Så ska vilda västern vinnas
– i tv-branschen

2 juli, 2021

Finns lösningen på de svenska tv-produktionsbolagens arbetsmiljöproblem att hitta i Norge? Journalisten granskar en bransch som – kanske – står inför en efterlängtad förändring.

Den 30 april avslöjade Expressen ett misstänkt sexuellt övergrepp i Paradise Hotel. Det blev starten på en rasande debatt om arbetsmiljö och arbetsvillkor på svenska tv-produktionsbolag, och nya avslöjanden och skakande vittnesmål i bland annat Dagens Nyheter och Dagens Media, och i sociala medier.

Igen.

För drygt tre år sedan rapporterade medierna om gräsliga arbetsförhållanden och sexuella övergrepp på svenska tv-produktionsbolag i samband med Metoorörelsen. Men det var egentligen inte heller något nytt.

Redan för 15 år sedan berättade journalisten Anna Sahlström om usla arbetsvillkor efter att ha intervjuat cirka 80 journalister i tv-branschen under tre års tid.

I en intervju i Journalisten i maj 2006 sade Anna Sahlström ett par saker som borde klinga bekant idag:

– Man måste göra någonting åt denna rädsla som finns inom branschen. Anställda måste känna att de är fria att prata om problem. [...] Kanalerna måste kräva mer av produktionsbolagen. Men de måste också vara beredda att betala för kvalitet.

Vidare konstaterade Sahlström att det hon kommit fram till i sin undersökning inte heller var något nytt:

– Många som jobbar inom tv-branschen känner till att produktionsbolagen är ineffektiva organisationer, att det förekommer maktmissbruk, sexuella trakasserier och att projektanställda utnyttjas, sade hon till Journalisten för 15 år sedan.

I Kent Wernes utredningsrapport Outsourcad journalistik från 2016 som gjordes på uppdrag av Journalistförbundet lyftes problemen återigen och flera personer vittnade om oavlönat övertidsarbete, hög stress, pressade tidsplaner och utbrändhet.

Journalisten har återkommande rapporterat om problemen, bland annat i en granskning av tystnadskulturen och otryggheten på produktionsbolagen 2014. Så gott som alla Journalisten pratat med genom åren har skräckupplevelser att berätta, som ett slags branschens egna lumparhistorier.

Bilden av tv-produktionsbranschen de senaste 20 åren är ett laglöst land; ett slags arbetsrättsligt vilda västern där människor behandlas som förbrukningsvaror. Inget verkar kunna förändras.

Flera av vittnesmålen har handlat om att chefer avfärdat medarbetare som mått dåligt eller kommit med kritik: ”Du kanske inte passar i den här branschen”, ”Du är för vek för den här branschen” eller ”Om det inte passar så finns det tusen personer som vill ha ditt jobb.”

En frilans som länge arbetat för tv-produktionsbolag konstaterade i ett mejl till Journalisten för några veckor sedan:

”Det är som att cheferna känner en stolthet över att vara en oattraktiv arbetsgivare. Det passar deras självbild att säga att de jobbar i en ’tuff bransch’, det är macho. I nästa sekund klagar de över att det är svårt att hitta erfaren personal. De fattar inte att de sakerna hänger ihop.”

Produktionsbolagen och kanalföretagen har varit medvetna om arbetsmiljöproblemen och de usla arbetsvillkoren, bland annat eftersom rapporteringen återkommit år efter år, decennium efter decennium. Det är, som en tv-producent säger till Journalisten, ”branschens sämst bevarade hemlighet”.

Vad är problemet? Varför fortsätter skandalerna att plåga tv-produktionsbranschen år efter år? Vad kan man göra åt det?

Journalisten har de senaste veckorna försökt att få svar på de tre frågorna genom intervjuer och bakgrundssamtal med flera personer som arbetar för, har arbetat för eller har särskilda insikter i tv-produktionsbolagen.

Det här kommer att bli en skakig resa, som börjar i Norge.
 


Elisabeth Sjaastad, ordförande i Norsk Filmforbund. 

Del 1: ”Man kan inte ta ut frilansar i strejk”

Några personer som Journalisten har intervjuat tar upp den norska tv-produktionsbranschen, som de menar fungerar på ett helt annat sätt än den svenska:

– Jag möter en annan professionalitet på norska tv-produktioner. Bolagen planerar mycket bättre. Min upplevelse är att det är totalt annorlunda i Norge mot hur det är i Sverige, säger en erfaren tv-frilans.

– Den norska tv-branschen var lika vidrig som den svenska för 20 år sen, men man har löst det. Ni borde titta på hur facket jobbade där, uppmanar en annan.

Norska fackföreningar har under lång tid arbetat målmedvetet för att få bort frilansar från arbetsmarknaden. Eller rättare sagt falsklansar, det vill säga frilansar som går på egen firma men som borde ha en tillsvidare- eller visstidsanställning.

Varför? För att stärka fackets makt.

– Vi strejkade 2010 och 2018 för bättre arbetsvillkor för våra medlemmar inom tv-produktionen. Den senaste strejken varade i några veckor och var riktigt jobbig för alla, men vi lyckades få igenom våra viktigaste krav, säger Elisabeth Sjaastad, ordförande i Norsk Filmforbund.

– Det faktum att vi har visat att vi är beredda att tillgripa strejkvapnet gör att vi får ett bra förhandlingsläge. Arbetsgivarsidan vet att det föreligger en reell strejkfara. Men för att kunna hota med strejk måste medlemmarna vara anställda. Man kan inte ta ut frilansar i strejk.

Den arbetsrättsliga huvudregeln i de nordiska länderna är att när man utför arbete med arbetsledning är man anställd med lön, inte enskild näringsidkare med arvode på faktura.

– Så ser lagen ut. Det gäller att få arbetsgivarna att inse att de inte kan välja om en person ska vara frilans eller anställd. Sedan försöker vi förmå våra medlemmar att förstå fördelarna med att bli anställda. När medarbetarna är anställda är det möjligt att ta ut dem i strejk, och då har vi ett bättre förhandlingsläge, säger Elisabeth Sjaastad.

Kommunicerar ni alltså till medlemmar att det är osolidariskt att välja att jobba som frilans?
– Nej, det räcker ofta med på att peka på fördelarna med anställning. Under pandemin tror jag att hela samhället har insett hur svagt skyddet är för frilansar jämfört med anställda. Det skyddet är svagt även när det inte är pandemi, när det gäller till exempel föräldraledighet eller vid sjukskrivning.

I december 2008 kom Norsk Filmforbund och motparten Norske film- og tv-produsenters forening överens om att samtliga filmarbetare i Norge i huvudsak ska anses vara arbetstagare/anställda. Det innebar att filmarbetare som jobbade för bolag som var medlemmar i producentföreningen inte längre fick fakturera. Anställning blev inte bara norm, det blev tvång.

– Det var inte lätt och det tog lång tid att nå den överenskommelsen. Jag uppfattade det som att det handlade om en mognadsprocess hos motparten. Branschen hade självbilden att de var så ”speciella” att de var tvungna att organisera sig på ”speciella” sätt, bland annat genom att anlita frilansar i stället för att anställa. Men de är inte alls speciella. De är precis som alla andra företag i Norge. Till slut insåg de det, säger Elisabeth Sjaastad.

Hur gick övertalningen till?
– Våra jurister lyckades få dem att förstå att det handlar om att följa norsk lag. Om du har arbetsledning på plats är du anställd. Så ser lagen ut. Det finns inga tv- eller filmproduktioner som inte har en arbetsledning som bestämmer vad som ska göras. Alltså måste alla som jobbar på sådana produktioner i lagens mening betraktas som anställda.

Är arbetsvillkoren på tv-produktionerna bra i Norge?
– Det finns extrema situationer i enskilda produktioner, men generellt är de inte dåliga, det kan jag inte säga. Det är definitivt bättre nu än förr.

På vilket sätt då?
– Genom att se till att medarbetarna är anställda i stället för frilansar och genom att få upp övertidsersättningen i kollektivavtalet har vi sett till att det kostar massor att planera en produktion dåligt. Arbetsgivarna straffas hårt ekonomiskt för dålig planering som leder till övertid, och har mycket att vinna på bra planering, vilket leder till rimliga arbetstider och bättre arbetsmiljö.

Skulle samma sak vara möjlig i Sverige?
– Ja, det tror jag. Det är klassisk facklig verksamhet.

Svensk lagstiftning är närmast identisk med norsk. Journalistförbundet drev och vann ett falsklansfall i Arbetsdomstolen 2012, den så kallade Linn Ohlsson-domen. Linn Ohlsson arbetade som programledare på SR i Göteborg men hade ett uppdragsavtal på egen firma i stället för ett anställningsavtal. Eftersom hennes arbetsskyldighet och faktiska arbetsinsatser inte skilde sig från ”vad som typiskt sett gäller i ett anställningsförhållande” konstaterade Arbetsdomstolen att hon var tillsvidareanställd. Uppdragsavtalet var ogiltigt.

Domen ledde till att SR anställde ett tiotal personer som gått på liknande uppdragsavtal.

Varken Journalistförbundet eller Scen & Film (tidigare Teaterförbundet) ser något hinder för att driva liknande fall inom tv-produktionsbranschen, prejudicerande domar finns ju redan. Om någon medlem skulle vilja det. Hittills har det inte hänt.

Men att driva en hård anti-frilanslinje som Norsk Filmforbund har gjort, det har aldrig varit aktuellt för de svenska fackförbunden.

 

Agnes Hirdwall är ståuppkomiker, skådespelare och tv-producent. Foto: Howard Chapman

Del 2: ”Det är inte så svart och vitt”

Under våren startade en anonym person Instagramkontot @tvsbaksida som samlar över 200 anonyma berättelser inifrån tv-branschen i kortform. Det är den ena gräsliga historien efter den andra, om panikångest, utmattning, utbrändhet och chefer som beter sig som psykopater.

Men det är samtidigt en tämligen ensidig skildring. Om berättelserna var typiska för branschen skulle ingen klara att jobba i den, och det finns det folk som gör.

De flesta personer som Journalisten intervjuat under de senaste veckorna vill nyansera bilden. Vissa bolag sköter sig bra, vissa inte – och det kan vara stor skillnad mellan produktionerna, menar de.

– Jag blir matt när jag läser det som skrivits under våren, säger producenten, komikern och skådespelaren Agnes Hirdwall.

– Jag försvarar absolut inte branschen; det finns verkliga missförhållanden, och man behöver hitta lösningar på dem. Men det är inte så svart och vitt. Vissa av vittnesmålen jag ser i sociala medier är ... ja, jag vill inte förminska någons upplevelse, men att chefen roffade åt sig den sista prickig korv-mackan i gratisbuffén, är det något vi behöver lyfta? Några av exemplen är 20 år gamla och vittnesmålen tillför tyvärr inte så mycket för oss som jobbar i branschen – vi vet redan hur det är. Hur kommer vi vidare?

Agnes Hirdwall tvekade om att ställa upp på en intervju, framför allt eftersom hon tycker att mediebevakningen har varit fokuserad på en viss typ av händelser.

– Vill du ha en skräckhistoria inifrån branschen? Jag har massor, det har alla. Här är en: När jag hade jobbat på ett produktionsbolag i tre år och gick på mammaledighet var det ingen som sa hejdå till mig. Ingen, efter tre år, på grund av en produktion som jag lett och som blev kaotiskt – det var första gången jag jobbat som producent.

– Jag har också varit rasande på branschen och lovat mig själv att jag aldrig mer ska jobba med tv. Men hela branschen ser inte ut som hela branschen gjorde för 20 år sen. Det finns bolag som jobbar väldigt annorlunda än den bild som målats upp – som ersätter övertidsarbete med ledighet och ser till att man får återhämtning och där cheferna lyssnar på kritik och tar det man säger på allvar. Men det finns också bolag där det kan vara vidrigt att arbeta, och det kan vara stora skillnader mellan olika produktioner inom samma bolag, säger Agnes Hirdwall.

Men om man vill komma åt problemen i de där produktionerna där det är vidrigt att arbeta, vad behöver man göra då?
– Rekryteringsprocesserna är flummiga och borde skötas på ett proffsigare sätt. Det skulle lösa många av problemen. Många som jobbar i branschen är upplärda i branschen, de kommer till ett produktionsbolag när de är unga och vet inte hur det ser ut på andra arbetsplatser. De lär sig jobbet på jobbet. Det finns heller inget incitament att förändra vad man ser som ett ”vinnande koncept”. Man sparar pengar genom att ta in obetalda praktikanter och lägger arbetspass som är tio timmar eller tolv timmar.

Två av de anonyma vittnesmålen på Instagramkontot @tvsbaksida som samlat över 200 inlägg sedan starten i maj. 

Linnea Trägårdh som arbetar som kreatör har varit verksam i tv-produktionsbranschen sedan 1998.

– Det är ett problem att produktionsbolagen i stort sett bara använder sig av frilansar, det blir en slit- och slängmentalitet. Det finns bolag som sköter sig bra och så finns det bolag som man har sämre erfarenheter ifrån. Med tiden lär man sig vilka man ska undvika.

För att förstå varför branschen ser ut som den gör måste man förstå historien, menar hon.

– 1998 var det rock and roll. Reality-tv började göra sitt intåg och det var ett helt nytt sätt att göra tv, ingen visste hur det skulle gå till. Det var learning by doing. Men det var kul och spännande. Man var ung och orkade jobba dygnet runt, och det kändes inte ens som ett riktigt jobb. En del av de som är chefer idag har jobbat sig upp från golvet och deras bild av branschen är nog präglad av hur den funkade när vi började jobba i den. Det har förmodligen varit lite för mycket av en egen liten bubbla, säger Linnea Trägårdh.

Hur kommer man till rätta med problemen?
– Det kan nog behövas förebilder från branscher som är mer reglerade. Hotell- och restaurangbranschen är ju till exempel mycket mer uppstyrd idag än för 20 år sen tack vare att deras fackförbund och branschorganisationer samarbetat. Film- & tv-producenterna ska ju vara tv-branschens motsvarighet, kanske kan de samarbeta med lämpliga fackförbund för att styra upp situationen. Det är förstås också kanalernas ansvar; de betalar för lite för att produktionsbolagen ska ha råd att ha bra arbetsvillkor för sin personal. Produktionsbolagen säger alltid att de levererar mer än vad kanalerna betalar för. Och det är såklart ofta på frilansarnas bekostnad.

Det låga priset kanalerna betalar för produktionerna är just den fråga som parterna har fokuserat på under våren.

Hypotesen ser ut så här: Kanalernas prispress leder till resursbrist hos produktionsbolagen som därför snålar in på löner och arvoden – och på personal, vilket leder till korta kontrakt, hög arbetsbelastning och långa arbetspass, vilket i sin tur leder till hög personalomsättning och kompetensläckage, vilket leder till kaotiska produktioner med dålig planering och hög stress. En perfekt storm, kort sagt.
 

Simon Norrthon, ordförande Scen & Film. Foto: Sören Vilks

Del 3: ”Facket, det är du”

Journalistförbundets uppfattning är att man måste börja med att titta på just prislappen för en tv-produktion. Kanalerna har pressat ner priserna genom att utnyttja konkurrenssituationen och det är på väg att bli hart när omöjligt att producera tv på ett anständigt sätt, varnar förbundet.

– Man har dumpat villkoren genom att lägga ut produktionerna på entreprenad, säger Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert.

– När beställarna, bland annat på SVT, säger att de inte känt till att resurserna inte är tillräckliga så låter det väldigt nyvaket. Det har varit känt länge i branschen.

Men hon tror inte heller att det är tillräckligt med att ösa mer pengar över produktionen.

– Många produktionsbolag har ett stort jobb att göra när det gäller personalpolitik. Jag hoppas att vittnesmålen den senaste tiden skapar en möjlighet till förändring, på samma sätt som uppropen under Metoo gjorde. Det är svårt att förändra företagskulturen i en hel bransch, men det kan inte få fortsätta så här. Det finns personer som far illa, säger Ulrika Hyllert.

Det hon och många andra befarar är att om den enda åtgärden blir att till exempel SVT och TV4 betalar mer för extern tv-produktion riskerar också den enda effekten bli större vinster för produktionsbolagen. Och flera av bolagen gör redan hygglig vinst. Exempelvis har Strix Television de fyra senaste åren 2017-2020 haft ett sammanlagt rörelseresultat på 62 miljoner kronor, och rörelsemarginalen har legat på mellan nio och arton procent per år.

Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert. Foto: Tor Johnsson

Ulrika Hyllert beskriver Norsk Filmforbunds arbete med tv-produktionsbolagen som ”inspirerande”:

– Jätteintressant att ta del av deras strategi och fantastiskt att de varit så framgångsrika. Det visar att systematiskt, långsiktigt och envist arbete lönar sig och att det går att skapa ordning och reda även där det verkar råda vilda västern.

– Vi behöver analysera hur vi bäst kan använda de norska erfarenheterna i Sverige. I Journalistförbundet har vi mycket kompetens kring just arbetstagarbegreppet och har ju drivit sådana förhandlingar med framgång. Samtidigt ser jag inte att det skulle vara helt omöjligt att arbeta som egenföretagare på ett produktionsbolag, men att anlita en person som egenföretagare bara för att dumpa villkor och slippa ta ansvar är inget vi vill ha kvar, säger Ulrika Hyllert.

Under våren har det rört sig i de fackliga leden och på flera av företagen, på ett sätt som inte skett förut. Både SVT och TV4 har uppgett att de ska se över inköpsprocesserna.

Journalistförbundet har fört samtal med Unionen och Scen & Film om ett samarbete. Scen & Film har betydligt fler medlemmar inom tv-produktionsbranschen än vad Journalistförbundet har, men Journalistförbundet har många medlemmar på kanalbolagen.

Journalistklubbarna på TV4 och SVT har kopplats in för att sätta press på inköparna genom att kalla till förhandlingar enligt bland annat paragraf 38 i Medbestämmandelagen, som reglerar det fackliga inflytandet vid anlitande av entreprenör, och paragraf 11 som rör arbets- och anställningsförhållanden för medlemmar som utför arbete för SVTs och TV4s räkning.

En dialog har inletts med branschorganisationen Film & tv-producenterna och arbetsgivarorganisationen Medieföretagen.

Det har tänt ett litet hopp i branschen. Många frågar sig dock varför inte fackförbunden agerat tidigare. Svaret är, precis som allt annat i tv-branschen, komplext. Här är några faktorer som fackförbunden själva anger som orsaken till att de har svårt att få insyn i och ställa krav på produktionsföretagen:

  1. Organisationsgraden bland personer som jobbar med tv-produktion är låg och det saknas lokala fackklubbar.
  2. Ett litet antal tv-produktionsbolag har kollektivavtal med Journalistförbundet och Unionen, ett lite större antal har kollektivavtal med Scen & Film, men en ganska stor grupp saknar kollektivavtal – och där ingår de största bolagen, bland dem Fremantle, som idag fredag aviserat att de kommer att köpa Nents tolv nordiska tv-produktionsbolag, bland dem svenska Strix Television och Baluba, under förutsättning att Konkurrensverket godkänner affären.
  3. Produktionsteamen består i huvudsak av frilansar som fakturerar på egen firma och därför inte omfattas kollektivavtal, om ett sådant skulle finnas.
  4. Få vågar stå upp för sina rättigheter. Den som bråkar riskerar att bli svartlistad, vilket har lett till en utbredd tystnadskultur.

Utan kollektivavtal och utan medlemmar som vill ta strid står fackförbunden i princip utan verktyg. Utan strid inga förhandlingar – och inga förändringar.

– Jag brukar svara dem som frågar vad facket gör, att facket, det är du, säger Simon Norrthon, förbundsordförande i Scen & Film.

– Att stå och gapa på golvet leder ingenvart för ett fackförbund. För att vi ska kunna agera måste vi ha fall att driva, och när medlemmar hör av sig till oss om problem är det ofta för sent – långt efter att produktionen har avslutats.

Tror du att det skulle vara möjligt att kopiera Norsk Filmforbunds strategi, att försöka förbjuda frilansar i tv-produktioner, även här i Sverige?
– Norrmännen är helt fokuserade på anställningsfrågan, de har drivit den länge. Vi har inte samma diskussion i Sverige. Det största hindret skulle jag säga är att många frilansar vill gå på egen firma i stället för att vara anställda, även bland våra medlemmar, säger Simon Norrthon.

Medieföretagens förbundsdirektör Charlott Richardson.

Charlott Richardson, som är förbundsdirektör för arbetsgivarorganisationen Medieföretagen, uppger att de har svårt att agera på de uppgifter som framkommit om arbetsvillkoren i tv-produktionsbranschen under våren.

– I branschen finns en samstämmighet kring att problemet är att produktionsbolagen har pressade budgetar. Det är en prisfråga mellan beställare och producent, och inte en arbetsgivarfråga. Det är inget vi kan lägga oss i, säger Charlott Richardson.

Många av bolagen i tv-branschen är inte heller medlemmar i arbetsgivarorganisationen.

– Det är synd och jag skulle förstås önska att de blir medlemmar så att de kan få del av vår rådgivning i de här frågorna. Vi har inte fått något larm från våra medlemmar om att man upplever sådana problem som nu beskrivs, och vi hoppas förstås att hälsan tiger still. Men skulle det visa sig att det finns ett intresse så kan vi förstås slussa dem till våra utbildningar i bland annat arbetsmiljöfrågor. Vi är heller inte främmande för att göra det tillsammans med facket, så att man får med båda sidor.

– Min bild är att det finns en stark vilja bland våra medlemmar att göra rätt, men att man inte alltid vet hur man ska göra; man saknar ibland kunskapen och verktygen. Så var det under den stora utbildningssatsningen vi genomförde i samband med Metoo. Vi blev tvungna att dubbla och trippla antalet seminarietillfällen eftersom intresset var så stort bland medlemmarna, säger Charlott Richardson.

 

Ola Fredholm.

Del 4: ”Det har varit vilda västern i 20 år”

2016 reste fotografen Ola Fredholm runt i USA för en tv-produktion som sålts in till SVT. Tidigare säsonger hade man lagt 21-22 dagar på produktionen i USA, den här gången hade en ny och oerfaren bokare fått ner det till 17 dagar. Ola Fredholm tyckte att det verkade för lite. Det var det. Bokaren hade inte lagt in resdagar i schemat.

Redan andra arbetsdagen var Ola Fredholm så trött och jetlaggad att han höll på att somna bakom ratten.

– Jag är förvånad att det inte har skett fler olyckor i branschen. Det är inte ovanligt att man efter ett långt arbetspass måste köra bil i timmar. Många får svårt att hålla sig vakna, säger Ola Fredholm.

Efter sex långa dagars arbete på sex olika platser och övernattning på mögliga hotell i Kalifornien och Utah landade teamet i Spokane, Washington vid 23-snåret på kvällen, hämtade hyrbilen på flygplatsen och körde till det förbokade hotellet, The Tiki Lodge. Där fick Ola Fredholm nog.

– Det var ett motell mitt i ett nedgånget industriområde och kilometerlånga godståg som körde precis bredvid huset. Det var ett riktigt råtthål, som taget ur en film om seriemördare. Jag var fruktansvärt trött efter de där sex dagarna och Tiki Lodge blev droppen. Jag vägrade kliva ur bilen. Vi tog in på ett dyrt hotell i stan i stället. Sen fick jag veta att Tiki Lodge användes av prostituerade.

(En recensent på Trip Advisor ansåg 2019 faktiskt att The Tiki Lodge i Spokane borde döpas om till ”The Welfare Prostitute Lodge” eftersom prostituerade går runt och knackar dörr mitt i natten och erbjuder sina tjänster. I oktober samma år fick hotellet utrymmas när en beväpnad man barrikaderade sig och tände eld på bensinstationen intill, rapporterade då Seattle Times.)

Ola Fredholm har många märkliga historier efter att ha jobbat i branschen i 20 år, men USA-resan illustrerar några problem som han menar är centrala: planeringen, personalomsättningen, företagskulturen – och ledarskapet.

– Man tvingas hela tiden ta in unga och oerfarna personer i produktionerna eftersom folk slutar på grund av hur de blir behandlade. Det är inte deras fel att de är oerfarna och inte får chansen att göra ett bra jobb. Varje ny person uppfinner hjulet på nytt helt enkelt för de saknar erfarenhet och famlar sig fram. Precis som man gör när man är ny och oerfaren. Och då betalar vi erfarna priset.

Ola Fredholm är en av få personer som har vågat uttala sig öppet om missförhållandena i branschen, såväl i samband med Metoo som under vårens avslöjanden.

– Jag älskar att jobba med det jag gör, men jag är trött på branschen. Det har varit vilda västern i 20 år.

Svaret på frågan ”Vad är problemet?” verkar vara att flera tv-produktionsbolag inte följer svensk lagstiftning eller praxis på arbetsmarknaden när de anställer, planerar och bedriver sin verksamhet.

Ta en så enkel sak som arbetstiderna.

Journalisten har tagit del av dokumentation som visar att tv-produktioner i praktiken schemalägger arbetspass som är över 15 timmar långa. I ett fall jobbade ett team 35 timmar inom loppet av två dagar, utan övertidsersättning och utan lagstadgad återhämtning, på återkommande schemarullning med två dagars ledighet mellan.

Journalisten har också tagit del av dokumentation av nattskiftsarbete där arbetspass enligt schema sträckt sig från sen eftermiddag till förmiddag dagen efter, cirka 16 timmar i sträck, flera nätter i rad.

Allt detta är förstås i strid med arbetstidslagen och EUs arbetstidsdirektiv. 

Till företagens försvar kan sägas att medarbetarna inte är anställda i företagen utan frilansande egenföretagare som därför inte omfattas av arbetstidslagen. Mot det kan man invända att de inte kan vara egenföretagare om de inte kan bestämma över sin egen arbetstid – de är i lagens mening de facto anställda.
 

Jakob Hallström har under våren synts i spalterna som tv-branschens starkaste kritiker.

Del 5: ”Branschen måste professionaliseras”

Den enda av Journalistens tre frågor som visar sig vara enkel att besvara är varför skandalerna fortsätter att plåga tv-branschen år efter år: Därför att skandalerna fortsätter att inträffa.

Alla som Journalisten har pratat med under de senaste veckorna menar att det är många olika saker som samspelar när arbetsmiljön blir ”toxisk” i en tv-produktion: oprofessionella rekryteringsprocesser, brister i ledarskapet, dålig planering, en brutal personalpolitik, samt att inköpsföretagen pressar ned priserna och vägrar ta ansvar för arbetsvillkoren hos leverantörerna.

Produktionsbolagen själva har varit relativt tysta under vårens debatt. Branschorganisationen Film & tv-producenterna har avböjt att ställa upp på intervju, men ordförande Eva Hamilton sade i maj till Dagens Media att hennes bild är att produktionsbolagen numera är ”väldigt noga med arbetsmiljö” och med ”olämpliga beteenden” och att man lärt sig mycket under Metoo.

I en enkät i Dagens Media uppger åtta tv-produktionsbolag att de arbetar aktivt med att säkerställa god arbetsmiljö och har rutiner och policys kring arbetsmiljöfrågor, att de gör risk- och konsekvensanalyser och kontinuerliga utvärderingar. Bolagsföreträdare pekar också på en maktobalans mellan kanalerna och produktionsbolagen när det gäller ekonomi och budget.

Flera bolag har visserligen börjat arbeta systematiskt med arbetsmiljö och arbetsvillkor, särskilt efter Metoohösten 2017, men företagskulturen har inte förändrats i grunden, menar de som Journalisten intervjuat, varav det stora flertalet valt att prata under skydd av anonymitet.

En person som vågat ställa upp med sitt namn i intervjuer under våren är Jakob Hallström, som lämnat branschen. Han har fått mängder av positiva reaktioner inifrån branschen efter att han talat ut i Dagens Nyheter – tillsammans med åtta anonyma personer.

– Jag har också full förståelse för att de flesta av dem som jobbar i branschen inte vill eller vågar prata öppet eftersom det sorgligt nog skulle kunna innebära att de blir av med en del av sin försörjning. Om man höjer rösten kring ”jobbiga saker” som arbetsmiljö, eller råkar stöta sig med fel personer då kan det vara kört. Det låter helt sjukt men tyvärr är det exakt så verkligheten ser ut i svensk tv-industri 2021, säger Jakob Hallström.

Han har deltagit i och följt debatten under våren och är besviken på att de flesta branschföreträdare försöker ducka ansvar. Han är övertygad om att branschen inte kan lösa sina problem internt. Det har försökts tidigare, utan framgång.

– Hur ska man klara av att lösa problem som man själv byggt upp och befäst under så lång tid? Branschen måste öppna upp, vädra ur och framför allt släppa in människor som kan personalvård, som kan arbetsmiljöfrågor och som kan ledarskap. Branschen måste professionaliseras hela vägen upp till högsta kanalchef. Svågerpolitiken måste få ett stopp och ledarskapet måste kompetensutvecklas. Om kompetens skulle värderas högre än att känna rätt folk så skulle man komma en lång väg.

Hur skulle en sådan förändring gå till?
– Jag tror personligen att det som skulle göra allra störst skillnad är om personer i ledningsposition på både tv-kanaler och produktionsbolag rannsakade sig själva och erkände hur verkligheten ser ut, i stället för att gömma sig bakom policys och riktlinjer för hur saker ”ska och bör vara”. Alla som jobbar i tv-branschen vet att det finns stora problem med kultur och arbetsmiljö på produktionsbolagen.

Varför kan inte medarbetare på produktionsbolag organisera sig för att ställa krav på förändringar?
– Jag vet faktiskt inte varför vi inte gjort det. Det är en väldigt bra fråga. En anledning kan vara att konkurrenssituationen mellan frilansar är extrem. Det snackas tyvärr mer skit om folk än det förs konstruktiva samtal om hur vi kan förbättra våra villkor. Jag upplever att många känner sig så illa behandlade, lurade på pengar och löften om anställningar, alldeles för långa dagar, och så vidare. Mycket av energin går åt till att överleva i en bransch där det oftast bara är du själv som måste ta hand om dig själv.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies