Gå direkt till textinnehållet

Politisk journalistik alltmer underhållning

Det heter att den politiska journalistiken i Sverige har fått nytt liv. Den ska vara mer initierad, mer levande, mer engagerande. Vi får veta saker vi inte visste förr. Politik har, för att använda lite mäklarlingo, blivit sexigt.  

Ofta talas i branschen om tidningen Fokus betydelse för detta. Skribenter som Torbjörn Nilsson – men inte bara han – ringer väldigt många människor och tar reda på vem som sa exakt vad till exakt vem vid vilket tillfälle. Sedan blir det ett kittlande reportage om hur det egentligen gick till bakom kulisserna. Lite "West wing"-känsla nästan. (Klas Ekman beskriver delar av den här utvecklingen i sitt roliga porträtt på Expressens Niklas Svensson i förra numret av Arena – missa inte det.)

Men som ni väl anar vid det här laget avser jag nu att pissa på den här paraden.

Jag tycker nämligen inte alls att den politiska journalistiken i Sverige har blivit bättre av det här. Bredare är den visserligen, och det kan man kanske säga är en sorts kvalitet i sig, men den är inte bättre mätt i djup.

Vi är inte hälften så betjänta av ett reportage som skildrar olika ränker i Centerpartiet (Fokus 18.1) som vi hade varit av ett reportage som skildrade möjliga konsekvenser av det politiska innehåll som partiet ville diskutera.

Det vi fick i det fallet var journalistik som underhållning. Inte journalistik som en del av folkbildningen, eller som ett kraftfullt underlag för stark opinionsbildning hos välinformerade medborgare. Och det syns så enormt och deprimerande tydligt i Fokus förutsägbara val att ofta fokusera på "bakom kulisserna" och strunta i de stora frågorna om samhällets framtid.

Ändå är det fullt begripligt att det har blivit så här.

Vi lever i en tid av lågintensiva demokratikrig. Makt förflyttas till programmerare och tekniker medan humanister, jurister och samhällsvetare kommer efter, och försöker formulera politik som reaktion på förändringar som redan skett – inte självständigt sätta agenda och formulera idéer. Detta är en förbisedd men avgörande förklaring till "visionslösheten" i svensk politik.

Detta i sin tur gör att vi blir så perplexa när ett parti vill diskutera ett långsiktigt idéprogram att vi hemfaller åt att skildra de person- och partistrider som följer, i stället för det verkligt viktiga, nämligen innehållet i förslagen.

Lägg till detta en övergripande massmedial besatthet av opinionssiffror där långa artiklar och inslag avslutas med meningen "alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen". Ansikten före hjärnor, show hellre än seminarium.

Summan är inte en vitaliserad politisk journalistik, utan en som är vilse.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan

 

_____

 

 

P.S. Jag är lite irriterad över att svenska publicister inte har reagerat starkare på ett märkligt avgörande i Högsta domstolen från slutet av 2012, rörande ett förtalsmål i vilket jag själv har vittnat. En på den tiden 35-årig man som en kort tid var misstänkt för mordet på Anna Lindh hade stämt Sydsvenskans dåvarande utgivare Hans Månson för förtal. Han fick inget gehör för sin klagan på någon enda punkt – men HD anser ändå att Månson/Sydsvenskan ska betala sina egna rättegångskostnader! Expressens Thomas Mattsson har skrivit utförligt om hela saken på sin blogg, där han också reder ut varför detta är juridiskt möjligt. Läs det. Och bilda opinion för en ändring.

 

Fler avsnitt
Fler videos