Gå direkt till textinnehållet

Arvet efter Jonas Nordling

Journalistförbundet har på åtta år gått från stridbar idealist till dialoginriktad pragmatiker. Mannen bakom kursändringen är avgående ordförande Jonas Nordling. När han ser tillbaka på sitt ordförandeskap är han mest nöjd med att förbundet överlevt som yrkesförbund under den svartaste perioden i branschens historia. Så här har förbundet förändrats sedan 2011.

När Jonas Nordling valdes till ordförande på Journalistkongressen den 6 maj 2011 var det fyra månader kvar till inledningen på annonssammanbrottet inom svensk tryckt media.

På journalistklubbarna runt om i landet var medlemmarna luttrade efter de återkommande sparpaketen sedan upplagenedgången inleddes på 1990-talet, men det som hände hösten 2011 var något annat. Det handlade inte om en generationsväxling med avgångsvederlag eller en konjunktursvacka.

Journalistvarslen efter finanskrisen 2008, it-kraschen 2000, Asienkrisen 1997 eller A-pressens konkurs 1992 bleknar i jämförelse med effekterna av strukturomvandlingen på 2010-talet. Dagspressen har sedan 2011 tappat mer än två miljarder kronor i årliga annonsintäkter, inräknat de nya digitala annonserna. Det motsvarar 2 500 arbetstillfällen och landsortspressen har drabbats hårdast, med ett tapp på 1,5 miljarder annonskronor på årsbasis. Utöver det kommer tidskriftsförlagens annonsras, TV4s nedläggning av alla lokalredaktioner, Stampens rekonstruktion och public service-företagens sedvanliga svångremsbudgetar.

Jonas Nordling fick ingen smakstart, och förbundet svajade under trycket.

Som följd av de stora besparingarna i branschen efter finanskrisen och annonssammanbrottet har förbundet tappat var femte yrkesaktiv medlem på tio år, nästan 3 000 personer, till 11 000. Förbundskansliet har bantats från 33 tjänster till 27 tjänster sedan 2011.

– Under min tid som ordförande har Journalistförbundet gått igenom den kanske svåraste perioden någonsin villkorsmässigt, med en bransch som har imploderat på ett sätt som saknar motstycke i branschens historia, och som snarast kan jämföras med tekokrisen och varvskrisen. Givet det, så har förbundet tagit sig igenom det stålbadet – och branschen håller på att ta sig igenom det stålbadet, säger Jonas Nordling.

Det är krisen som kommer att prägla hela Jonas Nordling ordförandeskap. Parat med hans intresse för medieekonomi och affärsmodeller i det nya medielandskapet, leder det också till en kulturförändring i förbundet.

Den nattsvarta varselhösten 2012 har journalistklubbarna fullt upp med att hantera uppsägningsförhandlingar, men i november väljer Journalistförbundet att arrangera en Framtidskonferens för att prata affärsmodeller. Det blir den största sammankomsten av fackligt förtroendevalda i förbundets historia. Ett syfte är att ingjuta hopp under krisen.

– I det läget när det var som allra svartast och det var väldigt svårt att se någon framtid över huvud taget, behövde vi trycka på att vi måste tro på det vi håller på med, även om det kommer att vara jobbiga år. Framtidskonferensen tjänade nog lite grann det syftet. Den var nödvändig mentalt för många, säger Jonas Nordling.

Jonas Nordling vid talarstolen under Framtidskonferensen 2012.   Foto: Johannes Nesser

Under Framtidskonferensen på konferensanläggningen Utsikten i Nynäshamn matas 200 fackligt förtroendevalda med budskapet att medbestämmande är viktigt och de uppmanas att delta i företagens affärsutveckling.

Ökat medarbetarinflytande är något Jonas Nordling kämpat för länge, en röd tråd genom hans fackliga arbete, säger han själv. I en debattartikel i Journalisten redan 2004 uppmanar han och Stephen Lindholm på Kommunalarbetaren journalistklubbar att få till avtal om lokalt medbestämmande på arbetsplatserna. ”Industrialismens klassiska hierarkier lever ohotade kvar på redaktionerna”, skriver de. Följande år är han en av flera som motionerar till kongressen om att förbundet ska ta fram ett handlingsprogram som ska stärka medbestämmandet på arbetsplatserna. Ur det perspektivet är det kanske inte så förvånande att den röda tråden leder till en konferens på just temat medarbetarinflytande.

Många klubbordföranden har dock tankarna på annat under Framtidskonferensen och budskapet att de nu ska förhandla budgetar och ta sig in i styrelserummen och prata intäktskällor mottas med blandade känslor.

Men förbundet skickar en viktig signal till klubbarna – det är okej att prata pengar.

Sex år senare välkomnar Journalistkongressen formellt redaktionella marknadsförare, contentproducenter om man vill, som medlemmar i förbundet.

Jonas Nordling tyckte själv inte att det hela var så dramatiskt. Det handlade om en stadgeanpassning till den rådande medlemsprövningen. Förbundet hade redan släppt in medlemmar som arbetade med PR och content.”Det är inte så att vi öppnar Roms dörrar för vandalerna.”

Men det var faktiskt ingen liten sak i en yrkeskår som länge gjort hederssak av att hålla de vattentäta skotten mot marknads- och ekonomiavdelningar intakta. Och en stark kontrast mot förra förbundsordföranden Agnetha Lindblom-Hulthéns favorituttryck: ”Journalistik är ingen vara, vilken som helst.”

– Du vet ju själv hur det var, säger Jonas Nordling. Det fanns många klubbar där man aktade sig mycket för att prata om var pengarna kommer ifrån. Jag har själv varit på sådana klubbmöten. Så ser det inte ut på svenska redaktioner i dag. Det är ingen tvekan om att affärsmodellerna är väldigt närvarande på de klubbmöten jag har varit på de senaste fem åren, det är ju det vi pratar om. Man gör det utifrån möjligheter och för att motarbeta risker där vår integritet hamnar i kläm alltför mycket. Om inte vi gör det kommer någon annan, som kanske inte värnar journalistiken, att göra det.

Åren efter Framtidskonferensen ger ingen respit, sparpaketen haglar och tar sig allt märkligare uttryck – på Metro tvingas alla säga upp sig för att arbetsgivaren ska kunna handplocka vilka som får vara kvar, interna bemanningsföretag utnyttjas för att runda Las på Mittmedia, på Dagens Nyheter placeras tolv journalister i den ökända så kallade ”frysboxen” och på Talentum hotas alla av uppsägning om de inte går med på sänkta löner.

På Journalistförbundet försöker man hantera de arbetsrättsliga märkligheterna med fattning, men många är chockade och förbannade. Fokus hamnar på otryggheten, inte minst för frilansar och bemanningsanställda. Förbundet tar fram en frilanskalkylator och beställer en stor otrygghetsutredning av utredaren, journalisten och författaren Kent Werne.

En torsdagsmorgon i juli 2014 står Jonas Nordling i en trädgård i Visby och debatterar journalistjobb och kompetensutveckling i en panel bestående av bland andra Aftonbladets dåvarande publisher Jan Helin och Göteborgs-Tidningens dåvarande chefredaktör Frida Boisen. Det är Almedalsvecka och medieseminarierna är nedlusade med publicister som skönmålar sina stapplande verksamheter. Jonas Nordling är påtagligt irriterad.

Dagspressen befinner sig i mitt i krisen, 700 journalisttjänster har försvunnit på bara ett år och när Frida Boisen från scenen påstår att uppsägningstiderna enligt det centrala kollektivavtalet egentligen är Bonniers guldkantade erbjudande till mångåriga journalister som inte orkar bli framtidens sociala medie-stjärnor, himlar Jonas Nordling så mycket med ögonen att några i publiken börjar fnittra.

”Frida Boisen påstår att allt är så himla positivt, och så är det ju helt enkelt inte”, säger han efteråt när vi promenerar från seminarieområdet på Kronstallgatan. ”Medieföretagen får inte in tillräckligt med intäkter på nätet för att täcka de förlorade intäkterna på papperet, det är därför vi ser de stora uppsägningarna den här våren.”

Han är otålig. Branschen håller på att krascha och direktörernas enda plan verkar vara ett till sparpaket.

Om man kan tala om ett arv efter Jonas Nordling är det kanske det – att journalister runt om i landet började lägga sig i medieföretagens affärsplaner. Det finns en annan förändring i förbundet där många ser en direkt linje till Jonas Nordlings ordförandeskap.

– Förbundet är mer lösningsorienterad än vad som var fallet förr. Man har närmat sig arbetsgivarparten i dialog i stället för konflikt. Det finns ett gemensamt värnande om branschen. Alla vill att det ska gå bra, men man har olika syn på vägen dit ibland. Det sipprar ner till lokal nivå, kanske inte överallt men till oss har det gjort det. Det hänger ihop med det som har hänt högst upp i organisationen, säger Gabriella Mohoff, mångårig ordförande i journalistklubben på Göteborgs-Posten och sedan i våras ledamot i förbundsstyrelsen.

Är det Jonas Nordlings förtjänst?
– Jag tror det. Det är ett drag som går igen hos honom. Han är en person som inte är rädd för konflikter på något sätt men vill ha dialog först, oavsett vad det gäller. När det gällde till exempel Lärarförbundets tidningar så sökte han först dialog, och när de inte ville prata gick han ut med hård kritik. Det är den ledarstil jag uppfattar att han har, säger Gabriella Mohoff.

Irriterad i Almedalen 2014.   Foto: Tor Johnsson.

Jonas Nordlings otålighet och avsaknad av pokerfejs, som under debatten i Almedalen 2014, har vid ett par tillfällen orsakat friktion. Han berättade redan i den första intervjun efter att han valts till förbundsordförande 2011 att han ständigt jobbar med sitt humör. ”Jag kan vara otålig. Jag ställer höga krav på mig själv och omgivningen”, sade han till Journalisten. Flera personer känner igen irritationen som kan uppstå när saker går för långsamt för Jonas Nordling.

– Jonas har svårt att dölja när han inte håller med eller tycker att en diskussion är för lång eller irrelevant. Han är lätt att läsa på det sättet, säger Åsa Ohlsson, tidigare ledamot i förbundsstyrelsen.

– Min uppfattning är att det är omedvetet. Jag pratade med honom om det vid ett tillfälle eftersom det kunde tolkas som en härskarteknik, och han tog den diskussionen bra – han uppskattade att jag uppmärksammade honom på det och jag tyckte det kändes ärligt menat.

Den kanske största framgången under de senaste åtta åren är att Journalistförbundet finns kvar som yrkesförbund. Det är det som Jonas Nordling själv är mest nöjd med.

– Det hade varit väldigt lätt att bara säga att nu blir vi ett fackförbund, nu får någon annan ta hand om yrkesfrågorna. Vi har kämpat och slitit för att ha kraften att motarbeta alla inskränkningar i lagstiftningen som hade lett till ett mindre öppet samhälle, mot alla hot mot journalisters integritet, yrkesetiken; alla sådana strider som skiljer oss från alla andra, säger han.

– Det är oftast bara vi som står på de här barrikaderna. För att ta ett aktuellt exempel så är det talande att det endast är vi och Justitiekanslern som står och pekar på att 14-dagarsregeln i förändringen av mediegrundlagarna kan missbrukas av andra aktörer. Det var bara vi inom mediebranschen som orkade problematisera det. Det är en detalj som berättar vilka vi är. Där har vi stått hela tiden och varit en fyrbåk och försvarat journalistiken när ingen annan orkar göra det.

Även andra i förbundet pekar på att hotet mot förbundets identitet och blotta närvaro på arbetsplatserna varit reellt på grund av det kraftiga medlemstappet. På vissa redaktioner har antalet medlemmar minskat med 60-70 procent, ändå finns klubbarna kvar. Flera av de personer Journalisten pratat med lyfter Jonas Nordlings många resor till klubbar runt om i Sverige som ett skäl till att förbundet känts närvarande.

– Att vi står så pass starka som förbund trots alla förändringar som branschen gått igenom och krympande medlemstal, som beror på krisen i mediebranschen, är förstås en jätteframgång, och Jonas har varit ovärderlig som ledare för att hålla ihop förbundet, säger Tomas Backlund, tillträdande vice ordförande i förbundet.

Samtidigt har organisationen varit utsatt för en kraftig påfrestning. Sparpaketen i branschen ledde till en ökad arbetsbörda på kansliet, som samtidigt själva var tvungna att spara. En följd är att förbundet under några år inte klarade av att lägga resurser på att teckna kollektivavtal med nya medieaktörer, bland annat produktionsbolag. Ett avtalslöst hål i branschen har vuxit sedan 2011.

– Förbundets anställda har mer arbete i dag än tidigare. Det beror dels på strukturförändringarna och rationaliseringarna inom dagspress, och hur branschen mår, dels på att förbundet har ansett sig tvunget att minska sina kostnader och då också minska antalet anställda, säger Ragnar Forsén, ombudsman på Journalistförbundet och ordförande i den lokala Unionenklubben på kansliet.

På väg att väljas till ordförande, igen, på kongressen 2018.  Foto: Tor Johnsson.

Den sista januari gör Jonas Nordling sin sista dag i Journalistförbundets tjänst, dagen efter börjar han sitt nya jobb som chefredaktör och ansvarig utgivare för den vänsterorienterade tankesmedjan Arenagruppens oberoende nyhetssajt Dagens Arena. Det plötsliga avhoppet mindre än ett år efter att han för tredje gången valts till förbundsordförande leder till en hastig omstuvning i förbundet: Ulrika Hyllert kliver upp till ordförandeposten och Tomas Backlund blir vice ordförande. Samtidigt kliver branschen in i en ny era – med digitala prenumerationer som dagspressens bas och en avskaffad tv-licens för public service, och vid horisonten hotar en ny lågkonjunktur. Jonas Nordling lämnar bakom sig ett förbund som är mindre, men som håller ihop.

– Förbundet har gått från att vara en lite mer trögrörlig koloss lite längre från verkligheten till att vara väldigt lättfotad och flexibel på ett positivt sätt.

– Framför allt har vi en hållbar klubborganisation som många andra tjänstemannaorganisationer börjar tappa. Jag tror fortfarande på att vi bara är så bra som våra klubbar är, säger Jonas Nordling.

Vad har du för råd till din efterträdare?
– Lyssna inte på din företrädare. Ska man vara en stark ledare kan man be om råd men inte ta emot dem oombedda, det är grunden. Jag är väldigt, väldigt trygg med Ulrika Hyllert. Hon är superredo på att steppa upp. Hon kommer inte att behöva mina råd.

FAKTA

Jonas Nordling
Ålder: 50
Bor: Södermalm, Stockholm
Familj: Fru, sju barn
Karriär: Reporter och redaktör på Vår bostad, sektionsordförande på SVT Nyheter och samhälle, verksamhetschef på Journalistförbundet, förbundsstyrelseledamot 2005-2008, förbundsordförande 2011-2019, tillträder som chefredaktör på Dagens Arena den 1 februari.
 

FRÅGAN

Vad bör Ulrika Hyllert driva?

Den 1 februari får Journalistförbundet en ny ordförande. Vi frågade tre klubbordföranden vilka frågor de vill att hon ska driva som ordförande.
 

Lotta Satz
klubbordförande Sydsvenskan,
Malmö

– Villkoren för de bemanningsanställda är en väldigt viktig fråga. De stora skillnaderna i avtalen måste bort. Helst skulle systemet försvinna helt och hållet. Tillgängligheten utanför arbetstid är också en fråga som behöver hitta en lösning. I dag är det många som känner att de måste vara tillgängliga alltid – men man vet inte hur man får betalt för den tiden. Och så är så klart löneutvecklingen viktig.
 

Calle Slättengren
klubbordförande Norrköpings Tidningar,
Norrköping

– Arbetstiderna är bland det viktigaste. Det ställs högre krav på medarbetare att vara nåbara hela tiden, det måste vi börja prata om. Vi måste också jobba för större arbetstidsförkortning för de som jobbar obekväma arbetstider men går på gula avtalet. Det är inte mänskligt att jobba 38-timmarsvecka om man bara jobbar natt. Överlag har vi förlorat oerhört mycket på att alla lokala arbetstidsavtal har sagts upp.
 

Hanna Nyberg
klubbordförande SVT och ledamot av förbundsstyrelsen
Göteborg

– Journalistförbundet behöver bli ännu bättre på att lyfta fram vikten av det jobb våra medlemmar gör. Att journalister bidrar till demokratin genom att granska, vara obekväma och ifrågasätta makten. Journalister är faktiskt en typ av hjältar och det ska vi vara förbundet som pratar om! Vi måste också motverka det gränslösa arbetet med stressjukdomar som följd, där kvinnor blivit de som betalar det högsta priset.

Fler avsnitt
Fler videos