Gå direkt till textinnehållet

Skev bild av verkligheten

Nyhetsveckan präglas av en stor story och en liten, som båda rapporterats med samma otillräckliga djup, och som på det stora hela har gett publiken en skev bild av verkligheten. Det började med den stora storyn, USA-valet.

Det började med den stora storyn, USA-valet. Inte bara låtsades en beklämmande stor mängd svenska medier att det var jämnt, vilket Fredrik Virtanen med salt och sarkasm effektivt visade i en kolumn i Aftonbladet i helgen som gick. Vi misslyckades dessutom igen med att begripliggöra den halva av det amerikanska folket som valde att rösta på Mitt Romney.

Vad vi har sett i svenska medier – med några få undantag – är ett slags freakshow, en parad av inskränkta dumskallar som har slutat försöka förstå sig på omvärlden och helst vill låsa om sig och sina vapen och sina betydande matförråd och be sina böner ifred.

Och de finns ju, de där personerna. Det är bra att vi får möta dem. Men var fanns de intellektuella republikanerna i den svenska rapporteringen? Personer som har rest i världen, har universitetsutbildning och bor lite norröver vid någon av kusterna och – chock! – är smala? Som inte ser religion som en faktor i valet, som inte bryr sig ett smack om vapen och som på det hela taget tycker att folk kan få gifta sig med vem de vill?

De här personerna är många. Jättemånga. Kalla dem statsfinansiellt konservativa men moraliskt liberala. De gjorde en kall och rationell bedömning, och de röstade på Mitt Romney eftersom de skyr höga skatter och "big government", för att de tror på företagandet nästan lika mycket som andra tror på religioner, för att de inte litar på Barack Obamas förmåga att lösa landets ekonomiska problem och av tusen andra skäl som inte har med vapen, religion och ras att göra.

Ska vi enas om att försöka göra det där lite bättre till 2016?

Exempel två, den lilla storyn, hanterades med samma kollektiva oförmåga att rätt skildra ett skeende. Det har nu i olika nyhetsartiklar hetat att den stackars debattören Pär Ström har mobbats bort från offentligheten – underförstått av rabiata feminister och manshatare.

Låt mig då påpeka detta: Det som "jämställdisten" Pär Ström har utsatts för är inte huvudsakligen mobbning, även om det absolut förekommit, och givetvis är totalt förkastligt. Vad som har hänt är att han har torgfört åsikter som är illa argumenterade och saknar understöd av vetenskaplig empiri. Han har då fått kraftfulla mothugg av människor som har bättre argument och fakta på sin sida.

Detta är inte mobbning. Detta är öppen debatt. I en sådan prövas argumenten, varpå de befinns hållbara eller inte.

Jag har talat med Pär Ström någon gång i hans roll som "integritetsombudsman"; han sysslar ju inte bara med antifeminism. Han slog mig som en hyfsat skärpt och mycket vänlig person.

Just därför antar jag att de goda argumenten har bitit även på honom, att han någonstans i bakhuvudet börjar inse att hans världsbild och verkligheten inte är riktigt samma sak. Så om han är trött, så gissar jag att det finns en helt annan anledning än nätmobbning till det.

För en tänkande människa är det nämligen betydligt mer tröttsamt att gradvis tvingas inse: Jag hade i allt väsentligt fel i sak.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan

 

P.S. För övrigt anser jag att "bildjournalist" är ett mindre lyckat ord. Alla journalistiskt arbetande fotografer som vill kalla sig det ska nog fundera ett varv till på hur effektivt det egentligen är. Jag begriper att man vill distansera sig från porträttfotografen och reklamfotografen, men frågan är om det sker allra bäst med ett ord som helt saknar förankring i det allmänna språkbruket och som dessutom såvitt jag kan bedöma inte används av någon alls utanför branschen.

 

Fler avsnitt
Fler videos