Krönika

Lisa Bjurwald frilansjournalist & författare
skicka e-post rss

Låt oss slakta några heliga kor

23 januari, 2019

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Ett nytt medieår har börjat och låt oss inleda det med att slakta några heliga presskor.

Tabloiderna är igång med sina lyxresegranskningar, men det kan vara värt att stanna upp ett slag och fundera över vårt användande av begreppet ”lyx”. Svenska medier, med undantag för publikationer som Di Weekend, verkar automatiskt betrakta livets goda som någonting fult och syndigt. Hur har det blivit så? Är det Jantes budord i kombination med ett långvarigt vänsterpolitiskt arv som spökar?

För varför skulle vissa högpresterande yrkespersoner inte kunna bo på lyxhotell. Det gäller nästan uteslutande resor i tjänsten, och visst arbetar man mer effektivt om man får en god frukost, centralt läge och tillgång till högklassig service. Oftast handlar det också om enstaka tillfällen och inte om en regelbunden weekendresa per månad. Att en fin middag kan hjälpa till att smörja sociala kontakter visste redan de gamla romarna. Men nej, det går inte heller för sig. Vinprovning, hur vågar de? Fem rätter istället för två? LYX! Tjäran och fjädrarna rullas fram.

Jag säger inte att granskningar av folkvalda och facktoppars utgifter är obefogade. Men då och då bör vi ställa oss ett par obekväma frågor om de så kallade lyxresorna innan publicering – även om svaren riskerar att döda vår story. Och, i det sköra glashusets namn: nog tycker vi själva att det är ganska trevligt att branschorganisationer som det internationella grävnätverket GIJN håller sina konferenser på platser som Rio snarare än Ronneby?

Här en annan helig pressko: krigskorrar. Den högsta kasten. De som vågar livet medan vi andra myser på varma redaktioner. Men har ni sett Expressens bildjobb ”Afghanska kvinnor visar vad män gör med deras kroppar” (publicerad i oktober, uppdaterad senast 9/1)? Oj. Det är verkligen… krigsporr? Redan titeln är identisk med pornografins. Jag tänker att vi journalister har fått ordets gåva – eller tagit oss ordets makt – av en anledning. En mening som ”Amina har aldrig kunnat bära sitt barn utan att känna smärta” kan slå hårdare än att faktiskt se skadorna ifråga. Det känns obehagligt och exploaterande att Expressen fläker ut nakna och sönderbrända kvinnokroppar för klick, deras huvuden täckta som av bödelns huvor. Det engelska ordet crude (grovt, oraffinerat) beskriver tyvärr knäcket väl.

Vi leder en tredje pressko till slakten när vi ändå är igång: mediernas självfixering. Naturligtvis bör tidningar som Journalisten bevaka fallet med den fabulerande tyske stjärnreportern Claas Relotius, som visat sig knåpa ihop sina prisbelönta historier fritt ur fantasin. Isobel Hadley-Kamptz skriver bra i Medievärlden (10/1) om hur svenska redaktioner kan arbeta för att något liknande inte ska hända här.

Men utrymmet som journalistskandalen har fått utanför branschpressen motsvarar inte dess nyhetsvärde – särskilt inte i en tid av Brexit, Trump och svenskt inrikespolitiskt kaos. Intressant är det, inte minst i den aktuella diskussionen om publikens bristande förtroende för journalistiken. Men inte lika intressant för läsarna som för oss själva. Och vi kan inte låta fascinationen för vår egen sfär påverka nyhetsbedömningen. Då riskerar vi samma haveri som svenska kultursidor och deras groteskt uppblåsta bevakning av De Aderton, förlåt, De Typ Femton-Sexton. Men det är ämnet för en helt annan krönika…

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies