Krönika

Andreas Ekström
skicka e-post rss

På väg mot entidningssamhälle

26 januari, 2015

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Dagens Nyheters 150-årskalas var en makalöst fin fest. Det tror jag att alla som var där tyckte. Bara fyrverkeriet måste ha kostat ett par långa vikariat.

Maten var utmärkt, om man undantar efterrätten, som var ännu bättre. Att leverera underhållning för tusen krävande och lite smådryga mediepersoner är väl förmodligen varje entertainers största mardröm – men alla inblandade var strålande i sina roller.

Kort sagt: det var ett fantastiskt kalas.

Sedan vore vi ju inte journalister om vi inte började grubbla lite.

Festen stod inte i proportion till läget i branschen, men det var väl heller inte meningen: här skulle ju halvannat sekels storhetstid firas. Och det i sin tur leder till funderingar om mediernas plats i samtiden 2015.

Sverige är på väg att bli ett entidningssamhälle. Förr fanns sex tidningar som slogs om att vara bäst dagen efter en stor händelse, som ett VM-guld eller ett uppmärksammat brott eller en olycka eller ett riksdagsval: Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och DN. Nu har kvällstidningarna tappat fokus i sin gamla paradgren genom sin besatthet av tv, medan SvD och GP lider svårt ekonomiskt och Sydsvenskan riktar om fokus mot regionala frågor efter fusionen med Helsingborgs Dagblad. (Fast Expressen var solklart bäst på print dagen efter attentatet mot Charlie Hebdo.)

Det som sker, om den här utvecklingen fortsätter, är att DN blir ensam kvar i rollen som nationell agendasättare. De bästa texterna finns ofta där – men även texter svårt tyngda av medelmåttighet får ett oproportionerligt genomslag, på grund av plattformens storlek och styrka.

På festen tacktalade landets enda romanförfattare, som har skrivit landets enda brett diskuterade bok, eftersom hon ju är kolumnist i den enda tidningen. Lite så kändes det, när Lena Andersson höll sitt välfunna och kluriga tal, som efteråt hyllades överdrivet mycket. Bra, javisst, men bra…?

Vi har alltså en paradoxal situation: en offentlighet som är större än någonsin, men samtidigt mindre. Vi har tusen olika rum och plattformar, livaktiga tidskrifter, spännande webbprojekt, och ett Facebook som inte bara fullständigt dominerar utan också äger det småskaliga offentliga samtalet.

Denna fragmentisering hackar upp stadens torg i små öppna plättar, här och där, insprängda mellan husen. När man står på en sådan plats kan man lätt språka lite med de andra tio som råkar vara där, personer som man kanske rentav känner sedan tidigare, i vilket fall man får sin värld krympt och sina fördomar bekräftade. Men man drabbas också av misstanken om att det kanske pågår roligare möten någon annanstans. Att man inte riktigt vet vilka som är ute och går just denna dag. Att man kanske missar något.

Och det gör man.

Jag tror att dagskrönikan, dagssammanfattningen, som form svarar mot ett reellt behov hos många människor. Där har dagstidningen varit oslagbar. Se där ett möjligt sätt att formulera mediehusens utmaning: Att kunna kombinera det ständigt pågående flödet med återkommande ankringspunkter.

Det är slående att de gamla mediehusen, vars specialitet var sådana ankringspunkter, nu har så förtvivlat svårt att skapa digitala sådana och därför satsar allt på flödet.

Men flöde finns det andra som är bättre på. Sociala medier, till exempel, bemannade med bokstavligt talat miljarder innehållsproducenter.

Om vi inte redan är där, så är vi där snart: Dagens Nyheter blir landets enda institution med ambition att klara båda de här sakerna. Ändå är det journalistiskt och affärsmässigt mest begåvade för DN nu är att lämna flödet åt andra, och satsa allt på att hålla sig kvar i centrum av svensk offentlighet med färre och mer genomarbetade publiceringar.

Om de lyckas? Javisst. Det blir inte ens svårt. Alla andra aktörer går ju därifrån.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan

 

P.S. Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har granskat Mehmet Kaplan, miljöpartistisk minister med stor portfölj, på sin hemsida. Även om man bortser från en del hiskeliga övertoner och obefogad hätskhet i det hon skriver blir slutresultatet besvärande för regeringskansliet. Varför lämnas inte omedelbart klara besked när offentlig information efterfrågas? Varför hemligstämplas information som uppenbarligen inte bör hemligstämplas? Och sist men inte minst: varför tar inte riktiga journalister vid och kollar upp den där storyn en gång för alla? Det skulle nog vara väldigt bra om det blev gjort, så att inte det ser ut som om Miljöpartiet särbehandlas positivt i medierna, vilket ju är en vanlig uppfattning.

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Thomas F tis, 2015-01-27 15:26

Eh, när man kommer utanför Stockholm har DN inte alls den ställningen längre - varje omdömesgill bedömare kan själv se att DN idag är mycket mer av lokaltidning för 08-orna än för bara en generation sedan. DN står kanske litet starkare gentemot små lokala blad som Sydöstran eller Värmlands Folkblad än den gjorde på 70-80-talen, men samtidigt är tidningen sedan länge överkörd av konkurrenter som finns i utlandet. Guardian, New York Times, Daily Telegraph, Le Monde och även skvallersajten TMZ - det här är tidningar och sajter som DN ofta rewritar och plankar, men som håller en helkt annan journalistisk nivå - och många svenskar läser idag originalen, och skippar DN.

Och när det gäller debatt och kulturmaterial? Nej, DN har inte alls den tyngd som Andreas E vill ge sken av att den skulle ha, inte ens relativt andra svenaka tidningar. Många, många har tröttnat på den otillförlitliga researchen, klickjakten, överdrifterna och det uppenbart agendastyrda skrivandet. DN är inte i närheten av den förmåga att styra (eller förnya) debatten i landet som den hade på Tingstens eller Arne Ruths tid. Hur många bryr sig idag om Erik Helmerson, Maria Schottenius eller Björn Wiman? Utom de som har betalt för att plöja deras alster varje morgon?

Inlagt av Larsson på landet tors, 2015-01-29 00:23

Bra sagt Thomas F!
För tio år sedan höll man DN, i vart fall på söndagarna, i var och vartannat tjänstemannahushåll även i landsorten. Vad var det som lockade förutom korsorden och tävlingarna? Jo, det tunga materialet, DN debatt, ledarsidan och kulturen.

Det stoffet lägger man nu till stora delar ut gratis på nätet, medan papperstidningen, vars lösnummer i dag betingar hutlösa 35 kr, fylls med obsolet TT-material och lokalpolitiskt gnäll om Slussen och fula höghusbyggen i innerstaden (Stockholms, givetvis) . Därtill har prenumerationsvillkoren försämrats så drastiskt att man undrar vad DN-ledningen egentligen tror om betalningsviljan hos publiken för en produkt som blir allt mindre relevant för målgruppen för varje dag som går.

Nej, ska DN behålla sin betydelse som rikstidning behövs en total kursändring. Vad sägs om en tidning typ Weekend-avisen som man fyller med högklassig debatt, à la DN debatt på 80- och 90-talen, ordentligt genomarbetade kulturartiklar och intressant opinionsmaterial av lite annan kaliber än de makalöst tråkiga syndikerade dussinkolumner av amerikanska östkustekonomer, som man tydligen får billigt av den flitiga förekomsten att döma?

En sådan tidning borde det gå att ta ordentligt betalt för. Minst 35 kr.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies