Krönika

Andreas Ekström

Vi måste dela med
oss av vad vi kan

2 december, 2015

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Jag är alldeles för ung för att vara en gammal stöt.

Jag är å andra sidan alldeles för gammal för att vara ung och lovande.

Med gott samvete kan jag således säga något som gäller både de mest rutinerade kollegerna och nykomlingarna:

Ni har ett gemensamt problem.

Ni lär inte av varandra. Och, omvänt, ni delar inte med er av era kunskaper. Trots att en systematisk kunskapsdelning just nu kan vara det viktigaste vi kan ägna oss åt.

Det är klart att vi kan skylla på branschens skrynkliga läge: det är ont om tid för finlir. Vem hinner ta en halvdag och lära sig ett nytt digitalt verktyg av en praktikant? Vilken springvikarie kommer ens på tanken att be om en dags fortbildning och ta rygg på en rutinerad rättsreporter eller kommunräv?

Det går inte. Vi hinner inte. Vi har format att fylla.

Ändå är det precis detta vi måste göra. Det finns folk i branschen – ofta de äldre – som fortfarande har otroligt grunda kunskaper om hur läsningen genereras, som är dåliga på att använda även de basala tekniska redskapen och som tar generande litet ansvar för att sprida sitt material. Det finns folk i branschen – ofta de yngre – som skriver otroligt slarvigt, som inte kan grunderna i tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen och som är så förstörda av tempokraven att de saknar träning i källkontroll och dessutom den nödvändiga misstänksamma cynismen som varje tjänstgörande redaktör måste hålla levande.

Det finns tydligen en del medelålders som generaliserar också.

Jag har den största respekt för hur läget är. Min egen tidning produceras under helt andra och mer pressade omständigheter än för bara några år sedan, och då är vi ändå på intet sätt hårdast drabbade av den stora omställningen.

Men så här:

Vi har inte tid och resurser att låta specialreportrar bevaka specialämnen som förr. Vi hinner inte utbilda oss utanför mediehusen längre. Vi utsätts för rekordmycket spinn, manipulationsförsök och förstås organiserat misstänkliggörande från de politiska ytterkanterna. Vi saknar politiker som på allvar gör något – som att avskaffa den vansinniga reklamskatten till exempel – för att underlätta i en extremt utsatt situation.

Så länge får vi göra vad vi kan, där vi kan göra det. Till exempel nyttja kraften i det redaktionella kollektivet. Var och en kan ju alltid fråga sig: vilka tre saker är jag inte tillräckligt bra på, vilken av mina kolleger kan detta bättre, och när kan vi sätta i gång?

Arbetsledningar kan staga upp genom att be varje extra sakkunnig lägga några timmar på att bygga manualer för all rutinbevakning och för alla inomredaktionella verktyg.

För så är det nu, tro inget annat: Vi får försöka klara oss själva.

Men vi har fortfarande en unik styrka, de sammanhållna redaktionernas exceptionella egenvärde: möjligheten att hjälpa varandra.
                                                                   ANDREAS EKSTRÖM

PS. Efter tio år som kolumnist i denna tidning – det blev totalt 289 419 tecken text – känns det lagom att sätta punkt. Tack alla som på olika sätt har responderat genom åren, med allt från glada tillrop till uppvisning av ömma tår. Det har varit ett nöje, åtminstone för mig.
Vi ses!