Mejl räcker inte för en intervju

Ett mejl, skriver hon i Aftonbladet (3 mars 2015), ligger där och väntar beskedligt tills du själv vill ta tag i det. Ett samtal, däremot, gör intrång och ”plingeling där kommer lilla du och kräver att få avbryta med vad du nu kan tänkas ha på hjärtat”.

Det kan ju låta skönt. Vem hatar inte att bli störd av telefonförsäljare? 

Läst som uppmaning till andra makthavare är dock Lina Thomsgårds text oroande. 

Om politiker, näringslivschefer, akademiker och andra offentliga företrädare tog henne på orden skulle arbetsvillkoren för maktgranskning av offentliga personer i synnerhet och kritisk journalistik i allmänhet försvåras avsevärt.

Så läst är Lina Thomsgårds appell för mejlkommunikation en mikrostudie i makt. 

Hon skriver om ringare: ”Stör jag? Ja, sannolikheten är vansinnigt stor”.

Det är just detta som är telefonens avgörande fördel för reportrar. Som journalist har man ju till uppgift att störa människor som inte vill bli störda i spörsmål som makthavare mycket hellre skulle se svalna i ett mejl. 

Häromdagen skulle jag intervjua universitetsdirektören på Karolinska institutet i Stockholm för Dagens Nyheters räkning. En företrädare som i telefon tidigare varit mycket tillmötesgående. I sviterna av en matförgiftning lät jag direktören besvara frågorna per mejl. Direktören gjorde då det mycket lätt för sig: han svarade på skarp konstruktiv kritik från en myndighetsföreträdare med en intetsägande mening. 

Jag bad honom då ringa upp eftersom jag bedömde svaret som otryckbart. I telefon skrattade han skämtsamt: ja, det var värt ett försök! Varpå vi istället kunde ha ett samtal över telefon, där jag fick chans att ställa alla mina frågor trots att direktören inte befann sig på kontoret vid tidpunkten. Artikeln kunde skrivas.

När jag i höstas skrev ett reportage om det svenska klädmärket Our Legacy mejlade jag en avdelningschef på en brittisk modesajt. Svaret kom från samma sajts pressavdelning: avsändaren sade sig ha till uppgift att synkronisera pressförfrågningar och uppmanade mig att mejla mina frågor till honom, grindväktaren.

Om vi ringande journalister skulle anamma Lina Thomsgård tänkesätt  – ”Stör jag? Ja, sannolikheten är vansinnigt stor” – blev vi snart maktlösa.

I september 2012 annonserade New York Times dåvarande chefredaktör Jill Abramson att tidningen fortsättningsvis skulle ställa in planerade intervjuer där motparten ställde som krav att få förhandsgranska sina citat. 

Samtidigt skrev David Carr, New York Times nyligen avlidne mediekolumnist, att citatet är det sista spontana inslaget i en allt hårdare regisserad offentlighet. Det som går förlorat i mejlintervjuer, konstaterade han, är möjligheten att något icke repeterat smyger sig in i artikeln. När en offentlig företrädare trampar i klaveret är det oftast inte på grund av personen i fråga farit med osanning utan för att han eller hon av en olyckshändelse råkade säga sanningen. En möjlighet som nästan alltid kräver ett samtal. 

Offentliga företrädare bör bara just offentliga. 

Lina Thomsgård sammanfattar exakt faran med att låta samtal ske i skriftlig snarare än muntlig form. Ett mejl ”vet vad det vill ha sagt och till skillnad från samtal tar det slut”.

Det är oftast där och då intervjun börjar.