”Alla redaktioner behöver satsa på krimjournalistik”

Musikartisten Einárs död ledde snabbt till en intensiv debatt om våldsspiralen mellan hiphopkulturen och gängkriminaliteten. Kulturchefen Björn Wiman skrev i Dagens Nyheter att mordet är ”en väckarklocka” och skrev: ”Mordet på artisten Einár är en händelse som går djupt i det svenska samhället. Unga artister kan dö. Men de har hittills inte blivit mördade.” 

Johannes Björk replikerade i Aftonbladet att ”det är bara två år sedan som Rozh – vars Dras till problem har fler Youtube-visningar än någon låt av Håkan Hellström – sköts till döds i Blackeberg.”

Expressens Victor Malm menar att kulturjournalistiken misslyckats med sin bevakning av den svenska gangsterrapen, och att ”vi kollektivt tittat bort”.

Annons

Diamant Salihu kom i våras ut med boken Tills alla dör, som handlar om gängkriget i Järvaområdet – och kopplingarna till rapmusiken.

Samma dag som musikartisten Einár sköts ihjäl hade SVT Play publicerat Diamant Salihus dokumentär Våra barn dör, om gängkriget i Järvaområdet som tagit 17 unga mäns och pojkars liv. Den senaste veckan har varit hektisk för Diamant Salihu.

– Det är surrealistiskt. Jag strävar inte efter att stå framför kameran, men jag är glad att jag kunnat bistå med lite kunskap i rapporteringen. Jag hoppas någonstans att kunna folkbilda, dels kollegor, dels allmänheten. Det behövs bättre inblick i dessa miljöer, säger Diamant Salihu.

– Man försöker förenkla för att folk ska förstå, men man kan inte förenkla hur långt som helst. Det här är väldigt svåra frågor som rör många olika områden i samhället: det kulturella – och med det menar jag musiken och subkulturen runt den; det grova dödliga våldet som aldrig tycks ta slut; integration, migration, arbetslöshet, utanförskapsområden.  Det är komplext.

Diamant Salihu under en av intervjuerna i SVT-dokumentären Våra barn dör. Foto: Marco Nilson/SVT.

Hur duktiga har medierna varit i bevakningen?
– Jag tycker att journalistiken har blivit bättre på att beskriva dessa frågor de senaste åren. Det finns väldigt duktiga journalister som lyckas fylla luckorna och modiga redaktörer. Jag tycker att jag ser mer journalistik om de sociala frågorna, till exempel idrott och språkkunskaper, och det är jätteviktigt.

– Men alla redaktioner behöver satsa på krimjournalistik. Det här är inte ett problem som kommer att försvinna på väldigt lång tid. Rekryteringen till gängen är omfattande. Det behövs fler reportrar som specialiserar sig och som är närvarande i de här områdena. Segregation har vuxit och det leder till att det uppstår större homogena grupper som kan upprätthålla hederskultur och ha sin egen rättsskipning, inte bara när det gäller brott utan också till exempel vid skilsmässor eller ekonomiska tvister. Det här är alldeles för obevakat.

Vad beror det på?
– Att journalister saknar kontakterna, bland annat eftersom representationen av människor från dessa områden är låg i journalistkåren. Men det är inte hela förklaringen. Jag får ibland höra att det måste vara lättare för en journalist med invandrarbakgrund att få tillträde – och visst, kommer man från ett annat land har man erfarenheter som kan hjälpa en att förstå vissa situationer, men man kan också missa att ställa vissa frågor, till exempel: ”Varför är det bara kvinnor på det här mötet?” Alla kan skaffa kontakter som gör att det går att bevaka och rapportera om de här frågorna och områdena. Vi måste ha en blandning av perspektiv i bevakningen, och vi måste vara närvarande och få tid att bygga relationer.

I kulturdebatten hörs det nu en hel del självrannsakan. Tycker du att kulturjournalistiken har misslyckats, som Victor Malm skriver i Expressen?
– Orsakssambanden har förändrats och det har gått snabbt. Det är inte konstigt att en del kultur- och opinionsjournalister inte har hängt med. I gängen är narkotikamarknaden fortfarande en viktig faktor eftersom det är där pengarna finns, men 2015 började det ske en radikalisering och en brutalisering av våldet i Järvaområdet – och en professionalisering; man har börjat använda militära vapen och maskerar sig.

– Motiven har förändrats. Vad är det som får en ung man att mörda sin bästa kompis? Det handlar om hämnd för illojalitet, för att man blivit kränkt och att man inte vill visa sig svag. De kränkningarna kan bestå i en referens i en låttext bara ett fåtal insatta förstår, att någon poserat i en musikvideo med fel personer eller lajkat något i sociala medier. Det här bottnar i machokultur och hederskultur.

I SVT-dokumentären Våra barn dör återges ett möte mellan inrikesminister Mikael Damberg och en grupp mammor, där en manlig föreningsordförande och ett fåtal av kvinnorna inte vill att Diamant Salihu och fotografen Marco Nilson ska få närvara och filma. Till slut släpps de in på mötet.

– En del litar inte på journalister, eller är rädda för att det ska bli ännu en negativ publicering om området och den egna gruppen om vi släpps in. Vi måste tjata oss in på de mötena. Man måste fortsätta att kämpa. Vi måste hitta rösterna som annars förblir tysta.