektera människovärdet. Att prata om alla människors lika värde är i dag något som kan hånas, även etablerade personer kan tycka att det är legitimt att håna det. Det är förskräckande att se och det har gått väldigt fort.

Utanför Europa är nöden ofta ännu större. Som bland rohingyerna i Bangladesh.

– Det är en miljon människor och folk har ingenting, inte mat, tält och presenningar att bo i, regnet öser ner, de har knappt kläder, många barn kom nakna över gränsen. Jag hjälpte nån familj att bära ett barn en bit på vägen, de hade tre ungar och en liten säck med sig, berättar hon.

– Samtidigt hör man filosofer och andra säga att vi aldrig har haft det så bra som vi har det nu. I det perspektivet är det rätt överraskande att vi ändå hamnar här, men befolkningsökningen i Afrika oroar. Ett problem är att migrationspolitiken är reaktiv och inte proaktiv, vilket gör att människor offras.

Hon har också på nära håll sett Australiens hårda migrationspolitik, där alla som jobbar på flyktingcentrumen ute på öarna belagts med tystnadsplikt.

– På ön Nauru som är väldigt liten är det hög frekvens av självdestruktivt beteende bland barn, många självmordsförsök. Alla är medvetna om det, men det får pågå. Alla människor har tydligen inte lika värde, säger Alice Petrén.

Samtidigt är hon ”givetvis” inte för en fri invandring, betonar hon. Den som inte har asylskäl ska lämna landet. I sin bevakning utgår hon från svenska lagar och de konventioner som Sverige skrivit under. Och visar när de inte följs.

– Att avvisa personer till Turkiet som inte har en asylprocess, där människor skickas tillbaka in i kriget i Syrien till exempel, det är otroligt tvivelaktigt. Samma sak med Libyen där striderna nu blossar upp.

Vad händer framöver?
–  Fler människor kommer att behöva lämna sina hem på grund av klimatförändringarna. Samtidigt finns ju politiskt i Sverige och Europa en opinion för stängda gränser, och det är en väldigt svårhanterlig fråga. Vi kan inte ha business as usual, skulle jag säga. Vi måste tänka om och fundera på hur vi ska ha det. Dels rent politiskt därför att det kan bli våldsamt annars, dels därför att vi får välfärdssystem som inte fungerar och upprördhet över det.

Får du många reaktioner på din bevakning?
– Det finns ju ett allmänt public service-hat. Om jag till exempel retweetar DNs granskning av Hanif Balis uttalande ”abnormt hög” nivå på invandringen, så tolkas det genast som att jag är för en fri invandring. Det ses som ställningstaganden. Vi är väldigt påpassade.

Vad strävar du efter i din rapportering?
– Beskriva praktiska konsekvenser av politiska formuleringar och beslut. Skapa verklighetsanknuten rapportering, med namn och ansikten. Jag skulle önska att människor klarar att leva sig in i ”hur skulle det vara?”, förstå varför en person gett sig iväg. Det kan vara ganska komplicerat. Om det kommer en västafrikansk kille som vill ha ett bättre liv så tycker alla, ”men vafan, du får stanna hemma”. Men han kanske lever under ganska knappa förhållanden och har väldigt hög press från sin släkt att försörja familjen. Han kanske inte ens själv har valt att åka till Europa, utan skickats.

Alice Petrén vill också binda ihop de olika delarna i sin rapportering.

– Att man kan se att det som händer här hänger ihop med det som händer någon annanstans, eller att det händer samma sak på flera ställen. Migration är en gränslös fråga ur många bemärkelser. Det handlar om gränser och att människor tar sig över dem på olika sätt, mentalt, fysiskt, geografiskt. De flesta drömmer om samma sak: att vara friska, ha hela tänder, ha barn som går i skolan, något hyfsat ställe att bo på. Det vill jag också gärna visa.