Slentrianbild av Klubben
Den utländske, Mefisto-liknande gestalten som infiltrerar Stockholms högsta kast, formulerar dess grymma inträdesregler – ge mig din kropp, annars skall du aldrig finna framgång! – och härskar enväldigt över dess underjordiska domäner. Det är en bra story. En fantastisk story, rent av. Men är den sann?
Med otaliga vittnen och en fällande våldtäktsdom som konsekvens för den numera störtade Kulturprofilen finns ingen anledning att tvivla på offrens utsagor. Men det finns en viktig beståndsdel i berättelsen som vi journalister fortfarande undviker att nämna: vår egen roll i uppbyggandet av såväl Kulturprofilen som den inte alltid etiska rörelsen Metoo.
Den 30 november sände Medierna i P1 ett intressant inslag om en DN-publicering. Dagstidningen spred under Metoo en historia, där kvinnan ifråga nu står åtalad för grovt förtal. I Författaren nr 1, 2019 hade jag förmånen att publicera en närbesläktad granskning. Kulturskribenten Ingvar von Malmborg fokuserar på mediernas skämskudde-krävande före- och efter-roller i årtiondets (århundradets?) största svenska kulturskandal:
”Akademien är körd i botten och har lyckats skämma ut Sverige, hävdar [DN:s förra kulturchef Maria Schottenius]. Hon kallar dess ledamöter ’väsande ormar’ (5/11-18) och försöker slå institutionen på fingrarna genom att rada upp 1700-talsparagrafer i stadgarna som möjligen inte följs. Hon verkar inte komma ihåg sina tidigare hyllningsartiklar i tidningen. Maria Schottenius skrev (21/10-05) att ’utan Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson skulle svenskt kulturliv lidit av kraftiga bristsjukdomar’. Hon ville ge dem ’medalj’!
I en annan artikel (11/6-12) haussade hon Arnault för hans ’osannolika envishet och övertalningsförmåga’ och kallade Frostensson ’en auktoritativ prästinna’ på kulturklubben Forum.”
Journalistkåren har slentrianmässigt tecknat bilden av Kulturprofilens klubb som ett hov, där en tumme upp från det äkta paret på tronen var nödvändigt för att lyckas. Tro mig när jag säger att många av oss huvudstadsbaserade journalister och författare häpnat över den beskrivningen. I mina egna skrivande kretsar har kotteriet istället varit känt – för de som alls känt till det, nota bene! – som en pretentiös pensionärsklubb för inbördes beundran.
Men makten, Svenska Akademien-miljonerna, de livsnödvändiga stipendierna? Well. En av få förutom von Malmborg som orkat bestrida den mediala bilden är Aftonbladet Kulturs Sven Anders Johansson (26/11): ”I jämförelse med det offentligas stöd till författare, förlag och litteraturtidskrifter är Akademiens stipendier småpengar,” konstaterar han. ”Räknar man dessutom in skattemedlen till bibliotek, litteraturfestivaler, skrivarskolor, läsfrämjande insatser, studiecirklar och universitet så inser man att Akademiens betydelse i realiteten är försumbar.”
En spännande story, som sagt, men inte fullt lika spännande som den dramatiska mediebilden vi vill ha det till. Och nog måste vi journalister våga ställa oss själva frågan: Hur många förövare, korruptionsskandaler och utnyttjade kultur– eller andra lågstatusarbetare har fått glida under radarn, medan vi varit upptagna med den smaskigaste skandalen sedan Carina Rydbergs Den högsta kasten? Facit lär inte vara smickrande.
