Mediernas roll i pandemin kommer att handla allt mindre om journalistik

Redan i mars kastade sig SOM-institutet ut för att mäta hur medierna skött sig. Då fick de godkänt. Nu på sistone, i takt med ökande frustration över coronans andra våg, minskade förtroendet över hela linjen. Förtroendet för myndigheterna sjönk markant, och medierna drogs med i fallet, fast inte lika mycket. Så brukar det se ut.

Frågan om mediernas roll i en pandemi är komplex. Efter snart ett år med covid-19 kan vi i alla fall konstatera att medierna har byggt en folkhjälte av Anders Tegnell. Idag förvandlad till slagpåse, med hans egna ord.

Han har bidragit själv, genom att vara extremt tillgänglig, på sitt truligt oinställsamma vis. Ingen av hans kollegor har slagit på samma sätt. Karin Tegmark Wisell svarar inte fel, men säger heller inget minnesvärt. Av myndighetschefen Johan Carlsson krävdes att han åkte buss utan munskydd för att alls få ett genomslag i medierna. Det är orättvist.

Annons

Ännu mer orättvist är det att dessa namngivna höjdare bara är toppen på ett isberg. Under sig – eller i sidled – har de dussintals infektionsläkare, epidemiologer, matematiker och statistiker som räknar ut saker åt dem. De står inte så ensamma som det ser ut. När Tegnell säger att FHM har större delen av forskarsamhället med sig, så ljuger han nog inte. Detta bidrar till att det är svårt att ställa både kritiska och relevanta frågor om pandemin.

Var det rätt av Anders Tegnell att prata i Sommar? Tveksamt. Kanske borde han ha tackat nej. Å andra sidan var det förstås lockande att få repetera coronaregler för miljoner lyssnare. Dessutom satt ju Björn Olsen, en av Tegnells hårdaste kritiker, med blomsterkrans i håret i ett annat program, och läste lusen av Folkhälsomyndigheten. Då ansåg Björn Olsen att medierna betedde sig som en "sekt". Men kan Björn Olsen eller andra kritiker idag klaga på att de inte kommer till tals i media? Nej, det kan de inte. Ett bekymmer för medierna är kanske att de arga kritikerna inte är överens inbördes när de hackar på FHM. Men det är fullt i sin ordning i forskarsamhället. 

I takt med att misstron mot myndigheterna ökar blir även nålsticken mot medierna fler. De smyger in, här och var, i ledarartiklar och debattinlägg. Oftast i svepande ordalag, sällan med konkreta belägg. Men känslan av att medierna inte har gjort sitt jobb ökar obönhörligt. I takt med att frågan blir mer politiserad kommer vi att få se mycket mer av detta. I våras rådde ju politisk borgfred om både munskydd och äldreomsorg. Så är det inte längre. Så frågan om mediernas roll i pandemibevakningen kommer också att bli allt mer politiserad och – tyvärr – handla allt mindre om journalistik.

Mindre politiserat – och roligare – än de flesta debattörer skrev Richard Orange i Aftonbladet den 5 augusti 2020, under rubriken ”Svensk media svek folket i coronakrisen”. Orange bor i Malmö och rapporterar för engelska Daily Telegraph. Han jämför med den brittiska pressen som alltid letar efter konflikt, ett bra bråk: "Row! Fury! Outrage!" 

När dödstalen steg i Sverige fick Richard Orange order från hemmadesken att leta upp några rasande svenskar. Men han hittade inga, i alla fall inte i medierna. I AB för Richard Orange ett intressant resonemang om hur svenska medier verkar ta ett större folkbildningsansvar än journalister i Storbritannien gör. Vilken etik som är den bästa kan han inte avgöra.

Själv tror jag att det är nästan omöjligt för svenska medier att få någon rätsida på pandemibekämpningen. FHM är ju långt ifrån tvärsäkra själva. Vad medierna däremot kan göra är att kolla hur det går med vaccinleveranserna och logistiken för massvaccinering. 

Men ett gigantiskt jobb återstår att göra för skickliga reportrar, nämligen att kartlägga och beskriva den svenska äldreomsorgen. Det är en uppgift som svenska medier har slarvat med i decennier. Tyvärr ligger det något i påståendet att medierna traskar patrullo efter politiken. Det politikerna inte bråkar om intresserar tydligen inte medierna heller. När det gäller äldreomsorgen råder nästan politisk konsensus, och det är ett problem. Alla är överens om att äldrevården är eftersatt, vilket alla säger högt. Att de flesta är överens om att det inte får kosta för mycket att åtgärda saken, säger de däremot inte högt. Så framtidens äldreomsorg är ett område där journalistiken kan och bör ställa kritiska frågor. Dags att damma av det eftersatta arbetsplatsreportaget!