Krönika

Dilsa Demirbag-Sten
skicka e-post rss

Mer skola, mindre Trump

1 mars, 2017

Det är inte lätt att orientera sig i samhällsutvecklingen nuförtiden. Den dagliga nyhetstsunamin dränker oss och vi hamnar lätt under nyhetsmassorna, tappar perspektiven. I denna föränderliga och osäkra tid kan vi bara vara säkra på en sak; allt vi ser i dag kan vara omkullkastat i morgon. Vi behöver hela tiden vara beredda att tänka nytt. Fundera över vad vi står för och vad för värld vi vill leva i.

En grupp människor har navigerat det digitala, marknadsliberala och globala landskapet skickligt. Några få har blivit ofantligt rika, ganska många har fått det gott ställt.

Men en större grupp är uppenbarligen missnöjd med utvecklingen. Vi är ganska många som funderar på detta just nu: varför så många är missnöjda. Så till den grad att de använder sin rösträtt till att rösta för kaos i den gamla ordningen.

Hur hamnade vi där?

En vanlig tolkning är att folk fått nog av etablissemanget – eliten. Så till den grad att många föredrar kaos i form av Brexit, Trump, eller här hemma, järnrörspolitiker, framför etablissemanget. Att vanligt folk helt enkelt föredrar så kallade alternativa medier framför riktig journalistik.

Den digitala revolutionen har gjort att populister och konspirationsteoretiker kunnat kapa frågan om hur vi ska ha det med eliten. Det har inte varit särskilt svårt, då den traditionella journalistiken krisat och många redaktioner tappat greppet om det granskande uppdraget.

Men det finns journalister som förtjänstfullt borrat i fenomenet.

Amerikanen Chris Hayes är en av dem. Han levererar knivskarpa iakttagelser och analyser i boken Twilight of the Elites: America After Meritocracy.

Chris Hayes essäer om allt från Davos, Wall Street till det amerikanska skolväsendet är lika relevant för en svensk läsare som för en amerikansk. Det finns mycket att ta lärdomar från.

Inte minst har jag svårt att släppa kapitlet om Hunter College High School. Det är en berättelse om hur en meritokratisk skola i New York, där barnen som erbjuds de åtråvärda platserna väljs utifrån talang och inte vilken samhällsklass de kommer från, blivit raka motsatsen: en skola som befäster klassklyftorna och segregeringen. En kapitalt stark klick, tack vare höga avgifter och nätverk, säkrar sina barns plats på de mest prestigefulla skolorna och har förvandlat god utbildning till ett privilegium för de mest förmögna.

Chris Hayes bok för mina tankar till Mikael Holmqvists kraftfulla opus (700 sidor!) Djursholm – Sveriges ledarsamhälle (Atlantis). I den driver författaren övertygande tesen att elitförortens mest betydelsefulla roll är att nästa generation djursholmare styr centrala sektorer av Sverige. När jag skriver den här texten rasar den politiska debatten kring Välfärdsutredningen och utredaren Ilmar Reepalus förslag om 7 procents vinsttak på skolor. Men den viktigaste debatten (som kanske har en koppling till vinsttaket) är det ganska tyst om: hur skapar vi skolor där även barn från utsatta områden får chansen på allvar? En skola som ger alla samma förutsättningar och möjligheter så att ordet jämlikhet bottnar i en verklighet. De som inte får chansen kommer annars att vända sig mot oss som de ser som eliten och det samhälle som bidragit till klyftorna.

Här önskar i alla fall jag mig en bredare bevakning av skolväsendet. Under de senaste decennierna har inte bara skolan genomgått enorma förändringar, utan också Sverige med den. Min gissning är att många viktiga och djuplodande reportage om skolan aldrig skrivs, eftersom det inte ger samma explosiva genomslag som till exempel Trump eller integrationsdebatt.

Och det är ett stort problem. För journalistiken, för skolan och för vår framtid.

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies