Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ulrika Knutson
Frilansjournalist

Yttrandefrihetens hjältinna tror inte på röstsedelns kraft

New York i oktober. Hon är klädd i sober grå dräkt, men kängsnörena lyser illröda. En glimt av Pippi Långstrump som gestikulerar med stora händer, skrattar högt eller stryker en tår ur ögonvrån. Publiken är trollbunden. Hon har sann stjärnglans, Chelsea Manning.

Manning är den som drar mest folk när tidskriften The New Yorker har litteraturfestival. Publiken är ung, 20-25-åringarna dominerar. De har kommit för att hylla yttrandefrihetens största hjältinna. Edward Snowden får ursäkta, här är Chelsea Manning nummer ett.

Manning berättar om sin bakgrund, när hon som den unge mannen Bradley rymde hemifrån. Styvmor hade hotat med kniv. Han var hemlös i Chicago och undrade om livet var värt att leva. Han tvivlade på sin identitet, skulle han byta kön? Men i stället gjorde Bradley helt om, sökte till arméns disciplinära machovärld. Han jobbade med underrättelser och statistisk databehandling.

Stationerad i Irak vämjdes han av krigets vardag av eld och död. Han tog möjligheten att berätta för världen vad krig gör med människor. Genom Bradley Mannings och Wikileaks försorg spreds videon ”Collateral Murder”, där amerikanska soldater prickar civila från helikopter. Resten är historia.

”Först försökte jag få New York Times och Washington Post att nappa”, berättar Chelsea Manning.

”Mina hjältar i Alla presidentens män var vad jag såg framför mig!”

Under en kort permission sprang han runt i Washington, mellan olika Starbucks-kaféer, för att låna ”säkra” telefoner att ringa upp redaktörer på.

”Men tidningarna hade inte säker teknik för att ta emot mina filer”, säger Chelsea Manning.

Kanske undrade de också var det var för en galning som viskade i telefon från Starbucks, med espressomaskinerna väsande i bakgrunden.

Bradley Mannings fick betala dyrt för sitt mod. Han dömdes som landsförrädare till 35 års fängelse. Sju år satt han internerad, och under tiden påbörjade han sitt efterlängtade könsbyte. Ifjol blev Chelsea benådad av Barack Obama.

”Världen hade förändrats till det sämre när jag kom ut ur fängelset”, säger hon. ”Tungt beväpnade poliser på gatorna, som skjuter aktivister och svarta människor. Att leva i Amerika är som att leva i en ockuperad stat.”

Chelsea Manning är i dag passionerad hbtq-aktivist. Hon vägrar svara på frågor om Wikileaks, Julian Assange eller om några av de hundratusentals läckta dokumenten kunnat skada tredje man.

”Ingen kom till skada”, värjer sig Chelsea.

”Men etablissemanget ljuger och försöker föra alla bakom ljuset.”
Hon får stående ovationer för det.

Den här publiken litar inte på någon över trettio. Gång på gång säger Chelsea Manning att ingenting avgörs med röstsedeln, politiken styrs av storfinansen och politikerna är korrupta.

Till det yttre har den eleganta Chelsea inte många likheter med trettiotalets populism, men hennes budskap påminner om Frank Capras hjältar, Mr Smith och Mr Deeds som reste till Washington för att ”rensa upp i träsket”. Jodå, så hette det redan på trettiotalet. Etablissemanget stinker, alla politiker är korrupta; de tänker inte med hjärtat.

Om Manning skulle ge unga människor ett gott råd om läckor, vad skulle det vara?

Chelsea ryggar tillbaka, som stungen av en orm: ”Jag ger inga råd! Alla kan bara göra sin egen grej. Det är ditt eget beslut.”

Blicken glöder ikapp med kängsnörena.

Långsamt går det upp för mig att jag tillhör det korrupta etablissemanget, som tror på röstsedeln och den representativa demokratin. Allt som Chelsea Manning bara fnyser åt.

Yttrandefrihetens hjältinna är hon förstås ändå.

Fler avsnitt