Krönika

Andreas Ekström Kulturjournalist, Sydsvenskan
skicka e-post rss

Stollehantering som pedagogiskt exempel

10 december, 2012

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Trots att journalistiken är en ungefärlig vetenskap skriker den efter exakthet. Inte minst när vi ska försöka motivera vår existens.

Läsarna vill ha det: varför namnpublicerar ni person A men inte person B? Annonsörerna vill ha det: vet vi att vårt varumärke hamnar i ett "positivt" sammanhang? Och vi medarbetare vill också ha det: hur exakt ska vi förhålla oss till lagen, till branschreglerna, till traditionerna?

I de pressade tider som nu råder är längtan efter ett slags katekes förstås fullt begriplig. Ändå är det precis just nu vi måste våga hålla tag i de svåraste frågorna, och pedagogiskt beskriva varför det inte finns självklara svar på precis allt. Det är, bland annat, det som kan skilja en rakt igenom professionell journalistik från ideella publicistiska projekt: beprövad erfarenhet och ett kollektivt redaktionellt omdöme.

När jag diskuterar detta med vänner och kolleger brukar jag konkretisera genom ta upp frågan om massmedial stollehantering. Inget är så svårt som massmedial stollehantering. Det är svårt att diskutera offentligt också, eftersom man då måste peka ut enskilda personer som just stollar i social mening eller psykiskt sjuka i medicinsk mening.

Och med vilken rätt kan man göra det?

Ofta har jag funderat på hur massmedierna lyckades förhålla sig till den ganska högt uppsatta makthavare som först hade ett slags hjälteroll – det var patos och slagkraftig retorik – ända tills det gradvis började glappa. Reportrar som hade porträtterat och intervjuat vederbörande började bli illa till mods. Och till slut passerades gränsen där frågan diskret måste ställas, kolleger emellan: Står det liksom... riktigt rätt till där?

Det gjorde det nog inte. Och medierna drog sig tillbaka, slutade skriva om personen i fråga. Allmänheten måste ha undrat vad som hände.

Vidare har vi en annan makthavare som utifrån ansett ämbete argumenterat så märkligt att journalisterna slutligen börjar ställa samma fråga sinsemellan. Excentrisk, ovanlig eller faktiskt en skruv lös på riktigt? Det finns många exempel i gränslandet, och jag håller dem förstås precis så här allmänna eftersom jag inte avser att diskutera någon enskild.

Lika svårt blir det med personer som är uppenbart sjuka, som mannen som vandrar Lunds gator med en skylt som pekar ut Olof Palmes mördare, och som alltid är redo att berätta historien om den enorma konspiration som har tagit ifrån honom rätten till Sveriges tron. Jag skrev ett reportage om honom för kanske tio år sedan, och vi funderade i veckor. Hur skriver jag på ett respektfullt sätt – men ändå utan att dölja det uppenbara? Om han säger att han inte har något emot att jag publicerar hans namn – hur ska jag vikta den utsagan? Om en person med svår psykisk sjukdom vältaligt hävdar att han är frisk – med vilken rätt gör jag då en faktaruta som beskriver hans åkomma som kronisk?

Det går att hitta rimliga publicistiska lösningar på samtliga dessa problem. Det går däremot inte att skriva handbok kring dem. Journalistiken må skrika efter säkra metoder och obändiga yrkesetiska regler – det är ändå intensiv diskussion och utgivares omdöme som måste avgöra från fall till fall.

Journalistiken är i en svår kris. Den uppbär inget jättestort förtroende hos allmänheten, och definitivt ingen större sympati. Den måste alltså på ett begåvat vis beskriva sina fördelar. Låt oss utgå från svåra snarare än lätta exempel i den processen.

                                                           ANDREAS EKSTRÖM
                                                           kulturjournalist på Sydsvenskan

 

P.S. Chris Andersons lilla klassiker "The Long Tail" beskriver hur internet gör det möjligt för enstaka låtar, filmer, böcker och texter att få ett digitalt liv för evigt. När lagerkostnaden är noll kan ju en enstaka pocketbok som trycks on demand faktiskt fortsätta att sälja 200 exemplar om året i evig tid. På det här viset borde tidningarnas webbsidor kunna bli vår tids bästa långa svans. Dessvärre ser jag gång på gång hur tekniska omgörningar lämnar efter sig evighetslånga svansar av döda länkar på svenska mediesajter – artiklar som en gång varit publicerade men som nu slukats i ett serverbyte. Detta får inte fortsätta! Varje mediesajt som bygger om måste kräva av sin leverantör att allt det gamla inte bara räddas, utan räddas kvar på exakt samma webbadress. Varje död länk in till den egna sajten är ett misslyckande och en borttappad läsare.

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Martin tis, 2012-12-11 17:18

Handlar inlägget i huvudsak om 'makthavare' (i vid mening) som visar riktigt dåligt omdöme i sin yrkesverksamhet, tappar rodret och kanske också säger märkliga saker offentligt (ex. Johan Staël von Holstein under hela dennes bana, Michael O'Leary, Barroso, Maradona) - eller om sådana som verkar bli tydligt obalanserade, kriminella eller oansvariga dårfinkar mera som privatpersoner, t ex Rihanna eller Boris Jeltsin? Om det är den första gruppen så är nog svaret att mycket få journalister i Sverige idag vill vara först med att ta bladet från munnen och tydligt säga att kejsaren är naken - i alla fall så länge man inte har solid uppbackning av den egna redaktionen. Och att ställa kritiska frågor som skulle kunna avtäcka en sådan sanning är inte heler populärt. Att ha makt, sälja mycket skivor och musikfiler, bjudas in till Skavlan eller Så ska det låta, eller att ha feta skådespelarkontrakt ses idag som ett bevis i sig på att den här personen är relevant och ska bedömas positivt. Det är ingen i svenska tidningar eller tv idag som vill skriva ner en företagare eller popstjärna med idolstatus förrän flera andra okså har gjort det.

Inlagt av Tomas Carlsson,... mån, 2012-12-17 20:21

Gavs det tid till reflektion fanns inte problemet. Vad gäller stollar och deras beredvillighet att framträda med namn gäller samma princip som offer i kris som gärna vill tala och bli hörda - det är inte avgörande att en person vill synas, istället är det journalistens ansvar för konsekvenserna, oavsett om personen förstår dem eller ej, som avgör vad som publiceras.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies