Ta hoten på allvar

Felstavningen och innehållet i kommentaren är rätt typisk för hur hatet mot journalister ser ut. Det är specifikt, hatfullt och okunnigt. Därför är det ganska lätt att rycka på axlarna åt det.
När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i december berättade om sina erfarenheter av att bli hotad och hatad ställde hela Mediesverige upp till stöd. Förstås. På samma sätt väcker hoten och haten mot författaren och journalisten Katarina Mazetti rättfärdig ilska.
Men det finns något djupt otillfredsställande bakom alla protester. Trots att hatet och hoten florerat och vuxit i styrka på nätet sker ingenting konkret. De lagförslag som hittills föreslagits skjuter helt bredvid målet, eftersom de vill inskränka vad som får sägas i medier med ansvariga utgivare.  De verkliga problemen ligger ju på sajter utan ansvariga utgivare.

I Lisa Bjurwalds skrämmande och genomgripande skildring av skrivbordskrigarna framgår att Anders Behring Breivik såg journalister som sitt främsta mål och först tänkte attackera norska grävkonferensen. Han skriver också i sitt manifest att ”Journalister bör (istället) betraktas som multikulturalistiska politiska krigare” och därmed legitima mål för fysiska attacker.
Journalister är alltså särskilt utsatta. Kvinnliga journalister ännu mer. Vad är det då som gör dessa högerextremister och invandringsfientliga personer så rädda för just journalister?
Om man ser det organiserade arbetet som högerextremisterna ägnar sig åt, blir det lättare att förstå. Det bästa botemedlet mot extremism är kunskap och information. Genom att misskreditera journalister skapar man en distans och en misstro mot vad som står att läsa, sägs och visas i medier. Därmed kan man locka fler unga att i stället läsa ”alternativa sanningar”. De ”sanningar” som till exempel Avpixlat presenterar, är fyllda av grova förenklingar, rena lögner och ett extremt urval av nyheter.
Ingenting på denna sajt beskriver en sammansatt bild av verkligheten. Det är närmast patologiskt, att användarna på denna sajt anklagar journalister för det som de själva ägnar sig åt nämligen att förtiga vad som faktiskt sker i samhället.  Som journalist har du ordet och möjligheten att berätta – klart att vi är ett hot mot dem som har en rasistisk eller högerextrem agenda, eller för den delen något annat extremistiskt mål.

Det största problemet med att extremisterna tagit över så stor del av nätet är att många unga lockas. Enligt Lisa Bjurwalds bok är en antidot, ett motgift, mot extremism att läsa en morgontidning varje dag. Att få överblicken om vad som sker, att få veta sådant du inte visste, att skumma igenom notiser och få ett hum om vad som händer, det gör att du lättare står emot lögner, felaktiga påståenden och vinklade historier.
När vi nu ser att läsandet av morgontidningar minskar bland unga, bara cirka 40 procent av unga mellan 15-24 år läser en morgontidning varje dag enligt Nordicom, och när alltfler unga inte tar del av några traditionella nyhetsmedier, alltså varken via kvällstidningar, radionyheter eller TV-nyheter, står problemet i eldskrift.
Risken är att vi får en allt större andel unga, som kan självradikaliseras via nätet. Men det finns saker att göra. Våra åklagare kunde börja ta detta hat och hot på större allvar. I Storbritannien lagför man hot och hat på nätet, på samma sätt som om de uttalats i verkliga livet. De anonyma hoten, hatet på nätet mot journalister är på allvar och det skrämmer mig att så lite görs mot detta.  

Annons

Den inledande kommentaren har inte publicerats på vår sajt, eftersom vi förhandsmodererar kommentarer och vi bedömde att den inte tillförde något till den specifika artikeln. Förhandsmoderering använder allt fler tidningar sig av, vilket minskat arenan för extremism. Men Pilbågsmannen kommer säkert att uttrycka samma hat eller ilska på andra sajter, sådana som inte har ansvariga utgivare (som Avpixlat och Flashback).
Det Lisa Bjurwald pekar på i sin bok är att steget mellan att vara näthatare till att göra något aktivt av sitt hat inte är så långt.