Krönika

Kjell Häglund Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.
skicka e-post rss

Långläsning inget självändamål

20 augusti, 2012

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Orden surrar upp från söndagsbilagan som solgalna flugor runt min lätt svettiga läsblick. Så fort jag ruskat undan dem kommer en ny svärm. För varje krävande mening jag viftar mig igenom kläcks nya flugägg i meningen efter.

Varför sitter jag försjunken i det här? Vad är poängen med att läsa en tiotusentals tecken lång text som bara får mig att känna mig som en idisslande kossa, uppgiven inför bromsflugorna som biter mig i ögonen?

Läsaren må ibland behandlas som boskap, men det är ändå alltid läsaren som har makten. Man kan stänga tidningen som man stänger köksfönstret när det blir för mycket flugor. Jag gav upp mitt försök att ta mig igenom Claes Brittons lyxpresenterade långläsning om den svenska modebranschen i Dagens Nyheter i söndags, men ska strax återvända. Låt mig först bara försöka ge den liten fenomenologisk bakgrund.

Det har pratats om långläsning som trend så länge nu att vi kanske äntligen mognat även för problematiseringar av begreppet. Hur bra är egentligen de mest konsekventa svenska featuremagasinen, Filter, Fokus och Icon? Hur lyckas de med den klassiska långläsningens viktigaste formel, att få läsarsumman att överstiga additionen av redaktörskap plus textberättande? Köper vi Icon för att vi längtar efter fantastisk läsning eller för att det ger oss ett slags kreddkulturell finsmakarstatus?

Svaret kan man, om inte annat, finna hos sig själv.

Långläsningstrenden har fört med sig ett stort utbud av digitala appar och webbtjänster – Longform, Readability, Instapaper – som dels hjälper oss att samla läsningen från en mängd källor så att vi via ”molnet” kommer åt texterna från vilken dator, surfplatta eller smartphone som helst. Och på köpet omformateras texterna till sentimentalt ”litterära” typsnitt och befrias från färgkrockar och blinkande annonser.

Jag använder flera av dessa tjänster och har under det senaste året samlat närmare hundratalet texter som väckt mitt intresse så pass att jag tänkt mig dem för ”senare” läsning. Löftet att vi tack vare dessa tjänster ska kunna läsa lite mera njutningslystet vid ett ”senare” tillfälle är nämligen tjänsternas stora credo. En av dem heter till och med Read It Later. Men hur ofta infinner sig verkligen detta ”senare”? Jag räknade efter – blott ett halvdussin, drygt 5 procent, av mina öronmärkta långläsningstexter har jag återvänt till.

Vilket inte betyder att jag inte gillar långläsning, bara att mina favoritreportage förtjänat omgående läsning.

Den lovvärda webbsidan Långläsning.se, vars idé är att samla handplockade svenska långreportage på ett ställe (givetvis grafiskt utformat med vilsamt nostalgilitterära fonter), skriver i sin presentationstext att man ”samlar svenska artiklar, reportage och annan längre läsning som du kan läsa nu eller kanske ännu hellre senare”.

Kan inte låta bli att läsa detta som en freudian slip. Varför ”ännu hellre senare”? Jo, därför att det är så vi känner inför det mesta av den långläsning som presenteras för oss. Nuet är för snabbt och värdefullt för att låsas fast i långläsning som inte känns absolut angelägen, medan de bästa långa texterna alltid är ”helst genast”.

Det är med långläsning som med allt annat – det tråkiga och inte alltför relevanta skjuter vi upp, det verkligt spännande är däremot också det verkligt trängande.

Självklart eftersträvar vi ibland också värdet i att få läsa ”i lugn och ro”, men även detta är kanske en större del av långläsningen som trend och myt än vi vill erkänna; drömmen om läsfåtöljen, den perfekta njutningsstunden, snarare än drömmen om den omvälvande läsextasen.

De bästa långreportagen är alltså de som tvingar sig på läsaren oavsett tid och rum, naglar fast från första stycket. För det krävs litterära finesser snarare än litterära fonter. Dessa texter bör vara så tekniskt genomarbetade att de erbjuder myggnät runt läsupplevelsen. De ger oss antingen en omedelbar känsla av livsnödvändighet eller förför oss med berättarpassion, eller allrahelst både och. Modern långläsning måste i det närmaste streamas framför läsarens blick, inte kräva av läsaren att denne ska knöla och knaggla sig igenom den. Det ställer stenhårda krav på redaktörer och journalister, medan läsaren lockas med kravlöshet. Man kan inte lura läsaren att läsa långt för sakens skull.

”Lösningen på morgontidningarnas problem är inte fler långa reportage”, skrev mediestrategveteranen Mikael Zachrisson i en debattartikel i Dagens Media förra veckan. Något som några dagar senare illustrerades med extravagant ironi när Dagens Nyheter i söndags bredde ut Claes Britton-artikeln om en svensk modegala över nio löjeväckande snåriga sidor som mest påminde om en gymnasiestilövning i stream-of-consciousness.

Den var definitivt inte ”gonzojournalistik”, som DN Söndag påstod i sin helsidesintervju med skribenten själv. Att skriva i Hunter S Thompsons gonzotradition innebär i första hand att levandegöra människor och skeenden i ett subjektivt litterärt berättande – DN-texten varken levandegjorde eller berättade, varken litterärt eller journalistiskt. Men om jag kallar artikeln för haveri så är det viktigt att poängtera att ett sådant haveri fullbordas först då skribentens oförmåga att berätta övertrumfas av uppdragsgivarens oförmåga att redigera.

Magazine Café har som ingen annan tidskrift vårdat den berättande långläsningstraditionen i Sverige – ironiskt nog först efter att tidningens grundare, nämnde Claes Britton, sålt den till nya ägare. Britton och DN har oerhört mycket att lära av hur Cafés senare chefredaktörer arbetat med och lanserat flera av landets skickligaste gonzoinspirerade långberättare, från Christer Berglund till Jonas Cramby. Den här typen av reportage kräver inte bara tid i fråga om skribentens arbetsprocess utan i fråga om aktivt redaktörskap från första utkast till färdig text – att redaktören inte bara administrerar inkommet manus utan delar och ältar passionen, storyn, vinkeln, dramaturgin.

Det är ingen slump att både Filters och Icons respektive grundare fostrats hos Magazine Café, även om de fortfarande känns för formulaiska för att nå moderskeppets höjder. Dagens Nyheter, däremot, är så vilsen med den här berättartraditionen att det blir helt upp till den enskilde skribenten om det ska fungera eller inte. Långa reportage i morgontidningarna? Javisst, tack gärna, men bara om det finns en ansvarig, litterärt motiverad, redaktör som brinner för det och har tiden och drivet att ägna dagar åt att stöta och blöta detaljerna i jobben.

Det är talande att den bästa långläsningen i Sverige skapas oberoende av den trendiga myten om långläsning. Cafés bästa gonzofeatures kom inte bara långt innan statusbegreppet utan rentav under en period då dagstidningarna slentrianmässigt förkastade tidningen som ”glassigt grabbmagasin” (samtidigt som de själva aldrig var i närheten av Cafés reportagekvalitet). Tidningen Fokus har ingen som helst hipsterkredd och berättar kanske just därför större och bättre än Icon – för att berättarkriteriet står och faller med researchen och jobbvinklarna, med känslan av att den har stories som måste ut.

Långläsning får aldrig bli ett självändamål, men det är exakt vad trendstatusen gjort den till. Så det bästa vi kan göra är att sluta låtsas att vi läser mer än vi faktiskt läser, och att förhålla oss lika mediekritiskt till vällovliga ”slow reading”-projekt som till modebloggar, tv-debattprogram och kvällstidningskrönikörer.

KJELL HÄGLUND

 

Svar från Claes Britton:

Jag tackar för uppmärksamheten i Journalisten även om Kjell Häglund skriver i sin krönika att mina ord i DN Söndag surrar som flugor. Kjells rätt till sin egen åsikt skall ingen ta ifrån honom. Dock vill jag på anmodan av andra inblandade göra en rättelse. Häglund skriver att Café blev ett föreöme i "långläsningstraditionen" först "efter att tidningens grundare, nämnde Claes Britton, sålt den till nya ägare". 
 
Så mycket stämmer att jag var med från början på Café där min hustru Christina Sollenberg Britton var grundande chefredaktör. Jag var dock endast först frilansande, sedan under en kortare period halvtidsanställd skribent och redaktör. Jag var alltså absolut inte tidningens grundare. Än mindre hade jag någon del i ägande av magasinet att sälja till någon. Christina och jag lämnade Café sedan dess grundande ägare Rosenudde hade sålt magasinet till Publicistgruppen. Kjell Häglund borde minnas detta då han var med redan på den tiden och under åtskilliga år skrev för Café.
 
Claes Britton

 

Kommentarer

Det finns 6 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Lars mån, 2012-08-20 10:30

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det inte någonstans i texten framgår att Kjell Häglund under mer än tio år arbetat på och för Café!? Både som redaktör och krönikör.

Inlagt av Kjell Häglund mån, 2012-08-20 19:24

Jag tackar Claes Britton för tillrättaläggandet om hans roll i grundandet/ägandet av Café och ber om ursäkt för felaktigheten.

Det stämmer att jag var anställd på Magazine Café 1996–1999, och där fick den förstahandsinsyn i hur tidningen arbetade med långreportage som jag lutar mig mot i krönikan.

Inlagt av wekta tis, 2012-08-21 12:46

Den här artikeln kan bara skrivas i just Journalisten. Vi med andra jobb kan inte släppa allt och läsa ett längre reportage bara för att första stycket "naglar fast" oss.

PS. Read it later finns inte längre. Omgjort i grunden och heter numera Pocket (sparade den här artikeln i just Pocket tidigare idag för att läsa den nu under lunchen.)

Inlagt av läseri tis, 2012-08-21 16:49

Tja vad säger ine denna kolumn om krisen i den utrotningshotade svenska pressen att redaktionen på DN inte har annat att tillgå än en oläslig artikel utlagd
på nio sidor och som man dessutom betalar författaren Britton för.
Vilket land.

Inlagt av Johan Matsson tors, 2012-08-23 12:14

Är det gott redaktörsförfarande att låta Kjell Häglund lägga ut texten om varför den tidning han själv skriver för är överlägsen gentemot andra, helt utan att nämna egna motiv? För övrigt överdrivs Cafés kvalitet betänktligt – det är fortfarande en grabbtidning med lättklädda kvinnor som USP.

Inlagt av Lars Litzén tors, 2012-08-23 17:51

Jag tyckte nog att Häglunds text var i längsta laget.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies