Presstödet – till och med ordet är fel

Observera att allt jag säger ska köras genom Bonnier-filtret. Jag är ju anställd hos Familjen, och kan givetvis anses korrumperad på endera viset. Men se här då lite sann konsekvensneutralitet: jag tänker yppa mitt hjärtas mening om denna principiella sakfråga ändå.

Här kommer mina argument, och jag sparar det bästa till sist.

• Presstödet är ingen garanti för mångfald. Hade det varit det, hade vi inte haft det som vi har det: en majoritet av Sveriges kommuner bevakas bara av ett medium.
• Presstödet är inget som i praktiken hjälper en svag att hålla balansen mot en stor. Verkligheten ser inte längre sådan ut. Schibsted kan göra en avvägning mellan företagsekonomi och publicistik, och sedan satsa på Svenska Dagbladet eller stänga. Blir det nedläggning är det i så fall inte svenska skattebetalares fel. Ansvaret ligger på en norsk miljardkoncern, och på före detta prenumeranter och före detta annonsörer som med sina pengar inte längre visar att de vill ha tidningen.
• Ett syfte med presstödet är att ha politisk spridning i opinionsmaterialet. Men ledarsidornas inflytande över dagspolitiken anses av de flesta bedömare som marginell. Läsningen av dessa sidor är förhållandevis liten, och man kan knappast hitta någon korrelation mellan till exempel antalet liberala ledartexter och liberala röster i våra allmänna val.
• Skånska Dagbladet – i denna tidning omskriven i tongångar som får det att låta som om nedläggningen sker på torsdag i nästa vecka om presstödet minskar – har 200 miljoner på banken. Skatteåterbäringen i form av högkvalitativ journalistik låter vänta på sig, så vitt jag kan bedöma.
• Och det bästa argumentet? Detta: tanken att det bara är tidningar som på ett brett och förtjänstfullt sätt kan bevaka en stad är i grunden fel. Varför kan inte en ambitiös lokalradiostation få del av presstödspengarna? Eller en bra lokal nyhetssajt? En webb-TV-kanal? Hittills har detta bara skett enstaka gånger. Om man från politiskt håll menar allvar med att man vill arbeta för att bredda mångfalden i svensk medierapportering, då måste man nog börja med att bredda sin syn på vad nyhetsmedier är och kan vara.

Skånskan får i år 65 miljoner kronor. Hur många oberoende redaktioner skulle man kunna bygga för de pengarna? Är det säkert att resultatet skulle bli sämre?

Annons

Själv kan jag glatt åta mig att bevaka låt säga Sjöbo kommun för en futtig miljon om året. Jag bygger sajten gratis i WordPress och min redaktion blir lika med en bil, en postbox samt en laptop på ett fik eller kanske på biblioteket. Statsstödet täcker mina fasta kostnader, inklusive lön till mig och en säljare. Allt säljaren kan dra in blir sedan firmans vinst. Affärsmodell och kulturpolitisk handlingsplan i ett. Piff.

Redan ordet ”presstöd” visar systemets bristande förankring i 2000-talet. Men när vi lägger ner så är det inte för att låta pengarna gå till vägbyggen eller ens hjärtoperationer, utan till ett helt nytt modifierat mediestöd, där långt fler verksamheter än utburna papperstidningar skulle kunna komma ifråga.

Kulturdepartementet kunde till exempel inrätta en kommitté hos Kulturrådet, sida vid sida med gänget som fördelar tidskriftspengar.
I denna kommitté kunde sedan de skattekronor som medborgarna är beredda att släppa till för att garantera mediemångfalden fördelas av sakkunniga, i största möjliga öppenhet. Bra, eller hur?

En annan gång ska vi tala om TV-licensen.