Krönika

Björn Häger journalist & journalist­utbildare
skicka e-post rss

Vem berättar om det här?

19 oktober, 2016

"Är ni säkra på att ni vill höra det här?” sa Magda Gad till publiken i
 Kungliga bibliotekets hörsal. Expressens utrikesreporter skulle hålla tacktal efter att ha tagit emot Cordelia Edvardson-priset. Publiken svarade ja. Och det hon sedan berättade var det värsta jag hört. Det som hänt Mama Matsika och hennes familj i östra Kongo gick bortom all begriplighet.

Mama Matsika hade sagt till Magda Gad innan hon började berätta: ”Snart kommer du att låtsas att du inte har öron.” Så reagerar människor när de hör hennes historia.

Detaljerna var så fruktansvärda att de troligen aldrig kommer att lämna minnet hos oss som satt där och lyssnade. Det var en spark i magen på oss alla. Och Magda Gad visste vad hon gjorde.

Mama Matsikas berättelse var ingen enstaka sjuk våldshandling. Det var en av tusentals berättelser om det vidrigaste våld och den djupaste förnedring människor kan utsättas för. Två miljoner kvinnor har blivit våldtagna i östra Kongo. Människor mördas på de mest bestialiska vis. Och när Magda Gad hade sökt efter förövaren, ”gärningsmannen”, som hon sa – då såg hon sig själv.

Hon berättade att hon gått upp på ett bergsmassiv för att se vad de väpnade männen ville åt. Hon fann en gruva. Där hackade man fram det hon hade i sin ficka. Hon höll upp sin mobiltelefon inför publiken i KBs hörsal. I gruvan bryts de mineraler som behövs för att tillverka mobiltelefoner.

Därmed gjorde hon det extremt tydligt. Här finns den stora, oberättade storyn. Den om sambandet mellan mobiltelefonen i våra fickor och den djupaste ondska man kan föreställa sig. Människor som utsätts för handlingar så groteska att det gör ont långt efteråt bara att ha hört dem.

Vem berättar den storyn? Vem knyter ihop trådarna? Vem tvingar oss att se det samband vi så gärna blundar för? Den frågan lät hon hänga kvar i luften.

Direkt efter Magda Gads anförande skulle jag leda en paneldiskussion om dilemman i utrikesbevakningen med henne och några andra utrikesreportrar. Cecilia Uddén som skulle vara med och satt bredvid mig sa: ”Vi lägger ner samtalet. Vi kan inte prata om något annat efter det här.”

Det kunde vi inte. Jag fick kasta alla mina förberedda frågor åt sidan. I stället fick vi i panelen prata om det som Magda Gad just berättat. Engagemanget fanns där. Hos panelen. Och hos publiken. Men något svar på vem som berättar storyn om kopplingarna mellan mobilen och övergreppen kom vi inte fram till. För det var det ingen som hade.

En sak blev hursomhelst glasklar: Vi behöver fler Magda Gad. Vi behöver journalister med drivkraft, mod och kompetens att gräva i sambandet mellan morden och våldtäkterna och den där mineralgruvan.

Och vi var många som lämnade salen, påverkade i vår syn på proportionerna i nyhetsbevakningen den där eftermiddagen. Dagen därpå kändes det inte lika angeläget att gå i taket över ännu något plumpt som Donald Trump sagt eller över att någon olämplig organisation fått en monter på bokmässan.

Sådant tål att tänkas på eftersom de historier vi berättar tenderar att skymma dem som vi inte orkar förmedla. För att de är för komplicerade. Eller för att de skaver för svårt i våra öron. Särskilt om trådarna leder hela vägen ner i vår egen ficka.

 

Länkar:
Magda Gads berättelse om Mama Masika: http://www.expressen.se/geo/magda-gad/mama-masika-ar-pa-riktigt-vard-ett-fredspris/
Här finns hela tacktalet: http://www.expressen.se/geo/magda-gad/magda-gad-det-ar-darfor-jag-gor-det-jag-gor/

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies