En intervju är inte trakasserier

Jo, jag tycker nog att man har rätt att avstå från att svara på frågor alls. Det finns inget som säger att en journalist har några rättigheter att kräva några som helst svar och att ringa på påkallat hemma hos någon är inte ok.

Helena förenklar frågorna till banalitetens gräns. Det fattas ett par centrala frågeställningar som i vart fall jag vill ha svar på innan jag ens tycker Helenas text har något att tillföra i en diskussion om anonymitet på nätet.

För det första; källskyddet är bland det heligaste som finns hos journalister. När myndigheter, polis och andra makthavare på en traditionell redaktion försöker eftersöka en anonym uppgiftslämnares identitet brukar det bli ett rejält hallå. Här är maktbalansen den omvända. Journalisterna är makthavarna och Julia Caesar den eftersökta. Om nu källskyddet och anonymitet är så heligt i det ena fallet. Varför är det inte värt ett vitten i det andra?

För det andra; det har varit ett antal fall där personer med kritiska (ibland förvisso rasistiska) åsikter blivit offentligt uthängda i pressen. Inte minst av DN:s systertidning Expressen. Finns det inte anledning för journalister på dessa tidningar att fundera över om det är deras egna arbetsmetoder och den egna publiceringsetiken som gör att en del skyr dem som vatten. Ett litet uns självkritik vore verkligen inte för mycket begärt.

För det tredje; hur har Orrenius och Hamrud fått tag i identiteten? Frågan är intressant därför att det på senaste tiden via den beryktade Researchgruppen funnits tecken på att identitetsuppgifter insamlats med olagliga metoder. Detta är allt annat än trivialt. Inte minst eftersom det till och med kan vara så att att en del bloggare har synnerligen starka skäl att vara anonyma för sin egen säkerhets skull. Eftersom erfarenheten visar att det inte finns några som helst garantier att den traditionella pressen tar hänsyn till detta (Researchgruppens agerande inte minst) så är det grovt förenklande att inte ens beröra dessa komplikationer i en krönika om pressetik och anonymitet.

För det fjärde; är Helenas ståndpunkt generell? Är det aldrig så att en skribent kan få vara anonym men ändå kritisera offentliga personer, inklusive journalister? Gäller detta i så fall i alla sammanhang? Även i kris och krigstider? I så fall är Helena inte lite naiv.

Det väsentliga är vad någon skriver inte vem som skriver det. Anonymitet skall respekteras om den anonyme vill vara anonym. På vilket sätt vore det omöjligt att berätta historien om Julia Caesar enbart för att "hon" valt att vara anonym? Det gick väl bra att skriva om Watergate fast man inte visste vem "Deep Throat" var?

>>En intervju är inte trakasserier

Nej, vem har sagt det?

Problemet var att personen ställde sig och glodde in genom fönstret i bostaden.

Om man efter flera försök fått tydligt nej till intervju av en person är det då helt normalt att strunta i detta nej och åka till personens bostad och banka på dörren? Det blir naturligtvis ingen intervju för det. Ifall dörren öppnats hade den självklart slagit igen med en smäll. Strategin är med andra ord usel om man vill ställa några frågor och förtjänar knappast berömmet att vara ett "fullkomligt normalt förfarande" Nu har dessutom den uppretade damen understått sig att bita till så det gör ont. Vad väntar man sig? En liten mormor som niger och bjuder in så fint folk på doppa?

Helena Giertta,

Vänligen sluta kalla allt som inte faller inom ramen för din genuscertifierade, vänsterorienterade och mellanmjölkiga uppfattning om nyhetsrapporterande för "hat". Det är vansinnigt, ja VANSINNIGT tjatigt. Tips:

1. Gå regelbundet in och läs sajter du inte håller med, för att bredda perspektiven.
2. Fundera på varför människor väljer att skriva under pseudonym. Vad har lett hit, varför vågar man inte skriva under med sitt namn?

Med vänlig hälsning
Alexander Nyström

Tack för denna ledare.
Det är alldeles absurt det som händer och sker.
Varenda sansad artikel om hur sakerna verkligen förhåller sig stärker de goda krafterna.
Vi får inte låta lögnerna vinna.

Tycker att det är lite pinsamt att du anser att Julia Cesar ska skämmas. Visserligen håller jag med dig om att ett intervjuförsök inte är att trakassera någon. Men det hon beskriver är hur hon subjektivt upplever hur det är att journalister från Sveriges största morgontidning söker upp henne trots att det är rätt uppenbart att hon inte är intresserad. Att ta ifrån henne den upplevelsen och istället förminska henne och uppmana henne att skämmas är rätt lågt. Är det så du verkligen tycker kan jag bara konstatera att du inte är min ordförande.

Fernissan rinner snabbt av Journalistens ledarskribent. Julia Ceasar skall stå till svars för vad hon skriver. Inte i form av debattartiklar utan i form av intervjuer från sina antagonister, med Aschbergs-eller föralldel Skavlans intervjuteknik. Julia Ceasar är ingen makthavare för att hon har folk som läser hennes blogg. Man har faktiskt rätt att avböja intervjuer, utan att journalister står och pissar i ens trädgård eller skriker i brevinkastet, detta även om man heter Åkesson. I Journalisten vågar man inte ens ta in kritiska kommentarer om objektivitetens Tempelriddare Åsa Linderborg. Journalistik i ett nötskal.

Nu vet jag inte vem den här Julia Caesar är (vet vem den historiska personen är men ej "bloggaren"), men för en icke-journalist som läser diverse journalisters förfasade inlägg om detta så är det inte osökt att tänka "Som man bäddar".
Det verkar onekligen som att Orrenius agerar enligt god journalistisk etik, men reaktionenerna som följer är nog tyvärr ett resultat av hela er bransch agerande de senaste åren. Don't cry wolf.

Naturligtvis verkar det som tramsigt att beskriva detta som trakasseri om det nu stämmer.
Men samtidigt finns det ju ingen skyldighet för henne att ställa upp på intervju heller eller ens att svara på frågor!

Jag skulle naturligtvis förhålla mig lite mer skeptisk till en bloggare som inte vill stå för det de säger och påstår genom att ställa upp på intervju, svara på frågor etc

Anständigheten kräver att när man ständigt ägnar sig åt att hoppa på och hänga ut folk, så får man vara beredd att svara på frågor. Jag kunde skrivit ansvar att svara i stället för skyldighet.

Och visst är det så att jag litar mer på hur Annika Hamrud och Niklas Orrenius beskriver situationen, än vad en anonym bloggare påstår.

Maktbalansen är uppenbar: Julia Caesar har genom sin blogg skaffat sig makt, som hon vägrar ta ansvar för. Journalisterna som vill intervjua henne, vill veta vem denna maktmänniska är. Surt kanske för pseudonymen Julia Caesar, men helt självklar journalistiskt arbete.

Och. Jag är inte ordförande för någon. Min funktion är chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Journalisten,

Och Alexander Nyström. Jag uppskattar att du skriver under med namn. Jag går självklart in och läser dessa sajter regelbundet,

Om man skriver under pseudonym vill man förmodligen vara anonym. Tror journalister då att man vill ställa upp på en intervju? Man frågar sig nog också hur de identifierat en och varför.

Jo. Julia Ceasar är skyldig att svara på journalisters frågor. Här handlar det definitivt inte om privatlivets helgd. Agerar man offentligt för att man vill vara opinionsbildare så åberopar man inte bara rätten att uttrycka sina åsikter. Då har man också ett ansvar att berätta för allmänheten vem man är och vara beredd att svara på frågor. I synnerhet om man som Julia Ceasar kallar sig för journalist måste man ställa upp på detta. Anonym kan man vara som insändarskribent, det kan det finns skäl till. Men går man längre, driver en blogg med kontroversiella åsikter talar vi om något helt annat. Då gör man anspråk på att vara en offentlig person, det kan man inte vara och samtidigt åberopa anonymitetens täckmantel.

Gissar att ytterst få journalister tycker det är speciellt roligt att få påringningar i sitt privata hem för att "stå till svars" för åsikter som publicerats. Om ni i mainstreammedia hade haft några vettiga och sakliga argument att bemöta Julia med hade man kunnat ta detta via tryckta media. Du kan väl själv lägga ut din hemadress i artikeln så att människor som vill att du ska bemöta och försvara din ståndpunkter kan komma hem och ta det med dig personligen? Det är väl inte för mycket begärt att du ska leva som du lär...?

En intervju behöver inte vara trakasserier, nej. Men tidningen har
givetvis upplägget och storyn klart för sig ganska långt innan själva
artikeln har publicerats.

Jämför t ex Expressen i sitt patetiska försvar för LIZA MARKLUND.

http://www.expressen.se/nyheter/liza-marklund-forfoljd-och-ofredad-av-man/

Sanningen återfinns i stället enligt nedanstående ...

http://allancamitzochhansvredesutbrott.blogspot.se/

Om det är någon som skall skämmas är det ni journalister. Ni har inte tolkningsföreträde rörande lagar som hemfridsbrott eller trakasserier. Ni SKALL åtlyda dessa som precis alla andra i landet. Om en person önskar var anonym är det ingalunda eran lagstadgade uppgift att jaga livet ur en av er känd privatperson för erat eget höga nöjets skull. Om det vore en riktig makthavare kunde jag kanske förstå ditt argumentation. Men nu gäller Brottsbalk (1962:700) kapitel 4 paragraf 6 även er. Serrö.

Två gånger på ett år är en gång för mycket. Har personen valt att inte ställa upp då är den andra gången trakasseri. Hur svårt ska det vara att acceptera ett nej ? Yttrandefrihet och pressfrihet är två skilda saker, jag har rätt att yttra mig utan att behöva svara på en enda fråga angående mitt uttalande, ni har ingen som helst rätt att varken kräva svar eller förklaringar angående det uttalandet. Beter ni er som svin, då får ni rulla i skit.

Och är du verkligen allvarlig när du säger att en person som har en blogg som läses av några tusen människor är en "makthavare" ? ALLVARLIGT ?

Är du allvarlig, Helena Giertta? Eller låtsas du inte förstå varför Julia Caesar vill behålla sin anonymitet?

Svenska journalister har ägnat många år nu åt att jaga livet ur människor som uttryckt sina åsikter anonymt på nätet. Att de är anonyma beror förstås inte på att de vill "hata", utan på att de VET att man kan bli av med jobb, vänner och heder om man uttrycker åsikter som inte accepteras av journalisterna i Sverige.

Du borde väl begripa att Orrenius och Hamrud var ute efter en bild på Julia, så att de kunde hänga ut henne vilket hade kunnat sluta med ett besök från våldsvänstern. De försökte tvinga ut henne i offentligheten, och det enda hedervärda dessa två har gjort i hela den här soppan är att de (hittills) har avstått från att publicera hennes riktiga namn. Hur länge till får vi väl se. Du vet lika väl som jag vilka som har den verkliga makten. Ett tag till ...

Så om jag tolkar dig rätt Urban Önell är det alltid ok att avslöja en pseudonyms sanna identitet utom i fallet "insändare"?

Jag skulle bli hemskt glad om du utvecklade det resonemanget. Vad är den kvalitativa skillnaden mellan insändare och bloggare? Varför är det aldrig ok att blogga anonymt? Gäller det även dissidenter i Kina och Ryssland? Om inte, vem avgör när det ena eller andra gäller?

Om en anonym person skulle vilja blogga initierat, från insidan, om islamismen i Sverige skulle du även då kräva offentlighetens ljus?

Journalister och press ska granska makthavare och etablissemanget och så har det faktiskt förhållit sig, men det var tyvärr länge sedan nu.
Nu tycks det som om journalister/press har lierat sig med makthavare och etablissemang och samfällt koncentrerat sig på att försöka "hänga ut" privatpersoner, som uttrycker sina åsikter under pseudonym.
Passar dessa åsikter från pseudonymen inte etablissemanget så är jakten igång.
Om det är några som borde skämmas över detta så är det svensk press och dess journalister.

Vår anonymitet är helig för oss. Och den kommer att fortsätta att vara det så länge ni smutskastar oss med epitet som "rasister", "främlingsfientliga" och "hatsajter".

De flesta av oss håller en civiliserad ton och vill ingen något illa. Om ni börjar bete er civiliserat och föra hederliga, sakliga debatter så kommer vi heller inte längre att behöva vara anonyma.

Jag har ingen riktig åsikt i sakfrågan. Däremot borde inte Giertta vara förvånad över reaktionerna från vare sig Caesar eller från många av kommentatorerna här. Svenska medier i allmänhet och Bonnier i synnerhet har på senare år skadat sitt anseende genom klappjakten på folk som ogillar rådande migrationspolitik. Också bland många av oss som inte sympatiserar med SD o dyl. Jag tänker t ex på Expressens/Researchgruppens hackerattack och uthängning av alternativmediekonsumenter som docenten Jim Olsson. Tilltaget belönades med en Guldspade men skyndade nog också på tidningsdöden i Sverige eftersom gemene man tog kraftigt avstånd från metoderna. Såvitt jag förstår är Caesar också kritisk till svensk migrationspolitik. Så det är klart att folk ser parallellerna och drar sina slutsatser. Om Giertta får mothugg så tror jag hon bör se reaktionerna i den kontexten.

Väl enkel analys och slutsats. Skulle tom vilja kalla den populistisk.

Julius Ceasar kunde kanske varit något tydligare i sina nej tack, men hon verkar uppenbart inte ha något större förtroende till DN och dess journalister.

Journalisten kunde andra sidan visat lite större respekt och förståelse för situationen.

Tidningarna och journalisterna vill inte ens ha läsarnas feedback på sina artiklar i kommentarsfält, men bloggare skall vara skyldiga att ställa upp på intervjuer i hemmet?

Och frågan kvarstår: hur fick DN/Expressen reda på namnet? Med hjälp av den kriminella Researchgruppen?

Marre pekar herunder om det omöjliga i feedback på artiklar i den så kallade slaskmedier är mycket viktigt. Journalister och media har inte mod och integritet att låta läsarna ge feedback . Det har alternativa medier och kan därför inte komma undan med lögner och misstag i sina artiklar . Slutligen, varifrån fick de namnet på JC ?

Jag tycker du gör ett i övrigt bra inlägg otjänst genom att referera till vart nu än personen skriver som "hatsajt". Det må så väl vara att det är mycket innehåll som är hatiskt på vart det nu än är, men det gör ditt seriösa inlägg se mindre seriöst ut.

När man ser Annika Hamruds sidlånga karaktärsmord på Julia Caesar tycker jag att det är helt förståeligt att hon inte har lust att "prata med" dessa journalister som oanmälda sökt upp henne i hennes hem och dessutom kikat in genom fönsterrutorna vilket är på gränsen vad lagen tillåter.
Jag tycker också att 2 journalister från samma tidning gör upprepade besök hos en icke-offentlig privatperson trots dennes tydliga vädjan om att slippa intervjuer lätt kan upplevas som trakasserier.
Julia Caesars 200 krönikor har legat ute i flera år, och en hederlig person hade framförallt granskat och kritiserat dessa om det nu finns så mycket felaktigheter och hemskheter i dem som det sägs. Men nej, Sveriges journalistkår tycker att det är viktigast att angripa personen och hennes underförstått påhittade sjukdom.
Det är också ömkligt att se hur sveriges journalistkår endast känner empati för sina egna när de blir utsatta för nät- och telefonhat - även när de är högavlönade "stjärnjournalister" med säkerhetsspärrar på sin arbetsplats och en mäktig arbetsgivare. När ensamma privatpersoner som Julia Caesar eller Marcus Birro blir utsatta för liknande eller värre, hyser de ingen som helst empati.
Jag tycker det är du som borde skämmas, Helena.

"Men bloggaren Julia Caesar anser att hon inte ska behöva stå till svars för det hon skriver i sin välspridda blogg, detta samtidigt som hon påstår att yttrandefriheten är ”helig” för henne"

Stå till svars?

Är det en rättegång?

"Det andra alternativet var att gå ut med min berättelse om hur Annika Hamrud och fotograf burit sig åt vid min bostadsadress och Niklas Orrenius och fotografer vid mitt ensligt belägna fritidshus. De har helt och hållet följt riktlinjerna för hur oanmälda hembesök ska se ut för att få maximal utdelning. Hela dramaturgin bygger på en överraskningseffekt. Det tilltänkta offret ska överrumplas i sin privata bostad, gärna yrvaken och oduschad med håret på ända, kanske vid en pågående familjemiddag eller myskväll med familjen. Ju obekvämare situationen är för objektet, desto bättre prestigepoäng för reportageteamet."

Just det där med hur hembesöken går till känner man själv väldigt väl igen. Samt att
publiceringsdatum är noga valt för maximal skada.

Natalia Kazmierska var hemma hos undertecknad en gång i tiden ...

Ja, intressant det där med att Julias Caesar skall "ställas till svars" för sina åsikter och skriverier. Ställer DNs journalister upp på intervjuer i hemmet om/när Fria Tider, Avpixlat eller enskilda läsare vill ställa dem till svars för vad de skriver i välspridda DN? Om bloggare betraktas som tillräckligt stora och mäktiga medieaktörer för att motivera granskningar av dem från DN och Expressen, så måste detta omvänt ge dem rätten att granska DN och Exressen?

Om någon borde skämmas är det nog du Helena! Vilka överord av indignation som du använder dig av och sen ska den uthängda till råga på allt skämmas.

Flera här ovan invänder mot att jag tycker att man ska kunna stå till svars för det man säger och tycker. Att gömma sig bakom anonymitet är fegt. Stå till svars är förstås ingen juridisk term, utan betyder att man svarar för sig när man blir ifrågasatt. Det är själva idén med yttrandefrihet att någon säger något och en annan argumenterar emot, och så kan den första personen svara igen.

Jag har svårt att tro att en journalist inte ställer upp och svarar på frågor om det ringer en annan journalist. De som skriver på hatsajter är dock vanligen inte intresserade av att få flera sidor av ett problem belyst, så jag tror inte att det är så vanligt att de försöker få svar i intervjuer.

Marianne tycker att jag tar till överord, när två av mina kollegor mordhotats sedan de försökt intervjua en hatbloggare. Det tycker förstås inte jag. Journalister som gör sitt jobb och bland annat intervjuar dem det berör, ska inte behöva stå ut med att hängas ut med namn och telefonnummer. Det är ett avskyvärt beteende, som borde får Julia Caesar att skämmas.