Gå direkt till textinnehållet

Svårt för kvinnoratt bli stora humanister

Åsa Moberg har en gång beskrivit läget ungefär så här – Kvinnor kan idag besätta alla samhällspositioner utom en. En kvinna kan inte vara en fyllkaja till bohem som skiter i ungarna, luktar illa och raggar hej vilt och ändå blir beundrad/förlåten bara för hon är KONSTNÄR. Men det finns en roll till som är svår för en kvinna att fylla ut – DEN STORA HUMANISTEN.

Åsa Moberg har en gång beskrivit läget ungefär så här – Kvinnor kan idag besätta alla samhällspositioner utom en. En kvinna kan inte vara en fyllkaja till bohem som skiter i ungarna, luktar illa och raggar hej vilt och ändå blir beundrad/förlåten bara för hon är KONSTNÄR. Men det finns en roll till som är svår för en kvinna att fylla ut – DEN STORA HUMANISTEN. Den slutstationen finns reserverad i toppen på mediakarlarnas karriärstege. Oberoende vad som har kantat vägen upp.

Ta exempelvis Bo Strömstedt som härom månaden slog ett slag för den goda journalistiken. Den företräddes/företräds naturligtvis av honom själv och hans generationskamrater. Det var bättre förr – så har män som Strömstedt pinkat position sedan homerisk forntid. Det är väl också eftermälet som står på spel. Han fäktas med nekrologen i förtid. Det roliga i sammanhanget är att det var Bo Strömstedt som drev snask, snusk och skvallerjournalistiken på Expressen till nya höjder. Samtidigt putsade han omsorgsfullt fasad och vips blev han sedan evigheter och för alltid EN STOR HUMANIST och kanoniserad som kulturell myskarl.

En annan karl som med stormsteg håller på att äntra piedestalen är Mats Svegfors. Svegfors var smart nog att anställa skällande bandhundar som gjorde det agitatoriska smutsjobbet på Svenskans ledarsida, så han själv kunde luta sig tillbaka och knåpa ihop lite mer sansade grejor. Förvisso manade han exempelvis näringslivets opinionsbildande institut att driva kampanj så att också svenskarna lärde sig acceptera att vissa tjänar 10 000 i månaden andra 500 000. Väldigt humanistiskt. Men ändå, det var hans pitbulls som fick slita motståndarna blodiga med icke-argument. Nu har fursten Svegfors lämnat tronen och en borgerlig hovfjant tagit hans plats. Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan hans efterträdare utnämns till lärdomsgigant med privilegiet att kora med huvudklappar och degradera med sparkar.

På sista tiden känns det också som humanistvarning måste utfärdas på Göran Rosenberg. Han gjorde det otroligt pinsamma misstaget att med buller och bång misstolka den världsberömde sociologen Putnam i början av 90-talet. Det fanns inga medborgare och inget civilsamhälle och allt är välfärdsstatens fel, menade han, med stöd av Putnam. Men i själva verket var det civila samhället urstarkt i Sverige. Det kryllade av medborgare och det var helt självklart, enligt Putnam, tack vare just välfärdsstaten. Jan Stenbeck satsade miljoner på credmagasinet Moderna Tider för att Rosenberg skulle driva linjen att välfärdsstaten var död och var den inte död var det bäst att den skyndade på och avlida, för allas bästa.

Vi skulle istället jobba gratis och frivilligt på dagis och ta hand om våra gamla i hemmet. Frågan var om Rosenberg själv hade tänkt jobba frivilligt när han lämnat redaktionen på kvällarna eller om han tänkt överlämna det åt andra. Kanske åt de där kvinnorna som aldrig blir humanister. Nu har Rosenberg gett ut ”Tankar om journalistik” där knappt någon recensent finner det mödan värt att uppmärksamma hur han fegar i ägarfrågorna. Jan Stenbeck – som personligen lade sig i – är en bättre ägare än LO, enligt Rosenberg. Det blir för diffust annars. Men man får väl vara tacksam för de humanister man får eller man får de humanister man förtjänar. Hur många stora humanister får plats i en sådan liten kultursfär som Sverige? Svar – många. Mediehumanister är medelålders män som har lämnat hundgörat bakom sig och inte behöver skita ner sig längre. Som belöning efter trogen tjänst åt olika ägarintressen kröner de sin bana med en lagerkrans. Därför kommer exempelvis Jan Guillou aldrig bli en stor humanist, även om han skulle få för sig att ligga i som en räv för att försöka. Men kvinnorna då? Kanske är ekvationen enkel – ju fler kvinnliga chefer desto fler kvinnliga stora humanister, än så länge får vi hålla till godo med Yrsa Stenius.

P.S En fråga: Är det någon som kan förklara skillnaden mellan en
”partipolitisk tankesmedja” och en ”på journalistiska grunder driven opinionssida”? Har DNs läsare någonsin fått klart för sig vilket som är vilket och kan Joachim Berner själv skilja på de två metafysiska storheterna vid en blindtest av ledarsidan? Det vill säga, vad är skillnaden på Carl B Hamiltons sätt att argumentera för EMU och Barbro Hedvalls?

Fler avsnitt
Fler videos