FOTO: SVT

Ann-Britt Ryd Pettersson: ”Jag kommer nog sitta en del ute i solen och lyssna på fåglarna”

31 mars, 2022

Samtal med Idag gör SVTs Ann-Britt Ryd Pettersson, 68, sin sista dag som fast anställd på SVT. Många minns henne som den första kvinnan på tv-sporten, andra för hennes insatser som utrikesreporter eller nu senast på livedesken. Journalisten fick en pratstund medan hon packade ihop sina saker. 

När Journalisten når Ann-Britt Ryd Pettersson, som idag gör sin sista dag som anställd på SVT, är hon i full färd med att svara på alla glada tillrop från kollegor samt att tanka ned ”lite gamla klipp och intervjuer” som hon vill spara på en usb-sticka.

– Jag kommer nog aldrig att titta på dem men det känns kul att spara ändå, säger Ann-Britt Ryd Pettersson.

1980 började hon på tv-sporten, som den första kvinnliga reportern och programledaren. 1984 bytte hon redaktion till Aktuellt. Genom åren har hon varit både programledare, utrikeskorrespondent och redaktör. 2018 fick hon ta emot Kristallens hederspris.

Hur ser sista dagen ut i övrigt?
– Jag går igenom lite handlingar och saker som jag vill spara, vi ska ha ett lite större firande där jag bjuder in gamla kollegor som jag har jobbat med om några veckor. Först ska jag åka till sönerna i USA, så det får vänta tills jag kommer hem. Allt känns lite konstigt nu med tanke på kriget, man vill inte ha några festligheter när det pågår ett krig som vi rapporterar om för fullt och som vi alla påverkas av.

Vad minns du allra mest av din långa tid på SVT?
– Jag tror att en av anledningarna till att jag har jobbat här så länge är att det är så kul och intressant och att det är ett lagarbete. Vare sig det handlar om, som nu, att vara anställd på livedesken eller om det handlar om Aktuellt eller Östnytt som det var en gång i tiden. Att jobba i ett lag med fotografer och redaktörer och vrida och vända på allt och berätta om händelser, oavsett om det sker i Norrköping eller Kiev, är det roligaste. Och att få prata med människor och berätta deras historia. Det är svårt att särskilja alla man har träffat genom åren.

Vilka möten minns du mest?
– Jag brukar berätta om barnen jag mötte under kriget i Kroatien och Bosnien på 90-talet när jag var utrikesreporter. Jag var mycket i krigsområden, och de mötena sitter kvar. Det är likadant nu när man ser bilderna och reportagen som kommer från Ukraina. Jag minns också många reportage från USA, dit jag har åkt i flera omgångar. Jag säger ofta det till unga människor som kommer till SVT att man inte ska bli fast som programledare när man är 27 och sen bli kvar där. Variera dig, gör olika saker, jag tycker fortfarande det viktigaste är att möta människor.

Vem var du som journalist när du klev in genom dörrarna för över 40 år sedan, och vem är du idag när du kliver ut?
– Jag var inte en sådan som hade bestämt mig för att bli journalist redan när jag var barn. Jag skulle bli läkare men kom inte in på läkarutbildningen. Från barnsben hade jag dock med mig ett intresse för samhällsfrågor, det har jag sedan uppväxten på -70 talet då mycket hände i världen. Jag var i USA redan som 17-åring, under Vietnamkriget, och det var ren lycka att en kompis sa att jag skulle passa som journalist och så sökte jag in till det och kom in i Göteborg -75. När vi gick ut -77 hade vi sådan tur att lokalradion precis hade startat och den sög upp alla oss gröngölingar som ville ha ett jobb. Så jag var med och startade Radio Blekinge, sen fick jag erbjudande om jobb i Norrköping där jag var med och startade Östnytt.

Jag minns dig främst från tv-sporten, en helig stund i min familj när man satt framför tv-apparaten.
(Ann-Britt skrattar gott.)
– Ja, det händer än idag att det kommer fram killar i din ålder och vill prata om tv-sporten. Många kopplar faktiskt fortfarande ihop mig med det även om det är över 30 år sedan jag lämnade. Men jag tycker fortfarande att sport är en viktig del av samhällsbevakningen och älskar själv sport.

Vad har varit minst kul då?
– Polariseringen som pågår och riktas mot oss medier. Exempelvis under en inspelning i USA när Donald Trump talade 2018, och jag var på plats i en ishall i Indiana. Inne i ishallen hade man gjort i ordning en plats i mitten med plankor och kravallstaket där vi i medierna skulle stå och det var tur att det fanns staket med tanke på den stämning som han piskade upp. Där stod jag i en ring med kollegor från Washington Post, CNN och New York Times medan Trump hetsade dem ”look at them, look att the media” sa han. Det var första gången som jag stod helt still och väntade tills alla hade gått hem innan jag gick, jag vart lite ställd att det där kan hända i en demokrati.

Slutar du på riktigt nu, eller blir det en fortsättning?
– Precis innan du ringde kom min nuvarande chef och frågade om vi inte skulle göra en överenskommelse att jag kommer in ibland på kontrakt. Och det är klart att jag gör det om man kan hjälpa till. Kriget fortsätter ju tyvärr och snart är det val också. Sen har jag fått lite förfrågningar om att åka ut och prata vilket är kul, så vi får se vad jag ska göra.

Du kommer väl också vara lite ledig nu?
– Jag kommer nog sitta en del ute i solen och lyssna på fåglarna och läsa, men jag kommer också försöka resa. Jag har även lite funderingar på att skriva en bok, som många andra journalister gör, så vi får se.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Samtal med

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies